Han gick ofta och skröt med att han aldrig varit sjuk, under 45 arbetsår aldrig en enda sjukskrivningsdag. Alla de andra i hans vän- och bekantskapskrets hade varit sjuklediga under kortare eller längre tider.
Han hade klarat sig, var stolt, glad och lite smittsam emellanåt. Han var också glad över att undan för undan gå ner i vikt. Om än inte så mycket, så likväl…
Viktnedgången hjälpte honom också att få en lindrigare utveckling av åldersdiabetesen.
Han slapp någon tablett och kände det som om hans diabetes rentav blivit bättre om nu något sådant kan ske. Så en dag var viktnedgången anmärkningsvärd. Han tittade en gång till på vågen och konstaterade att nu var vikten åtta kilo lägre. Var inte det mycket? Jo, läkaren tittade upp från skrivbordets journalanteckning på sin vän patienten.
– Kom med in här så ska vi ta lite prover. Så skedde. Men det fanns inget anmärkningsvärt. Viktnedgången fortsatte med något kilo och han påpekade detta för läkaren som sa:
– Du, vi ska väl göra en röntgen. Så skedde. Men utan påtagliga resultat. Ytterligare något kilo och nästa gång sa läkaren:
– Jag tror vi ska ta ett ultraljud. Så skedde. En femminuters fotografering som kändes som en obetydlighet. Läkaren sa:
– Nehej, här finns inget anmärkningsvärt. Den vid fotograferingen närvarande läkaren studerade resultaten omedelbart efter fotograferingen men till skillnad från en akut, likartad behandling fick ingen något svar förrän efter en vecka – inget anmärkningsvärt alltså. Ytterligare något kilo och läkaren sa:
– Jag vill nog datortomografera dig. Det betyder en väldigt tydlig och omfattade röntgen av i stort sett hela kroppen eller av det man väljer ut. Och min läkare valde då kroppen nedom hakan mot knäna. Det kom så småningom en rapport till husläkaren som gjorde att han kallade till sig sin patient.
– Kan du inte berätta vad du vill ha sagt över telefonen, här och nu?
– Nej, sa han , jag tycker vi ska ses.
Och vad det innebär, vet han nu. Allvarligt, ett lösenord, väl att minnas. Mötet kom att innebära att doktorn visade röntgenbilder och gjorde ett förtydligande:
– Jag har en röntgenbild här. Han tittade upp på patienten som inte visste mer än att han svarade läkaren: ”Jag är väl ingen patient”. Men han hade plötsligt blivit det, efter alla sjukdomsfria år. Läkaren pekade på bilden.
– Jag måste tala om för dig att du har en tumör här. Den finns på njuren. Och läkaren pekade på bilden och förklarade djupare. Sedan:
– Du ska opereras. Och samtalet fortsatte med en blivande patient som var djupt chockad. Så småningom fick han vara med om att välja dag, omedelbart eller bara ganska snart. Han valde ganska snart och började uppleva den värsta, mest mödosamma och orofyllda perioden i sitt liv. Fanns det en enda natt under fem veckor med sömn?
Nej, men ett förbesök på mottagningen för diverse blodprover, en våldsamt obehaglig cystoskopering, det vill säga en provtagning genom penis, upp genom urinröret, en del rundsvängar kring prostata. Så ett samtal med kirurgen om operationen och om sjukdomen i sig. Därefter ännu ett samtal, nu med den blivande narkosläkaren. Det gick en tid och så kom kuvertet med kallelsen. Hem till kompisen, och…
På sjukhuset
Jag tog tåget till Örebro, bytte i Hallsberg och närmade mig allt mer. En taxi från stationen med väskan till sjukhusets B-entré, hissen upp till urologmottagningen. Trots all vänlighet som jag mötte tyckte jag nog att livet var på väg att ta slut. Jag fick veta vad jag skulle göra, vad som väntade mig, När jag passerat ett antal blodprover och det jag upplevde som en obehaglighet, cystoskoperingen, var jag på mitt rum med en hel eftermiddag och en kväll och en natt framför mig.
Man hade inte behövt komma in och väcka mig klockan 06.00. Och alldeles bestämt inte tala om för mig att man skulle föra mig till operationssalen. Jag hade alltså haft ett förspel med narkosläkaren så det tog bara några pekningar på ryggen och därefter ett par obetydliga stick och jag vaknade inte upp förrän efter närmare trekvarts dygn.
Operationsläkaren och – teamet
Ja, vad var det som hände? Gjorde jag rätt i att aldrig vara rädd eller bli skrämd? Man rullade in mig i operationssalen, sövde mig på ett med narkosläkaren överenskommet sätt. Och sedan minns jag inget förrän 12 timmar senare. Men så här har han berättat, doktor Torgny Windahl på urologmottagningen. Efter narkosen tvättade man honom nogsamt ren så att han blev steril. Och det närmade sig själva operationen. Narkosläkaren i en given huvudroll.
– Njuren ligger bakom tarmpaketet och man förskjuter nu det här paketet och låter det ligga i en plastpåse under operationen. Sedan går man in och identifierar njuren, öppnar kroppsvenen och stänger av blodtillförseln till venen. Alla kärl till kroppsvenen ska vara under kontroll för att det inte ska uppstå allvarliga blödningar. Man stänger av alla artärer, går runt och stänger av alla vägmöjligheter till tumören.
Man ser till att njuren och tumören kommer bort och, verkligen väsentligt, att ingenting spricker. Komna så här långt syr man igen och släpper på blodflödet. Man kan också finna det nödvändigt att ta bort en del lymfkörtlar. Och patienten då? Ja, naturligtvis, han är inte medveten om vad som sker. Det här är inte en operation som är möjlig att utföra under lokalbedövning.
– Men fanns det då inget annat sätt att hantera tumören på? Nej, här handlade det om en ganska svårartad tumör och dessutom låg den delvis inkilad under hålvenen. För att kunna genomföra operationen var de tvungna att ha två kirurger på plats, dels en urolog, dels en thoraxkirurg. Och så som det hela utspelade sig var det nog en smula tursamt. Därmed inte sagt att något var oplanerat och misslyckat, men det var kroppen som inte fungerade regelrätt. Så – situationen var från första röntgenbild en smula komplicerad.
Det handlade alltså inte riktigt om en vanlig njurcancer. Man tog bort binjuren och stora kroppsvenen kom att bli störd. Detta ledde till en kraftig blödning. Läget blev rejält kritiskt. Man bestämde sig för att göra en omedelbar, ny datortomografering. Kanske rentav livräddande.
– En postoperativ blödning är alltid riskabel, sa läkaren efteråt.
Och efter operationen?
Jo, det tog en stund att vakna upp men sedan var det inte annorlunda än för alla andra operationspatienter. Du vet, struntprat för sig själv, en sjuksköterska som frågar om det är något man vill ha, en ström av annan vårdpersonal och så, märkligt nog, en sköterska, om inte två, som ville få mig på benen samma kväll.
Med deras stöttande händer, jo, faktiskt, ett par steg och så efter ytterligare någon dag steg utan hjälp. Efter fem dagars sårkontroller och omläggningar, ett godkänt önskemål om att få lämna sjukhuset. Efter fler prover, tester, kontroller och gymnastiska småövningar. Efter de första golvstegen, en ny upplevelse, inte någon lång period men bland de tyngsta jag upplevt: några långa timmar med en våldsam depression.
En ensamhet, en skrynklig lakansnatt, många tryck på ringklockan och så ett par röda små lampor som tog hand om mig. Oerhört tungt. Jag behövde tala med någon om mig själv. Det var dag, det var natt och jag tyckte inte jag kunde trycka fram mer själshjälp. Men jag gjorde det ändå och det kom alltid någon vänlig, orubbad och nästan småglad sköterska. Jag minns inte att hon förändrade livet åt rätt håll, men efter det långa dygnet älskade jag henne.
Idag: inga problem; lite trötthet, en del plåster över såret, ett par dagar med en krycka. Men en smula ångest. Ty, hur är det nästa gång jag blir kallad. Ett samtalsmöte efter ungefär en månad och – vad då? Så efter ett kvartal ännu ett möte men nu med diverse undersökningar och fortsatt fotografering. Månne en cystoskopering igen? Neej!
Det är ingen tvekan om saken, livet är förändrat, synen på det är ny. Nu är tankarna inte enbart en axelryckning emellanåt. Han eller jag, vi sitter framför TV:n, vi sitter vid skrivbordet, vi står i kön. Vi gör allt möjligt av egentligen mindre betydelse och hela tiden finns tankarna där, uppföljningen som stör, som håller en vaken. Finns det en enda natt eller en enda dag utan påminnelser?
Det är så – mitt liv är inte lika lyckligt, det är ju inne i en slags nedräkning. Känns det som.
Jag sitter och tittar ner på tangentbordet och kan inte låta bli att tänka så: när ringer man mig nästa gång?
