Ungefär 150 meningsfulla sociala kontakter, fler än så klarar människan inte av. Det så kallade ”Dunbars tal”, en idé från antropologin om en maxgräns för människans sociala förmåga har länge betraktats som en sanning. En ny studie visar dock att Dunbars tal inte stämmer.
Teorin Dunbars tal
Den brittiska antropologen Robin Dunbar formulerade teorin ”Dunbars tal” på 1990-talet, där man kom fram till att 150 var en maxgräns för människans sociala förmåga. Siffran 150 baseras på sambandet mellan den relativa storleken på den yttre hjärnbarken och flockstorlekar hos ickemänskliga primater. Det finns visst stöd för siffran medan andra forskare har rapporterat andra gruppstorlekar.
– Hela teorin bakom Dunbars tal är bristfällig. Dels hanterar inte andra primathjärnor information riktigt likadant som människors hjärnor och dels förklaras primaters socialitet främst av andra faktorer än hjärnan, som vad de äter och vilka som jagar dem. Dessutom uppvisar människor en stor variation vad gäller storleken på sociala nätverk, säger Patrik Lindenfors, docent i zoologisk ekologi vid Stockholms universitet och forskare vid Institutet för framtidsstudier, och en av författarna bakom studien.
När svenska forskare upprepade analysen med moderna statistiska metoder och nya mätningar av primaters hjärnor blev resultaten ibland mindre, ibland större än 150 sociala kontakter. Men det som främst visade sig vara problematiskt var att de 95-procentiga intervallen för dessa uppskattningar sträckte sig mellan 2 och 520 personer
– Det går helt enkelt inte att med någon större precision beräkna någon maxnivå för mänskliga gruppstorlekar med dessa data och metoder, säger Andreas Wartel, medförfattare till studien.
Teorin fick inflytande kring antal anställda
Dunbars tal har fått stor spridning och ett exempel är när svensk media 2007 rapporterade om en rapport från Skatteverket där Dunbars tal ska ha haft inflytande när myndigheten omorganiserade så att inget kontor skulle ha fler än 150 anställda.
– Omorganisationen skulle alltså vara baserad på det underförstådda men förhoppningsvis oavsiktliga antagandet att deras anställda varken har familj eller vänner utanför jobbet, säger Patrik Lindenfors och fortsätter:
– Jag tror att Dunbars tal har fått så stor spridning, även inom forskarvärlden, för att det är lättförståeligt. Att vi påstår att det inte går att komma fram till en siffra är inte riktigt lika underhållande.
Idéer som Dunbars tal ställer frågan om genens långa arm på sin spets.
– Begränsas människans sociala interaktioner genetiskt av hjärnans uppbyggnad? I viss mån självklart, men inte alls på det sätt som har föreslagits. Ny forskning inom kulturell evolution om arv och miljö visar hur genomträngande det kulturella arvet är för vad vi människor gör och hur vi tänker, från hur stora sociala nätverk vi har till huruvida vi kan spela schack eller tycker om friluftsliv. Precis som man kan träna upp sig att komma ihåg oerhört många decimaler i talet pi kan vår hjärna tränas i antal sociala kontakter, säger Johan Lind, biträdande föreståndare för Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet och medförfattare till studien.
