En rapport från SBU visar att läkemedel mot vanliga och långvariga smärttillstånd hos äldre har mycket liten effekt på gruppnivå, vilket dock inte betyder att vården ska sluta att ge smärtstillande till äldre.
Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, har kommit med en systematisk forskningsöversikt om läkemedelsbehandling vid två smärttillstånd hos äldre: smärta vid artros och smärta vid diabetesneuropati.
– Tanken var att vi också skulle titta på smärta vid kotkompression, men där såg vi att det inte fanns några studier alls, säger Jonatan Alvan, apotekare och projektledare vid SBU.
Denna rapport innefattar många läkemedelsgrupper som används vid smärta, såsom opioider, NSAID, paracetamol och topikala NSAID som diklofenak. Den smärtlindrande effekten visade sig vara mycket liten jämfört med placebo. Man kunde se en smärtminskning på omkring tre till sju steg på en smärtskala där 100 motsvarar den tuffaste smärtan.
– Den lilla effekten jämfört med placebo gäller för samtliga utvärderade läkemedelsgrupper, det gäller till exempel för såväl opioider som för diklofenakkrämer, säger Jonatan Alvan.
Betyder det att läkemedlen är onödiga att använda?
– Det är inte så enkelt. Vi ser i studierna att det är vissa delar av populationen som ändå har okej effekt och det är långt ifrån alla som får biverkningar, säger Jonatan Alvan och betonar att SBU aldrig ger rekommendationer.
Det finns många olika smärttillstånd och ni har utvärderat två?
– Vi har själva bara utrett en liten del av smärtområdet. Det finns många andra välgjorda systematiska undersökningar som visar samma resultat som våra systematiska översikter. Mönstren för långvarig smärta verkar vara samma för alla långvariga och vanligt förekommande smärttillstånd hos äldre personer, just vad gäller läkemedelsbehandling, säger Jonatan Alvan.
Studier visar att äldre med smärta ofta upplever att de blir förbisedda i mötet med vården på grund av att de är just gamla. Detta är i och för sig ingenting nytt. Desto mer intressant är, enligt Jonatan Alvan, är att vårdspersonalen upplever sig ha brister i kunskaper om smärta och smärtbehandling.
– Personalen säger själv att de inte har tillräckligt med kunskap om hur de ska ta hand om den här patientgruppen. Man kan spekulera i vad det beror på och vad som behövs. Det kan vara motiverat att kartlägga det här kunskapsläget och vad som saknas, säger han.