När man talar om tvångssyndrom och tvångstankar talar man även om OCD. Det är en förkortning för det engelska uttrycket obsessive-compulsive-disorder.
Symtom och uttryck för tvångstankar
Tvångstankar och tvångssyndrom omfattar tankar, impulser och inre bilder som alla upplevs som påträngande för den som är drabbad. Att utföra vissa tvångsstyrda handlingar görs för att lindra det obehag som uppstår och de kan vara osynliga mentala ritualer men även synliga och fysiska handlingar. Vanliga sådana tankar kan vara oro för om man glömt låsa dörren, stängt av alla apparater hemma eller ”tänk om jag knuffar ner den personen för ett stup”. Vanliga tvångshandlingar som inte syns utåt kan vara att upprepa vissa saker eller ord tyst för sig själv eller att man känner sig tvingad att räkna i ett visst mönster. Tvångshandlingar som kan synas utåt mot andra är intensiv tvättning av händer eller andra delar av kroppen, att man måste röra på vissa saker ett visst antal gånger eller att man har rutiner för att kolla om alla dörrar är låsta eller att alla lampor är släckta.
Tvångssyndrom är något vanligare hos pojkar än hos flickor. Sjukdomen kan gå i arv men inte i form av själva handlingen utan bara benägenheten för just att få tvångssyndrom och tvångstankar.
Diagnos av tvångstankar
Hos läkaren sker en intervju av patienten för att avgöra i hur stor grad tvångstankarna påverkar patientens liv. Ofta observerar också läkaren eller psykologen själva tvångshandlingarna för att se hur de yttrar sig. För att patienten ska få en diagnos behöver tvångstankarna eller tvångshandlingarna vara besvärande, ta mer än en timma per dag att utföra eller vara störande i vardagen.
Behandling av tvångstankar
Om man söker hjälp för sina tvångstankar och sitt beteende finns det stora chanser till att bli bättre eller helt bra med hjälp av kognitiv beteendeterapi (KBT) och läkemedelsbehandling. Man kan kombinera de båda eller testa var och en för sig. KBT fungerar oftast bäst på tvångshandlingar men ger sämre effekt på tvångstankar. Terapin bygger på två olika komponenter som kallas för exponering och responsprevention. Man brukar behandla patienten mellan 15-20 gånger. Om man kombinerar denna behandling med medicin så ger det en bättre effekt och det är ofta preparat såsom antidepressiva läkemedel som används. Ungefär hälften av de som medicineras blir hjälpta men tyvärr kan symtomen återkomma om man slutar med medicinen.
