Tarmkatarr, IBS (Colon irritabile/Irritable Bowel Syndrome (IBS)/Funktionella tarmbesvär)

Definition

Detta är en s k funktionell tarmsjukdom. Det innebär att man har besvärliga symtom men hittar inte några orsaker i form av onormala anatomiska tarmförändringar, infektioner eller biokemiska avvikelser. Andra sjukdomar skall alltså ha uteslutits.

Orsak(-er)

Orsaken är okänd men det finns tecken på att tarmens normala rörlighet (peristaltiken) är störd och att där föreligger en viss överkänslighet för inre tryck i tarmen samt utspändhet av denna. Debuterar från tonåren men sällan efter 40 års ålder.
Kostens sammansättning har sannolikt viss betydelse och kan bidra till besvären, liksom psykologiska faktorer t ex hur patienten upplever symtomen.
Forskning finns som tyder på rubbning av nervcellsfunktionen och inflammatoriska förändringar lokalt i tarmen. Men teorier finns också om störd smärtöverföring mellan tarmens nervsystem och hjärnan. Det är inte ovanligt att IBS debuterar efter en tarminfektion. Detta ger långvariga besvär där 75% blir friska först efter 5–6 år.
IBS är en vanlig åkomma hos barn och ungdomar med topp vid 6, 9 och 12 års ålder. Långvarig stress ligger bakom många av fallen.
Det finns ett starkt samband mellan IBS och generaliserat ångestsyndrom, sociala fobier och låg självkänsla.

Symtom

Enligt Rom-III-kriterierna innebär diagnosen återkommande smärta eller obehag i buken minst 3 dagar per månad de senaste tre månaderna, debut av besvären för mer än sex månader sedan och att minst två av följande symtom uppfylls:
– Lindring vid tarmtömning
– Försämring vid förändrad avföringsfrekvens
– Försämring vid förändrad avföringskonsistens
Andra symtom som stöder diagnosen är varierande avföringsfrekvens och konsistens, varierande tarmpassagetid, slembildning och/eller gasbildning.
Patienterna beskriver ofta detta i form av:
Smärtor och obehag från buken i form av uppkördhet och ofta knipsmärtor som oftast lindras vid tarmtömning.
Störd tarmtömning: bråttom till toaletten, krystning, känsla av ofullständig tarmtömning.
Ändrad avföringskonsistens (förstoppning eller diarré) och oregelbundna eller ändrat antal avföringar.
Gaser: Uppkördhetskänsla som ofta kommer fram på dagen.
Det är vanligt att patienter med IBS samtidigt har besvär som så kallad gastroesofagal reflux, magkatarr, trötthet, urologiska eller gynekologiska besvär och smärtproblematik.

En del IBS-patienter får periodvis en påtagligt svullen buk; “ballongmage”.

Alternativa överväganden

Sjukdomar med till en del liknande symtom är grovtarmscancer, magkatarr, inflammationer i tarmen (ulcerös colit, Crohns sjukdom).
Även en rad andra sjukdomar kan ge snarlika besvär:
Överkänslighet mot gluten, överkänslighet mot sockerarten laktos, gallvägssjukdom, bakteriell överväxt i tunntarmen, bukspottkörtelproblem, gynekologisk sjukdom eller parasitinfektion som t ex giardiasis, amöbiasis, bakteriell kolit. För låg eller för hög ämnesomsättning.
Det finns även patienter med specifik födoämnesallergi utan att detta kan påvisas i blodet vid laboratoriekontroll t ex komjölksallergi.
Fibromyalgi. Depression eller Ångest. Kroniskt trötthetssyndrom. Ehlers-Danlos syndrom som är en ärftlig sjukdom med förändrad bindvävsstruktur i bl.a. inre organ med mag-tarmproblem, kronisk värk, överrörlighet m.m.

Utredning

Noggrann sjukhistoria inklusive livsstil och eventuella psykiska påfrestningar.
Klinisk uteslutningsdiagnos som baseras på dels en kombination av buksmärtor och förändrade avföringsvanor samt avsaknad av organisk orsak.
En IBS-patient bör inte ha viktnedgång, nattliga besvär, blod i avföring, ständig diarré eller anemi.
Inga specifika prover finns för denna diagnos. Om patienten uppfyller ROM III-kriterierna finns i praktiken inte skäl för vidare utredning utöver basala utredning med sänka (SR), blodvärde (Hb); ev prover riktade mot ev celiaki och test av blod i avföringen (F-Hb).
Man kan göra ett test med att kortvarigt behandla med en syrahämmare (protonpumpshämmare) eftersom refluxbesvär ofta döljer sig bakom en del IBS.
Vid diarrér kan man pröva med att ge patienten 1 dospåse kolestyramin före måltid i 3 dagar.Om god effekt kan sk gallsyremalabsorption ligga bakom besvären.
Vid behov kompletterande utredning med vita blodkroppar (LPK), snabbsänka (CRP), S-albumin. Ämnesomsättningsprovet TSH kontrolleras vid förstoppningsbesvär.
F-calprotectin är en markör för inflammation i tarmen och kan användas för att skilja mellan inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) och IBS. Förhöjda värden ses vid inflammatorisk tarmsjukdom.
Dessutom undersöks ändtarmen med ett optiskt instrument (rektoskopi).
Ibland genomförs test med tillförsel av mjölksocker (laktosbelastning) för att se om tarmen har nedsatt förmåga att ta upp denna sockerart.
Man kan även testa med att utesluta komjölk i 3 veckor varefter patienten får återuppta komjölksdrickande. Eventuella symtomförändringar noteras.
Eventuell magsäcksinspektion (gastroskopi) eller tarminspektion (coloskopi) med kikarinstrument utföres ofta liksom röntgenkontroll av tunntarmen (tunntarmspassage). Övrig undersökning som kan bli aktuell är ultraljudsundersökning över buken. Dessa patienter har uttalad smärta i samband med gastroskopi och röntgen varför dessa undersökningar inte skall göras utan en klar frågeställning.
Man skall alltid göra en utvidgad, snabb utredning om besvären debuterar efter 40 års ålder liksom vid kort period av symtom med snabbt försämrat kliniskt förlopp.

Behandling

Kostförändringar: Patienterna är mycket individuellt känsliga mot olika födoämnen. Undvik gasbildande livsmedel, mejeri- och spannmålsprodukter, fet mat och enkla kolhydrater. Mat som ofta ger besvär är mjölk, ost, pizza, bröd bakat på vetemjöl, kaffe, te, juicer, äpplen, citrusfrukter, persika, sorbitol, ägg. Vid förstoppningstendens används fibrer som inte är alltför gasbildande (t.ex. spannmålsfibrer). Ta gärna hjälp av dietist! Vissa patienter med gaser/uppblåsthet/”ballongmage” är hjälpta av probiotika med laktobaciller t ex ProViva, Valio, Gefilus.
Psykologiskt omhändertagande är viktigt för att patienten ska kunna hantera symtomen.
Förklara sjukdomens natur, att tarmproblemen är av en kronisk natur, att det inte finns någon botande behandling och att den inte leder till några komplikationer.
Hypnosbehandling har visat goda resultat.
Även psykoterapi, eventuellt i kombination med avspänningsträning och biofeedback, har med tiden fått allt starkare vetenskapligt stöd.
Läkemedelsbehandlling:
Nuvarande läkemedel har i stort sett en dålig effekt på besvären men kan provas efter att kostomläggning gjorts.
Vid övervägande förstoppningsbesvär ges bulkmedel.
Medel mot gasbildning: Dimetikon kan prövas. En del patienter upplever förbättring av sina gasbesvär via probiotika; exempelvis ProViva.
Mot diaréer: Loperamid. Kolestyramin kan även prövas mot diaréer; 1-4 dospåsar/dag.
Behandling mot buk- och knipsmärta: Pröva kramplösande medel av papaverintyp, tricykliska antidepressiva (10–50 mg till natten) framför allt om patienten samtidigt har diarré. Man kan också pröva antikolinergika som har en avslappnande effekt på glatt muskulatur.
Läkemedlen ges i lägre de dosintervallen eftersom dessa patienter är känsligare för läkemedelsbiverkningar.
Det finns rapporter om att patienten upplever förbättring vid behandling med såväl bifidobakterier som laktobaciller.