Det visar en studie vid Umeå universitet.
Följt en grupp kvinnor i två år
Kvinnor efter klimakteriet är en riskgrupp för fetma, bland annat till följd av minskad bildning av östrogen i kombination med överintag av energirik föda och minskad fysisk aktivitet. I sin doktorsavhandling har Caroline Blomqvist i två år följt en grupp om 70 postmenopausala kvinnor med ett kroppsmasseindex BMI över 27, det vill säga överviktiga kvinnor som har passerat klimakteriet.
Hälften av kvinnorna åt enligt de nordiska näringsrekommendationerna medan hälften följde en paleolitisk diet, populärt kallat stenålderskost. Ingendera gruppen hade några särskilda restriktioner för hur mycket de fick äta, utan restriktionerna bestod enbart i kostens sammansättning. Kvinnorna följdes upp efter ett halvår och efter två år.
Gick ner mer i vikt
Det visade sig att bägge grupperna gick ned i vikt. Mest gick kvinnorna som åt stenålderskost ned, från ett genomsnitt på 87 till 78 kilo, jämfört med en minskning från 86 till 80 kg för gruppen som följde de nordiska näringsrekommendationerna. Viktminskningen i båda kostgrupperna följdes av en minskad inflammation i såväl fettväven som i cirkulationen.
Kvinnorna som följde den paleolitiska dieten och åt stenålderskost fick en mer påtaglig minskning av farlig bukfetma. Specifikt konstaterades tydligt sänkta nivåer av vissa fettsyror och blodfetter som anses vara av stor betydelse för utveckling av typ 2-diabetes och hjärtkärlsjukdom. Man kunde också se att enzymer som är inblandade i kroppens fettinlagring var mindre aktiva i stenåldersgruppen.
Stenålderskost hälsosammare för kvinnorna
– Resultaten är slående. Trots att kvinnorna fick äta obegränsat var viktnedgången bestående efter två år. Ännu viktigare än vikten var de påtagligt förbättrade nivåerna av blodfetter och tecken på minskad inflammation, säger Caroline Blomquist, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet.
Den paleolitiska dieten kännetecknas av ett högt intag av protein och omättat fett och har lågt glykemiskt index. Stenålderskosten består i huvudsak av grönsaker, magert kött, fisk, fågel, ägg, skaldjur, frön, nötter, olja och frukter. Den stora skillnaden mot de nordiska näringsrekommendationerna är att den paleolitiska stenålderskosten inte innehåller spannmål, mjölk, raffinerat socker eller tillsatt salt.
– Sammantaget visar studien att den paleolitiska dieten med hög andel omättade fetter var hälsosammare för den här gruppen kvinnor, även om de nordiska näringsrekommendationerna också gav positiva hälsoeffekter, säger Caroline Blomquist.
Fakta stenålderskost
Stenålderskost, eller paleolitisk kost som det även kallas, är en kosthållning som har blivit populär på senare tid. Det är enligt förespråkarna den kost som människan antas ha ätit under tiden som jägare och samlare fram till jordbrukssamhällets början i Mellanöstern för ca 10 000 år sedan. Paleolitikum, eller äldre stenåldern, är en arkeologisk period som inleddes för omkring 2,3 miljoner år sedan och varade till omkring år 10 000 f.Kr. Grunden i denna kosthållning bygger på antagandet att människan inte har förändrats, eller har förändrats väldigt lite, rent biologiskt, sedan Paleolitikum medan kosten har förändrats desto mer. Stenålderskosten är alltså ett försök att definiera en kost som ligger närmre den kost människan rent biologiskt är gjord för.
Exempel på livsmedel som kan ingå i stenålderskosten är magert kött, fisk, grönsaker, frukt, rotsaker, nötter med mera, och utesluter sädesslagen, mejeriprodukter, salt, tillsatt socker med mera. I den paleolitiska kosten undviker man processerad mat. Maten kan stekas, kokas eller ätas rå. Till den typiska jägare-samlare dieten, och den moderna paleolitiska dieten, hör:
- Kött
- Inälvor
- Fisk, kräftor, bläckfisk och andra vattenorganismer
- Grönsaker
- Rotfrukt
- Frukt och bär
- Nötter och frön
- Honung
- Svampar
- Ägg
- Insekter
Av fett äter somliga smör, och andra endast oliv-, kokosnöts- och avokadoolja Det råder olika åsikter om mjölkprodukters plats i den paleolitiska dieten. Vissa föredrar kött med lite fett, men andra menar att stenåldersmänniskor inte hade någon orsak att låta bli att äta djurens feta delar.
