Suicidpreventiva dagen infördes 2003 på initiativ av International Association for Suicide Prevention (IASP) tillsammans med Världshälsoorganisationen (WHO). Den 10 september varje år genomförs arrangemang på olika platser i Sverige.
Självmord är ett folkhälsoproblem
Självmord, eller suicid, är ett folkhälsoproblem som går att förebygga. Genom olika insatser för att öka kunskapen och minska stigma, och därigenom öka möjligheten till tidig upptäckt, vård och behandling, kan man minska risken att en människa tar sitt eget liv.
Självmord har ofta ett samband med psykiatriska tillstånd eller kroppslig sjukdom, men de allra flesta med sådana sjukdomar tar inte sitt liv och gör heller inte något självmordsförsök. Vid ett självmord finns ofta bakomliggande faktorer som livsvillkor eller tillfälligheter. Självmord beskrivs ofta som en psykologisk olycka där en person i en viss livssituation eller under en viss tid upplever sig inte orka leva på grund av att problemens tycks olösliga och känns outhärdliga.
Självmord är vanligare hos män
Sedan början av 1990-talet har antalet självmord i Sverige minskat med ungefär 30 procent. Denna positiva trend gäller tyvärr inte unga personer, där antalet suicid ökat med cirka en procent per år de senaste 25 åren. Majoriteten av de som tar sitt liv, 70 procent, är män. Den allra högsta självmordsfrekvensen ses hos personer över 85 år.
Andrea Wessling är psykolog på Svea KBT, och arbetar med samtalsterapi vid ångesttillstånd, depression, stress, sömnbesvär och PTSD, samt vid kriser och behov av stöd i olika livshändelser. Hon har erfarenhet av att arbeta kring psykisk ohälsa hos såväl vuxna som barn och ungdomar.
–Det finns saker som pekar på att män använder mer drastiska metoder, och därför har större risk att lyckas med sitt självmordsförsök, berättar Andrea Wessling. Hon fortsätter:
–När det gäller psykisk ohälsa är det annars så att det är fler kvinnor som söker hjälp och fler kvinnor som gör suicidförsök. Kvinnor har möjligen lättare för att prata med vänner och söka stöd hos dem, och en lägre tröskel för att be om hjälp. Kanske är det också så att män lider mer i tystnad, och har svårare att be om hjälp.
Vad kan jag göra om någon berättar att de tänker på självmord?
–Det första man kan göra är att försöka lyssna, och visa att man vågar lyssna. Visa att man vill försöka förstå hur personen mår och känner sig. Den som är deprimerad kan också ha svårt att själv söka hjälp, det kan kännas jobbigt att ta kontakt med vården. Mår en person så dåligt att den har självmordstankar har hen kanske inte så mycket ork och kraft att söka hjälp. Då kan man som anhörig eller vän hjälpa till att boka en tid hos läkare eller psykolog, och erbjuda sig att följa med på besöket, tipsar Andrea Wessling.
Varningssignaler går att upptäcka
Att förebygga självmord går bland annat ut på att upptäcka varningssignaler hos en person och se till att den får hjälp innan det är för sent. Det är särskilt viktigt att vara uppmärksam på en person som nyligen genomgått en eller flera livsomvälvande eller kritiska händelser, som att ha förlorat en närstående, ett arbete eller ekonomisk stabilitet. Att ha genomgått en större besvikelse som mobbing, kränkning, misslyckats i skolan eller på arbetet är också riskfaktorer. Sjukdom som depression eller psykos, eller allvarlig kroppslig sjukdom eller missbruk av alkohol eller droger.
Våga ta upp frågan om självmordstankar
Många är rädda för att ta upp frågan kring självmordstankar eller -planer med en deprimerad vän eller anhörig. Det finns ofta en rädsla för att man ska ”Väcka den björns om sover” och ge den som är nedstämd idéer.
Men fungerar det verkligen så?
–Det verkar vara en vanlig uppfattning, svarar Andrea Wessling. Hon fortsätter:
–Det är ju läskigt att tala om döden. Men det finns ingen forskning som visar att det är farligt att ställa frågan. Tvärtom; om omgivningen är rädd för att ställa frågan förstärks ju känslan av att ingen bryr sig.
Det finns ingen fara med att vara öppen och fråga: ”Har du tankar på att ta ditt liv?”, men det kan ju kännas lättare att börja med försiktigare frågor.
Suicidstegen är en samtalsmetod som kan vara en hjälp när man vill prata med sina anhöriga eller vänner om självmordstankar. Det är ofta lättare att börja med öppna frågor som; ”Hur mår du? Ibland kan livet kännas mörkt och meningslöst – kan du känna så? Hur ser du på framtiden, har du något att se fram emot? ”
Om personen svarar att den ser mörkt på livet, att den inte ser någon framtid – ja då har man ju anledning att fråga vidare. ”Är det så att du tänker att det skulle vara bättre om du inte fanns? Tänker du på att ta ditt liv? Har du tänkt ut någon plan för hur du skulle göra det?”
Går det att stoppa en person som beslutat sig för att ta sitt liv?
-Ja, det går, men i det läget måste man söka akut hjälp. Det kan vara svårt att stoppa på egen hand. Om den anhöriga har bestämt sig och har planer bör man ringa till psykiatrins akutverksamhet. Mår en människa så dåligt behöver den akut vård och kanske medicin.
Stämmer det att någon som beslutat sig för självmord ofta kan verka lite gladare, lite mer välmående en kort tid innan de tar sitt liv? Hur kan man då veta om de verkligen mår bättre, eller om det är något allvarligt på gång?
–Man kan ha det pre-suicidala lugnet. Det är då ännu viktigare att lyfta frågan. Man kan till exempel säga: ”Jag vet att du mått mycket dåligt tidigare, men nu verkar du gladare. Så kan det vara innan man tar sitt liv, hur är det för dig?” Det är bra att som anhörig eller vän vara vaksam på om det plötsligt vänder, om personen verkar lugnare och gladare, svarar Andrea.
Vad ska jag göra om jag själv har tankar kring självmord
Livet är inte alltid lätt eller roligt. Det går upp och ned för oss alla. Känns det i perioder verkligt mörkt, hopplöst eller meningslöst så är det viktigt att komma ihåg att det alltid finns hjälp och stöd att få. Har du återkommande tankar på att ta ditt liv är det viktigt att du inte håller de tankarna för dig själv.
När man har det tufft är det vanligt att man drar sig undan och tror att man måste lösa sina problem på egen hand. Man vill kanske inte belasta sin omgivning eller göra dem ledsna eller oroliga. Att våga berätta för någon hur du mår kan dock vara första steget till att få till en förändring och en förbättring. Berätta för någon i din närhet om dina tankar och ditt mående. Våga be om hjälp.
Vad kan jag göra om jag har självmordstankar men tycker att det är svårt att be om hjälp eller berätta för någon närstående?
För vissa kan det ju kännas lättare att ta kontakt via chatt-tjänster. Det kan vara lättare med en total främling än med en vän eller vårdpersonal. Självmordslinjen, jourhavande präst, jourhavande medmänniska.
På Självmordslinjen kan du som har tankar på att ta ditt liv eller har en anhörig med sådana tankar få stöd. Där kan du chatta anonymt med deras volontärer dygnet runt, årets alla dagar. Mer fakta och råd kan du också få via Suicide Zero.
Andra hjälplinjer:
Livslinjen – för dig mellan 16–25 år som vill chatta med en vuxen
Så söker du vård vid självmordstankar
Vid akut självmordsrisk, ring närmaste psykmottagning, akutmottagning eller polisen, 112.
Akuta psykiska problem
Har du akuta psykiska problem kan du få hjälp av den lokala vuxenpsykiatrins jourverksamheter som har en mottagning i varje kommun eller stadsdel. Dessa lokala jourverksamheter har ofta öppet till klockan 22.
Om du är under 18 år kan du under dagtid vända dig till någon av BUP:s öppenvårdsmottagningar.
Allvarliga psykiska problem
- Är du under 18 år vänder du dig till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).
- Är du 18 år eller äldre vänder du dig till vuxenpsykiatrin. Det finns en mottagning i varje kommun och stadsdel. Du kan själv beställa tid på mottagningen eller komma dit med hjälp av remiss.
På några ställen i länet och i landet finns även mottagningar för unga, som vänder sig till personer från 16 år och uppåt. Dessa mottagningar drivs gemensamt av barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.
Lättare psykiska problem
Vid lättare psykiska problem, som sömnsvårigheter, ångest, lättare depressioner eller sorgereaktioner ska du i första hand vända dig till sin vårdcentral för att få hjälp. Husläkare kan, om det behövs, remittera vidare till psykolog, psykosocialt team på vårdcentralen eller till öppenvården inom psykiatrin.
