Tema cancer del 2: Fakta kring tre vanliga cancerformer

Fakta om bröstcancer:

Riskfaktorer för bröstcancer

Ärftlighet

5-10 procent av dem som drabbas av bröstcancer har en medfödd ärftlig förändring i sina gener. Under de senaste åren har forskare hittat ”bröstcancergener” (BRCA-1 och -2), och förändringar i dessa gener (och troligen ytterligare gener) kan orsaka både bröstcancer och äggstockscancer. Denna genetiska förändring kan ärvas både från mor och far, och den ärftliga bröstcancern drabbar ofta kvinnor tidigt i livet (genomsnittsåldern är 38 år). Har man en mor, moster, syster eller faster som fått bröstcancer tidigt är det bra om man blir undersökt regelbundet.

Hormonbehandling

Det finns en liten förhöjd risk för bröstcancer när man använt p-piller under lång tid (8-12 år), och när man fått östrogenbehandling som kombinerats med gestagener i samband med klimakteriet (risken ökar med längden på behandlingen). Det är gestagentillägget som ökar risken för bröstcancer något. Östorogen ensamt ger ingen riskökning för bröstcancer, men ger man östrogen ensamt till någon som har sin livmoder kvar ökar istället risken för livmodercancer.  Risken för att utveckla bröstcancer efter hormonbehandling är dock låg.

Övriga riskfaktorer:

Kvinnor som inte fött barn, eller som föder barn sent i livet, löper något större risk att få bröstcancer. Om kvinnan har mens och ägglossningar år efter år, utan avbrott för graviditet, utsätts bröstvävnaden för en ständig hormonell tillväxtstimulering, cellerna delar sig ofta och blir därmed mer mottagliga för cancerutveckling. Stor konsumtion av alkohol kan enligt vissa studier öka risken.

En del forskare hävdar att det kan finnas kvinnor som har vissa medfödda defekter när det gäller att bryta ner skadliga ämnen. Hos dessa kvinnor kan troligen de giftiga ämnena i tobaksröken påskynda utvecklingen av både bröstcancer och andra tumörer.

En stor och mycket viktigt riskfaktor för att utvecka bröstcancer är övervikt respektive obesitas.

Tidiga tecken på brösttumörer

När man känner igenom sina bröst ska man vara uppmärksam på följande symtom:

• En eller flera knölar, i bröstet och/eller armhålan. Det är svårt att själv avgöra om det är fråga om svullna bröstkörtlar, bindvävsknutor och om lymfkörtlarna i armhålan är förstorade av någon annan orsak. Därför är det bäst att snarast beställa tid på en bröstmottagning eller på vårdcentral.
• Att bröstet förstoras och/eller känns hårdare
• Att huden blivit storporig och/eller gropig
• Att huden är svullen och/eller rodnad
• Att blod eller annan vätska läcker från bröstvårtan

Undersökningar vid misstänkt bröstcancer:

• Mammografi är en röntgenundersökning som visar förtätningar i bröstvävnaden.
• Ultraljud används mer och mer som ett komplement till mammografin. Ultraljudet kan kartlägga en del oklara förändringar på ett tydligare sätt än mammografin, och används ofta på kvinnor med bröst som innehåller tät körtelvävnad och därför är ”svårfotograferade”.
• Punktion eller biopsi. Känner läkarna den minsta tvekan inför en röntgenbild och ultraljud rekommenderar man patienten att gå vidare med en punktion, där man sticker in en tunn nål och tar ut celler för mikroskopisk undersökning. En undersökning som inte heller är förenad med något större obehag.
• Om varken mammografi eller punktion ger ett klart besked gör man ofta ett mindre ingrepp under narkos där man skär bort just den lilla bit av bröstet där förändringen sitter. Om den visar sig vara ofarlig kommer ingreppet knappast att lämna några spår när vävnaderna läkt.

Behandling vid bröstcancer

• De små, lågmaligna tumörerna opererar man bort, med en noga uträknad marginal till den friska vävnaden. En liten tumör, som upptäcks vid mammografi och inte är spridd i lymfkörtlarna, har god prognos, risken för återfall är liten.
• Runt 70 procent av alla kvinnor med små tumörer opereras med så kallad bröstbevarande kirurgi, de får behålla en stor del av det tumördrabbade bröstet. Givetvis får kvinnan själv bestämma. Det förekommer att kvinnor – trots god prognos – vill att hela bröstet opereras bort, och då rättar man sig efter deras beslut.  Oftast kompletterar man operationen med strålbehandling och/eller behandling med hormon-blockerande medel. Det brukar ges under fem år (se vidare under Läkemedel mot bröstcancer)
• I andra änden av skalan över svårighetsgrad hos brösttumörer finns de snabbväxande, med stor spridningsrisk. Men även en stor del av de kvinnor som drabbas av elaktartade tumörer med spridning till lymfkörtlarna, klarar sig från återfall. Om tumören är stor, eller om det finns flera tumörer i bröstet, gör man en större operation där hela bröstet och en del av lymfkörtlarna i armhålan opereras bort.
• Lymfödem, då armen svullnar upp på grund av att lymfflödet från armen försvåras, är inget stort problem idag. En metod som kallas sentinel node har bidragit till den här förbättringen. Om tumören är liten, tar man bara bort ”portvaktskörteln”. Om den inte innehåller cancerceller avstår man från att ta bort fler lymfkörtlar.
• Alla kvinnor som genomgått operation där hela bröstet tagits bort har rätt att få en bröstrekonstruktion inom den offentliga vården. Det vanligaste är att man lägger in ett implantat med koksaltlösning, men det finns också mer avancerade metoder, där man transplanterar kroppsegen vävnad. Det är en dyrbar operation, och ganska krävande för patienten, men resultatet kan bli mycket fint.
• Strålbehandlingen – vars syfte är att döda de cancerceller som kan finnas kvar i området efter operationen – har också utvecklats och förfinats. Hudskador är ett mycket litet problem med de doser man använder.
• Kemoterapi, cytostatikabehandling eller ”cellgifter”, har en skrämmande innebörd för många. Men dagens cytostatikabehandling är betydligt mer skonsam – och betydligt effektivare – än förr. Behandlingen ger en del biverkningar, men inte i den utsträckning som många tror. Illamåendet som så många är rädda för, har man lyckats mycket bra med att motverka och lindra. Det finns flera bra läkemedel, och det är faktiskt mycket ovanligt att bröstopererade kvinnor kräks i samband med cytostatikabehandling. Vanligen ger man sex till åtta cytostatikabehandlingar med cirka tre veckors mellanrum. Läkemedlet ges som dropp under några timmar, och sedan kan man gå hem. Många upplever trötthet mellan behandlingarna, och en hel del kvinnor får ett temporärt håravfall.

Läkemedlen mot bröstcancer

Det finns en stor arsenal av läkemedel vid spridd bröstcancer, och man försöker få en optimal individuell behandling för varje patient. Det innebär att väldigt många kan leva ett mycket bra liv i många år, även om de inte kan bli botade för gott.

Den nyaste behandlingsprincipen kallas angiogeneshämning. Då används en antikropp som hämmar bildandet av nya blodkärl till cancertumörer och ”svälter ut” tumören. Tumören blir även mer mottaglig för cytostatika. Samtidigt minskas cancercellernas möjlighet att sprida sig via blodet till andra delar av kroppen.

Ungefär 20 % av de kvinnor som drabbas av bröstcancer har en speciell cancerform; HER2-positiv bröstcancer. Sjukdomen förekommer ofta hos yngre kvinnor. Det är en mer aggressiv sjukdom med snabbare insjuknande och fler återfall.

HER2 är en receptor (ett protein) som finns på alla kroppens celler. Antikroppen trastuzumab  binder sig till HER2-receptorerna i cellväggen. Då blockeras signalerna om celldelning och celltillväxt. Läkemedlet påverkar även det egna immun¬systemet att börja attackera och döda tumörcellerna. Herceptin kan också förstärka olika typer av cytostatikabehandling. Flera stora studier har visat att tidig behandling med Herceptin minskar risken för återfall i bröstcancer med mellan 46 och 52 procent.

Preparat från idegran (docetaxel) kan förbättra prognosen för kvinnor med spridd bröstcancer, som tillägg till annan kemoterapi.

Vissa former av bröstcancer är beroende av kvinnliga könshormoner, främst östrogen, för att växa. Därför använder man läkemedel som stoppar östrogenets effekt och hämmar tumörens tillväxt. Det vanligaste är tamoxifen, som tillhör gruppen SERM (Selective Estrogen Receptor Modulators). Finessen med det medlet är att det har antiöstrogena effekter i bröstet, men östrogena effekter i andra organ. Flera studier har visat att det har en skyddande effekt mot osteoporos (benskörhet), eventuellt också mot hjärt-kärlsjukdom. Däremot motverkar det inte svettningar och vallningar efter menopaus. Biverkningarna är milda, främst svettningar och vätskesvullnad.

Aromatashämmare är ett annat ”antiöstrogent” medel som visat mycket bra resultat. En intressant behandlingsmodell som visat sig kunna motverka återfall och förlänga överlevnad är tamoxifen i två till tre år och därefter aromatashämmare lika länge.
Aromatashämmare har också relativt lindriga biverkningar, den mest besvärliga är kanske ledvärk.

Mammografi räddar liv

Svenska kvinnor har större chans att överleva bröstcancer än kvinnor i övriga Europa och vi ligger på fjärde plats i världen. Det beror på att vi införde mammografi tidigt och har ett unikt mammografiprogram, och att vi använder den bästa behandling som finns.
Men mammografin har många kritiker, både i Sverige och i andra länder. Bland annat har forskare gått igenom bröstcancerstatistik i fem länder, och kommit fram till att en av tre tumörer som upptäcks vid mammografi aldrig skulle ha gett symtom, och alltså behandlats i onödan!

I klartext skulle det alltså betyda att ”snälla” tumörer behandlats med både operationer, strålning, cellgifter och andra mediciner – trots att kvinnorna aldrig skulle ha blivit sjuka eller riskerat att dö i bröstcancer.

Fakta om prostatacancer

Riskfaktorer för prostatacancer

Orsakerna till prostatacancer är inte helt kartlagda.

Det manliga könshormonet testosteron är en förutsättning för att cancern ska uppstå. Det finns en ärftlig faktor. I familjer där två eller tre nära släktingar fått prostatacancer bör sönerna gå och ta ett PSA-prov ungefär tio år före den ålder då släktingarna fick sin prostatacancer.

Vad är egentligen prostata, och vad har den för funktion i kroppen?

Prostata eller blåshalskörteln sitter strax under urinblåsan och omsluter urinrörets övre del. Körteln har flera funktioner. Den producerar en vätska som blandas med spermierna när mannen får utlösning och ökar spermiernas rörlighet. Denna vätska skyddar också mot infektioner i underlivet.

Hur vanligt är det att man får cancer i prostata?

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen bland svenska män. Varje dag får ungefär 20 svenska män veta att de har denna sjukdom..Trots att prognosen ofta är god dör cirka 2500 svenska män per år i denna sjukdom. En anledning är att cancern ofta hunnit utvecklas och sprida sig innan den upptäcks och behandlas.

Vilka är symptomen vid prostatacancer?

Prostatacancer ger sällan några tidiga symtom. Först när tumören växt så pass mycket att den trycker på urinröret uppstår besvär i form av svag urinstråle, urinträngningar och svårigheter att börja kissa. Dessa besvär kan man också få av godartad prostataförstoring och olika inflammationer i prostata. Godartad prostataförstoring leder inte till cancer! Prostatacancer utvecklas i en annan del av prostata i 90 procent av fallen. Men alla män som söker läkare för besvär med vattenkastning undersöks också för cancer, eftersom symtomen för prostataförstoring och -cancer kan likna varandra. I en del fall kan godartad prostataförstoring och prostatacancer förekomma samtidigt.
Ibland kommer de första symptomen på prostatacancer först när den spridit sig utanför prostata. Det är vanligast att cancerceller sprider sig till skelettet och ger symptom som ryggsmärtor.

Hur ställer läkaren diagnosen prostatacancer?

Undersökningen består dels av att läkaren känner igenom prostata (via ändtarmen). Det gör inte ont, och känns mindre obehagligt om man slappnar av. Man kan också gå vidare med ultraljud och analys av PSA (prostataspecifikt antigen, ett ämne som bildas i prostatas körtelceller) genom ett blodprov. Vid godartad prostataförstoring är PSA-värdena oftast bara lätt förhöjda, men vid prostatacancer läcker PSA lättare ut från tumörvävnaden till blodbanan, vilket leder till högre värden. Om man misstänker prostatacancer brukar man göra en prostatabiopsi (cellprov genom nålpunktion).

Växer prostatacancer fort?

Det finns prostatacancer som växer mycket långsamt och prostatacancer som växer snabbare och lättare sprider sig till andra organ. Högt PSA vid diagnos ökar risken för att enstaka celler spridit sig.

Hur behandlar man prostatacancer? 

Behandlingen bestäms av om tumören spritt sig i kroppen eller om den är begränsad till prostatakörteln. Vid valet av behandlingsmetod vägs nyttan av behandlingen mot biverkningarna. I vissa fall växer cancern så långsamt att man väljer att avvakta och inte sätta in någon behandling alls (”expektans”, ”vänta och se”, ”watchful waiting”).

Operation: Om tumören inte har spridit sig utan växer enbart i själva prostatan, kan man operera bort hela prostatan, vilket ofta kan leda till bot. Men det är ett ganska stort kirurgiskt ingrepp, som i många fall leder till impotens, det vill säga oförmåga att få erektion. Det beror på att de små nervtrådarna till penis svällkroppar kan skadas. Det finns möjligheter att behandla den typen av impotens, exempelvis tabletter eller injektion i svällkropparna.

Strålbehandling: Om tumören är liten och inte spridit sig är strålbehandling ett alternativ till operation. Beroende på tumörens storlek och tumörcellernas aggressivitet väljer man mellan olika typer av strålbehandling: Yttre (extern) strålning eller som inre strålbehandling (brakyterapi). Den inre strålbehandlingen ges genom att ett radioaktivt preparat förs in i ihåliga nålar, som stuckits in i prostatakörteln. Man får ryggbedövning eller narkos. Små och ”snälla” tumörer kan brakyterapibehandlas med så kallade seeds, man lägger permanent in ett antal radioaktiva korn i körteln. Strålbehandlingen känns inte alls, men kan ge en del biverkningar, eftersom även friska celler skadas: Övergående urinträngningar och diarré. Ungefär hälften får impotens inom något år efter strålbehandlingen. Strålbehandling kan kombineras med hormonell behandling (se nedan).

• Hormonell behandling: Cancercellerna – även de som bildat metastaser utanför prostata – behöver det manliga könshormonet testosteron för att växa. Därför kan prostatacancer i alla stadier behandlas genom att kroppen hindras från att producera testosteron.Behandlingen kan ske på flera olika sätt:
• Man opererar bort testiklarna (kastrering), en enkel operation som vanligen görs i lokalbedövning och bara kräver några timmars vistelse på sjukhus. Produktionen av testosteron slutar helt, vilket vanligen att den sexuella lusten och förmågan att ha samlag upphör. Man kan också få blodvallningar och svettningar av samma typ som kvinnor brukar få i klimakteriet, däremot påverkas inte rösten och skäggväxten.
• Idag använder man oftare ”medicinsk kastrering”, med läkemedel som påverkar hormoncentra i hjärnan. Behandlingen ges i form av en injektion en gång per månad alternativt var tredje månad och har samma effekt och samma biverkningar som kirurgisk kastrering.
• Ett annat sätt är att ge det kvinnliga könshormonet östrogen i form av en injektion en till två gånger per månad. Även den behandlingen leder så småningom till impotens.
• Ytterligare ett sätt är behandling med en ny typ av antihormoner, så kallade antiandrogener (ett ”syskon” till den antiöstrogenbehandling som ges till kvinnor med bröstcancer). Antiandrogener ges i form av tabletter. Eftersom det manliga könshormonet fortfarande bildas, minskar oftast inte den sexuella lusten och förmågan att ha samlag.
• Cytostatikabehandling. Om sjukdomen inte bromsas av den hormonella behandlingen kan den kombineras med olika typer av cellhämmande läkemedel (cytostatika). Dessa ges i form av droppbehandling med några veckors mellanrum. Biverkningarna (som försvinner när behandlingen avslutats) kan vara illamående, håravfall, nedsatt försvar mot infektioner.

Även för högriskpatienter, med metastaserad prostatacancer, finns hopp idag. Den aktiva substansen i Taxotere, docetaxel, har sitt ursprung i barren från idegran.Taxotere-behandlingen har visat en tydlig minskad dödlighet, sänkning av PSA-värdet och smärtlindring. Patienterna inte bara lever längre, de mår också bättre.

Fakta om lungcancer

Varje år får drygt 3 000 personer diagnosen lungcancer. Lungcancer är vanligast bland män, men allt fler kvinnor drabbas av sjukdomen. De flesta patienterna är 60 år eller äldre. Cirka fem procent är under 50 år, men allt fler yngre drabbas idag.

Riskfaktorer för lungcancer

Rökning ligger bakom 80–90 procent av lungcancerfallen.

Asbest och andra arbetsmiljöfaktorer har betydelse för 10–20 procent av lungcancerfallen bland män, och en procent för kvinnor.

Joniserande strålning, bland annat radon, uppskattas också finnas bakom 10–20 procent av all lungcancer.

Förklaringen till att summan blir över 100 % är att flera faktorer kan samverka. Det är till exempel väl känt att kombinationen av asbest och rökning eller radon och rökning ger en mycket större riskökning än asbest, radon och rökning var för sig.

Olika typer av lungcancer

• Småcellig lungcancer som växer fort och ofta är spridd när den upptäcks.
• Icke-småcellig lungcancer. Hit räknas flera undergrupper, de två vanligaste är adenokarcinom och skivepitelcancer.

Symtom vid lungcancer

• Hosta är det vanligaste symtomet. Det kan antingen vara torrhosta eller upphostningar med slem som ibland innehåller blod. Man ska alltid söka läkare om man har blodiga upphostningar.
• Andfåddhet i vila eller vid lätt ansträngning kan vara ett symtom på lungcancer.
• Smärta i bröstkorgen kan också vara tecken på lungcancer, liksom pipande eller väsande andning.
• Lunginflammation med feber, frysningar och svettningar är ibland symtom vid lungcancer, om tumören har vuxit in i ett luftrör så att det täppts igen och blivit inflammerat.
• Avmagring, dålig aptit och trötthet är symtom som brukar komma sent i sjukdomen.

Undersökningar vid lungcancer

När läkaren misstänker att en patient har lungcancer blir första åtgärden att röntga lungorna. I de flesta fall upptäcks sjukdomen på röntgenbilden. Både dess läge och storlek brukar kunna fastställas. Små tumörer kan dock vara svåra att se.
Datortomografi används i många fall som en kompletterande undersökning, liksom PET (positronemissionstomografi).

Behandlingar vid lungcancer

Operation är den metod som botar flest patienter med lungcancer. En tredjedel av patienter med nyupptäckt lungcancer kan opereras. En förutsättning är att tumören upptäcks i ett tidigt skede.

Om tumören är tydligt begränsad till en lunglob räcker det ofta med så kallad lobektomi. Det innebär att den lunglob där tumören finns tas bort. Om cancern växer i mer än en lob opereras hela lungan bort, pulmektomi

Även strålbehandling kan användas i botande syfte, ensamt eller tillsammans med cytostatika. En ganska ny metod för strålbehandling är brachyterapi. Ett litet korn av ett radioaktivt ämne placeras i en kateter mitt för tumören. Behandlingen upprepas två till tre gånger med en veckas mellanrum. Fördelen är att det blir en mycket hög stråldos i tumören, men inte i den friska, omgivande vävnaden.

Cytostatikabehandling brukar medföra att cancern krymper. Ett antal patienter kan också botas och bli helt fria från sjukdomen.

I dag kan man också behandla icke-småcellig lungcancer med en ganska ny typ av läkemedel (EGFR-tyrosinkinashämmare). Vissa patienter kan svara mycket bra på denna nya behandling. Nyligen har en hämmare av tumörblodkärlens tillväxt godkänts för behandling av icke-småcellig lungcancer. Medlet är en antikropp mot blodkärlstillväxtfaktorn VEGF.

Läs även:

Tema cancer del 3: Så kan du skydda dig mot cancer

Tema cancer del 1: Vad är cancer?

Viktigt med näring och kost för att klara cancerbehandlingen