Jag kan inte sluta klösa mig själv. Jag har hållit på i många år och det blir bara värre. Jag vill verkligen sluta, för problemet inkräktar på mitt sociala liv. Jag har sår och sönderklösta finnar över hela kroppen, i ansiktet, som ibland naturligtvis leder till infektioner, ibland behandlade med antibiotika. Det är inte roligt att visa sig lättklädd, tex på stranden eller i duschrummet. Jag kan också sminka över defekterna i ansiktet, men det är ju inte så bra för läkningen. Jag har lidit av depressioner sedan tonåren, genomgått och avslutat psykoterapi och behandlas kontinuerligt med antidepressiva, Efexor. Jag tycker att jag har ganska bra kontroll på själva depressionssymtomen, och jag jag är sedan flera år tillbaka i arbetslivet. Det är främst på kvällarna då jag ska sova som jag inte lyckas hindra mig själv. Jag kan ligga länge och systematiskt söka igenom kroppen efter små blemmor och sårskorpor att dissikera, som att det hjälper mig i tankeprocessen som ofta kommer då. Det handlar inte om ångestattacker, ofta är det bara vardagliga saker jag funderar över. Men visst blir det värre om jag inte mår bra, det kan jag inte förneka. Jag skäms väldigt mycket över detta och försöker värja frågor om mina “utslag” med att jag ar okända hudproblem, vilket till viss del är sant. Men detta håller på att ta över mitt liv. Jag kan stå länge länge framför spegeln och klämma och klösa i mitt ansikte. Det är först när jag ser vad jag orsakat som jag mår dåligt och ångrar mig. Jag försöker tänka i förväg på resultatet, men jag har inte lyckats stävja detta själv. Jag vill sluta! När jag skriver detta svider det och stramar i ansikte, på nacke, axlar och rygg pga att jag inte kunde sova igår kväll. När jag sitter och skriver detta får jag ångest över hur djupt det här problemet börjat rota sig. Det är så inlärt att jag ofta vaknar av att jag klöst mig i sömnen ,senast så jag var “sargad” i ansiktet. Jag har läst om självdestruktiva beteenden, men detta är inte kopplat till stark ångest och en medveten handling för att lindra den. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag skulle bli om jag kunde få hjälp att ta kontrollen över mig själv, då inga andra saker hjälper. Jag har försökt sova med bomullsvantar, min man vädjar till mig att sluta, men då gör jag det i smyg i stället. Detta kan verka vara en simpel ovana som jag bara måste ta mig i kragen och sluta med, men snälla hjälp mig med det, för jag lyckas inte! För mig börjar detta bli ett mycket stort problem som jag inte klarat av att nämna för någon läkare öga mot öga. Problemet fanns när jag gick hos psykolog för flera år sedan, men då var det av underordnad betydelse tyckte jag, och jag nämnde det aldrig. Trodde jag skulle klara av att sluta själv sedan, som att bita på naglarna tänkte jag…
Hjälp mig att sluta nu!
Motiverad (kvinna 29år)
