Krönika: Ingen kan göra allt – men alla kan göra något

När jag växte upp fanns en fröken som jag tyckte mycket om. Jag minns att jag var väldigt fascinerad över hur fint hon skrev, och ville gärna lära mig. Hon satt med mig ibland, och så skrev vi tillsammans. Jag kunde helt förlora mig i dessa vackra bokstäver, och hon kändes så trygg. Det betydde mycket för mig att få dessa stunder med henne. Jag kände mig viktig och sedd. En till synes liten skillnad, som för mig blev så viktig.