Kvinna (43) skriver: Vår son är 18 år och är nu inskriven som Lpt inom psykiatrin, det började med djup depression. Han fick antidepressiva medel och samtal 2 ggr/v av psykolog. Han blev mer och mer agressiv och depressionen övergick till ångest, psykosliknande fall.Ögonen blev svarta, trötthet, ingen matlust, ställde samma frågor i 8 veckor och självmordstankar. Han har nu varit där i en vecka och jag har endast pratat med honom i telefon. Men han vill inte träffa mig. Han påstår att vi har slängt ut honom och att vi inte vill ha med honom att göra, vilket inte stämmer. Det var han själv som försvann och oron fanns eftersom han inte mådde bra, när han försvann. Vi sökte honom på mobil, men han ville inte tala om var han fanns. Psykiatrin påstår att han är mycket lugnare, när han inte pratar med oss och det är inte lämpligt att besöka honom. Men han ringde upp själv och bad mig hämta honom och sa att han älskade mig. Varför hindrar dom en mamma, varför får vi ingen hjälp och stöd, varför frågar de inte oss hur förhållandet ligger till och bara lyssnar på honom. När han blir utskriven får vi veta sådant, hur ska vi bemöta honom i hemmet, vad får vi för hjälp då, jag är i chocktillstånd och hjälplös och har ingen ork längre. Annars är jag en stark människa, som har gått igenom det mesta, men detta är nog det värsta man kan gå igenom att se sin egen son gå under. Jag har många frågor och kan skriva hur långt som helst, men detta får räcka!
Detta är det värsta. Jag har många frågor.
Hej! Du beskriver en väldigt svår situation. Din son mår allvarligt psykiskt dåligt och är inlagd på psykiatrisk slutenvårdsavdelning där ni som anhöriga har begränsad insyn kring hur han mår. Du skriver också att din son just nu inte vill träffa er och att man från psykiatrins sida uttryckt att det just nu inte är lämpligt att ni besöker honom.
Det är lätt att förstå din frustration över situationen och din oro över sonen. Säkerligen är det så din son känner att du bryr dig om honom och att det är viktigt för honom, även om han inte kan ge uttryck för det just nu. När det gäller er kontakt med psykiatrin så vet man i dag att det i de allra flesta fall är bra både för patienten och anhöriga om det närmaste nätverket har insyn i och förståelse för hur problematiken ser ut och vad som kan vara viktigt att tänka på. Ofta kan möjligheten att sitta ned tillsammans med sin anhörige och dennes behandlare betyda att mycket känns lättare och mindre laddat/ komplicerat. Det låter viktigt att ni får utrymme att ställa era frågor och får veta hur planeringen av behandlingen ser ut. Eftersom er son är 18 år och på pappret vuxen, är det dock enligt sekretesslagstiftningen han som bestämmer vilka hans behandlare får prata med och inte.
Inget hindrar dock er från att ta kontakt med er sons läkare eller annan behandlare och tydligt uttrycka behovet av ett gemensamt möte (brukar kallas nätverksmöten). Ni är också fria att berätta sådant som ni tycker är viktigt för dem att veta. Fråga också efter om det finns möjlighet att gå i någon form av anhörigutbildning, det finns det på många psykiatriska mottagningar.
Om du har ytterligare frågor eller behöver prata om din situation är du också varmt välkommen att ringa oss på telefonnummer 020-220060. Vi har öppet måndag till torsdag 13.00-22.00 samt fredag till söndag 13.00-24.00
Vänliga hälsningar
Nationella hjälplinjen
Den här frågan handlar om:
Liknande frågor
Får ont i magen av stress. Vad kan jag göra?
Jag har senaste tiden haft väldigt ont i min mage. Jag har precis börjar plugga och har känt mig mer stressad än vanligt. Jag äter som vanligt men får under de stressiga perioderna väldigt mycket magknip. Ibland så mycket att jag har svårt att koncentrera mig. Vad kan jag göra?
Svårt att sova. Vad ska jag göra?
Jag har under en period haft väldigt svårt att sova. Jag vill helst inte börja med receptbelagda sömntabletter då jag är rädd för att bli beroende. Finns det något annat receptfritt alternativ som jag skulle kunna testa?
Symtom på sömnapné
Hej! Min man har andningsuppehåll när han sover. Flera gånger per timme och uppehållet kan vara oroväckande länge vilket gör att jag måste putta på honom för att se så han börjar andas igen. Han snarkar mycket och det låter ansträngande för honom. Han vaknar till ibland av detta men det kommer han inte ihåg. Han är också väldigt trött på morgonen, 44 år. Undrar om detta kanske kan vara sömnapné?
