Kvinna (35) skriver: Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag mår fruktansvärt dåligt. Det började samma dag som jag flyttade ihop med min pojkvän. Vi hade då varit särbos i fyra år, på grund av att han har barn sedan tidigare och jag tvekade till att ta steget. Men tillslut så tog jag beslutet att jag ville leva med honom. Samma dag som flyttlasset gick så greps jag av panik. Det var helt fel. Har försökt peppa mig själv och tänka positivt men det blir bara värre och värre. Nu känns allt jobbigt. Jag vantrivs i huset, med den långa resvägen till jobbet, jag saknar mina vänner i stan och mitt liv. Jag älskar honom, men jag avskyr livet som styvmamma på landet. Jag har fått ge upp allt. Jag har i hela mitt liv haft lätt för att oroa mig och få ångest när jag inte bor där jag vill och jag har det som jag vill ha det omkring mig. Och just nu är mitt liv helt anpassat efter min nya familj. Jag vill inte såra honom och själv velar jag ifråga om mina känslor. Jag pendlar mellan att hata honom och älska honom och jag kan inte tänka på något annat. Jag är ledsen hela tiden, har ständigt en klump i magen och jag kan inte sova. Vaknar fyra fem varje morgon och vet inte vart jag ska ta vägen, känns inte som jag får tillräckligt med luft. Jobbet har under hösten varit en frizon, där jag kunnat tänka på annat men på slutet har även jobbet påverkats. Jag vet inte vad jag vill och hur och om jag ska orka bryta. Ytterligare en faktor som gör att jag är så ledsen är att jag inte är nöjd med mitt förhållande men nu fyller 35 år. Om jag ska ha barn så är det hög tid. Jag vill ha barn, men jag vill ha ett liv som jag trivs med innan. Att skaffa barn nu skulle förvärra situationen. Men jag vill inte bli gammal och barnlös. Mina tankar bara snurrar runt hur gammal jag börjar bli, hur ledsen jag är med min boende situation och hur jag ska göra med mitt förhållande. Jag önskar att jag hade mindre känslor för honom då skulle det vara lättare att lämna. Andra tankar som jag har är att jag hela tiden oroar mig för mina föräldrar, att dom börjar bli gamla och jag oroar mig för hur jag ska kunna leva med att dom försvinner. Jag är enda barnet och har en jättenära relation till min mamma. Jag har ångest över att jag som enda dotter är så velig och inte har gett henne något barnbarn än bara för att jag inte kan bestämma mig. Jag vet inte om jag är orättvis mot min sambo som är så snäll när jag inte är tacksam och glad. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till något. Min sambo förstår ingenting, han kan inte fatta hur jag kan vara så ledsen jämnt och blir bara irriterad när jag gråter och gråter. Han kan inte förstå att omgivningen och boendet kan göra att man är ledsen. Men för mig är det så viktigt, jag vet inte varför. Jag har i hela mitt liv mått dåligt när jag är långt borta från jobb och vänner och jag hatar att pendla. Jag nästan gråter på bussresan hem och får panik av alla byten. innan vi träffades så har jag alltid sett till att bo nära jobb och vänner och stan. Bäst av allt mådde jag när jag pluggade och bodde i en liten stad, med närhet till allt. Det låter larvigt att man kan bli deprimerad av en sådan sak, men så är det. Jag vet inte varför. Jag känner mig instängd och låst. Helst av allt vill jag bara försvinna. Jag har fått en tid hos min vanliga läkare i december, då ska jag fråga om Zoloft som jag har läst om ska vara bra. Kan man få det direkt eller hur funkar det? Tror du att Zoloft kan hjälpa mig att få ordning på tankarna och kunna ta ett beslut?
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hjälper medicin?
Hej! Du beskriver en livsituation där du brottas med svåra och viktiga val. Det handlar om din relation, var du ska bo och om det är rätt tid för barn eller inte. När det gäller din relation tycks du gå med en känsla av att du gett upp stora delar av sådant som tidigare varit viktigt för dig och helt anpassat dig till din nya familj. Du skriver också att du tänkt fråga din läkare om Zoloft och undrar om den medicinen kan hjälpa dig att få ordning i dina tankar.
När det gäller medicinen råder vi dig att tala med din läkare. Utifrån det du berättar i ditt brev tror vi också att det skulle kunna vara en hjälp för dig med någon form av samtalsstöd. Det kan betyda mycket att under en period ha ett utrymme där man kan tala om sin situation och få stöd i att hitta rätt i vilka val man behöver göra i sitt liv för att må bra. Börja med att tala med din läkare om hela din livssituation när ni ses, kanske kan du få remiss till en samtalskontakt från honom/henne. En samtalskontakt går också att söka via vårdcentral eller den öppna psykiatriska mottagning som ligger närmast till där du bor.
Du är varmt välkommen att ringa oss på telefonnummer 020-220060. Vi har öppet måndag till torsdag 13.00-22.00 samt fredag till söndag 13.00-24.00
Vänliga hälsningar
Nationella Hjälplinjen
Den här frågan handlar om:
Liknande frågor
Får ont i magen av stress. Vad kan jag göra?
Jag har senaste tiden haft väldigt ont i min mage. Jag har precis börjar plugga och har känt mig mer stressad än vanligt. Jag äter som vanligt men får under de stressiga perioderna väldigt mycket magknip. Ibland så mycket att jag har svårt att koncentrera mig. Vad kan jag göra?
Svårt att sova. Vad ska jag göra?
Jag har under en period haft väldigt svårt att sova. Jag vill helst inte börja med receptbelagda sömntabletter då jag är rädd för att bli beroende. Finns det något annat receptfritt alternativ som jag skulle kunna testa?
Symtom på sömnapné
Hej! Min man har andningsuppehåll när han sover. Flera gånger per timme och uppehållet kan vara oroväckande länge vilket gör att jag måste putta på honom för att se så han börjar andas igen. Han snarkar mycket och det låter ansträngande för honom. Han vaknar till ibland av detta men det kommer han inte ihåg. Han är också väldigt trött på morgonen, 44 år. Undrar om detta kanske kan vara sömnapné?
