En person med könsdysfori lider av att kroppen inte överensstämmer med den upplevda könsidentiteten. Könsdysfori skiljer sig från sexuell läggning. År 2018 hade närmare 6000 personer i Sverige en könsdysforidiagnos. Antalet nya fall av diagnostiserad könsdysfori bland flickor 13 till 17 år har ökat med närmare 1500 procent sedan 2008, enligt en kartläggning av Socialstyrelsen. Men även i andra åldersgrupper, såväl bland pojkar som flickor, är ökningen markant. Man vet inte vad denna ökning beror på, men orsaker som nämns är ökad tillgång till information via internet, minskad stigmatisering och borttagandet av krav på sterilisering vid ändring av könstillhörighet.
-Alla är osannolika, menar Mikael Landen, professor och överläkare på Sahlgrenska akademin. Man ser en lika stor ökning i resten av västvärlden och där har man inte gjort ändringar vad gäller krav på sterilisering. Att ökningen sammanfaller med den ökade användningen av sociala medier är däremot anmärkningsvärt och därför finns en trolig förklaring i kulturbunden psykologisk smitta. Att i tidiga tonår uppmuntras att fundera över sin könsidentitet leder sannolikt till ett ökat fokus. Denna typ av ”sökande” sprids snabbt och enkelt i sociala nätverk, vilket beskrivits för andra fenomen som exempelvis bulimi och suicid.
Man vet att autismspektrumtillstånd, ångest och depression är vanligare hos personer med könsdysfori. Kanske är dessa individer mer känsliga för denna form av påverkan, fortsätter Mikael Landen.
-Jag antar att kontroversen kring att det skulle vara en ”social smitta”, är om man menar att det därför inte är på riktigt. Självklart kan detta vara ett stort lidande för individen oavsett orsak och bör tas på allvar. Men det är viktigt att hålla huvudet kallt och inte rusa in i irreversibla behandlingar, utan att känna till de långsiktiga effekterna.
Könsdysfori och psykisk ohälsa
Eftersom allt fler personer blir utredda för könsdysfori och diagnosen fastställs hos omkring 75 procent av de som har fått en preliminär bedömning, tror Socialstyrelsen att vi kommer att få se en fortsatt ökning. Det kommer i sin tur att ställa högre krav på sjukvården och dess resurser. Man konstaterar även att en övervägande andel av de som diagnostiseras med könsdysfori också har flera psykiatriska diagnoser. Autism, depression och ångestsjukdomar är vanligast, men även exempelvis självskadebeteende och suicidförsök är vanligare hos personer som fått diagnosen könsdysfori, jämfört med befolkningen i övrigt. Generellt är dock risken för suicid ännu högre för personer med andra psykiatriska diagnoser. Eftersom personer med könsdysfori som begått självmord har haft en mycket hög förekomst av samtidiga svåra psykiatriska diagnoser, blir det svårt att skilja det ena från det andra med avseende på självmordsrisk.
-För att ställa diagnosen könsdysfori intervjuar behandlarna ungdomen och föräldrarna, berättar Mikael Landen. Då det inte finns några objektiva tester som kan bekräfta diagnosen utgår man från individens uppfattning av sitt psykiska lidande. För diagnos finns inga krav på att gå i terapi eller att göra ett så kallat ”real life” test, där man försöker att leva som det andra könet, för att upptäcka om det känns bra eller obekvämt. Vid ställd diagnos för unga ges ibland behandling med stopphormoner, vilket skjuter upp puberteten och ger extra tid att känna efter, innan man bestämmer sig för en könskorrigering. Denna behandling kan avslutas, men det finns osäkerhet kring hur man påverkas psykologiskt, av att inte komma i puberteten samtidigt som sina jämnåriga kompisar. Det finns även en oro kring att man med stopphormoner befäster uppfattningen om könsdysfori som annars skulle gå över. På lång sikt skulle behandlingen även kunna påverka benmognad och bentillväxt negativt. Det behövs med andra ord mer forskning. Könskorrigering kan ske först vid 18-årsålder.
Utredning och behandling av könsdysfori
•Patienten möter psykiater, psykolog och socionom som var och en gör en bedömning av personens hela livssituation. Samtalen kan handla om den egna upplevelsen av kön sedan barndomen, om förväntningar kring en könsbekräftelse och att andra problem i livet inte löser sig automatiskt.
•Efter minst ett år av gemensam utredning och stöd av psykolog eller socionom tar teamet ställning kring diagnos och behov av behandling, alternativt fortsatt utredning. Meningen är att patienten ska få gott om tid att med stöd fundera över sin identitet och förankra det hos närstående, skola och arbetsplats.
•Vid diagnos och eventuell rekommendation om könsbekräftande behandling sköter endokrinologen hormonbehandling, logoped ger rådgivning och behandling för röst och kommunikation, hårborttagning erbjuds och konsultation av plastikkirurg kring möjliga kirurgiska ingrepp och man kan även få konsultation kring möjligheten att spara könsceller.
•Ansökan om ändrat juridiskt kön görs i dagsläget till Socialstyrelsens Rättsliga råd.
Diagnos och behandling vid könsdysfori
Vården är anpassad för att ta hand om några enstaka barn per år som söker hjälp för könsdysfori. Den stora ökningen gör det än viktigare att man ser över om man kan göra samma bedömning som tidigare, med samma behandling eller om det krävs nya riktlinjer. De behandlingsmetoder som tidigare användes för några enstaka individer varje år, kanske inte är rätt metod för de 100-tals unga som söker hjälp idag, menar Mikael Landen.
-Glidningar inom diagnoser är ganska vanligt inom exempelvis olika psykiatriska diagnoser, förklarar Mikael Landen. Tidigare var det ett fåtal barn med mycket svåra problem som fick diagnosen ADHD och läkemedelsbehandling. Idag har diagnosen vidgats och även barn med lindrigare grad av koncentrationssvårigheter blir diagnosticerade och får medicin. Jag anser att diagnosen könsdysfori har vidgats och därför behöver man vara extra försiktig, innan det finns forskning på den bredare grupp som idag söker hjälp.
Forskning kring könsdysfori
Den publicerade forskning som finns idag begränsas dessutom av att det är samma forskargrupp som utfört den. Det finns alltid en risk att man blir skicklig på att välja ut ”rätt” patientgrupp.
-Jag skulle vilja se att andra forskarteam får samma positiva resultat, säger Mikael Landen. Dessutom saknas före- och eftermätningar och bäst hade förstås varit om man kunde ha en kontrollgrupp.
Eftersom det finns så pass lite data menar Mikael Landen att om man ska ge barn och unga stopphormoner eller irreversibla behandlingar, bör man göra det inom ramen för forskning där det finns möjlighet för uppföljning och revidering.
-Socialstyrelsen borde sätta ner foten och säga att detta kräver forskning, så att vi inte potentiellt skadar barn och unga vuxna år efter år, poängterar Mikael Landen. Att unga genomgår irreversibla könskorrigeringar utan att det finns data kring hur de påverkas på lång sikt, är inte acceptabelt.
Mikael Landen är övertygad om att vi just nu ser en puckel och att trenden kommer att vända nedåt så småningom.
-Man kommer att se en återgång till en mer normal baslinje. Om 30 år tror jag att vi kommer att prata om hur många unga människor som gick igenom någon form av ”bubbla”. Detta betyder inte att det inte finns individer som har stort lidande till följd av könsdysfori och dem ska vi självklart hjälpa. Vi kommer förhoppningsvis att ha mer forskning som ger oss svar på vilken hjälp man bör ge på individnivå. Kanske behöver alla en könskorrigering, men det kan också finnas en grupp där annan hjälp är att föredra.
Könsdysfori skiljer sig från sexuell läggning
Man vet inte hur många som ångrar sig, men de siffror som finns visar endast de som har ansökt om att få återgå till sitt ursprungskön och det finns troligtvis ett mörkertal.
-När jag för många år sedan tittade på en handfull personer som ångrade sig var det två riskfaktorer som stod ut, berättar Mikael Landen. Dels var det avsaknad av stöd från familjen och om man innan könskorrigering varit homosexuell. Könsdysfori skiljer sig från sexuell läggning. Men självklart skulle det kunna vara så att en ung tjej som försöker hitta sig själv, blandar ihop homosexualitet med könsdysfori. Därför är det förstås extra viktigt med en grundlig utredning.
HBTQ-rörelsen gör liknelse mellan könsdysfori och homosexualitet och att alla har rättigheter att leva som den man är.
-Vi ifrågasätter inte individens rättigheter eller lidande, men det kan inte vara en självklarhet att sjukvårdsresurser används till behandling som saknar vetenskapligt stöd, poängterar Mikael Landen. Man får inte glömma att vi pratar om irreversibla behandlingsmetoder på barn och unga vuxna.
Socialstyrelsens definition på könsdysfori
Könsdysfori är ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet. Socialstyrelsen arbetar för en mer jämlik vård och behandling av personer med könsdysfori (transsexualism och övrig könsidentitetsproblematik).
