Vem som helst kan drabbas av en psykos i samband med mycket kraftig stress eller sömnbrist. Sjukdomstillståndet innebär att man tappar grepp om verkligheten och blir överdrivet misstänksam. Någonting tycks pågå som bara patienten själv är på spåren. Omgivningen uppfattas som ett hot och man har en stark känsla av att vara i fara. Många beskriver att det känns som att delta i en film där alla andra utom patienten själv vet att allt som sker är regisserat.
Patienten tolkar ofta fel och omgivningen drar inte alls samma slutsatser. Hjärnan klarar inte längre av att tänka abstrakt. Uppmaningar som hoppa inte på golvet – tänk på grannarna kan innebära att personen slutar hoppa och sätter sig ner för att tänka en stund på grannen. Syn, lukt och hörselhallucinationer gör det svårt att skilja mellan det som sker i omgivningen och det sjukdomen skapar inne i huvudet. Under psykosen växlar patienten ofta mellan ångest och apati och ambivalens. Många isolerar sig från omgivningen.
Dopamin spelar in
Vad som sker i huvudet under en psykos är inte fullt känt men mycket tyder på att ett av de signalsystem som använder dopamin är i obalans. Forskning och observationer inom andra områden tyder också på att dopamin spelar en central vid psykos. Amfetamin kan försätta hjärnan i en psykos, drogen ökar halten av dopamin i nervernas kommunikationsområde kraftigt. Hjärnan har flera olika dopaminsystem, ett av dem styr till exempel kroppens motorik. Parkinsons sjukdom uppkommer när en stor del av dessa dopaminnerver dör. För att stödja de få dopaminnerver som finns kvar behandlas patienten med mediciner som ökar frisättningen av dopamin i hjärnan. Blir dosen för hög kan patienten utveckla symtom som liknar en psykos.
Tumör i hjärnan, extrem stress eller vissa former av demens kan också utlösa psykosliknande symtom. Psykiatriska sjukdomar har sedan urminnes tider betecknats som konstiga, overkliga och oförklarliga men en psykos är inte konstigare än ett epilepsianfall. I båda fall är det någonting som retar hjärnans nerver, vid psykos handlar det om nerver som styr hörsel och syn. Vid epilepsi handlar det istället om nerver som styr muskelceller.
Ärftlighet
Varje år insjuknar mellan 1 500 och 2 000 personer i en psykossjukdom. Knappt hälften av dessa får diagnosen schizofreni. Varför vissa människor har en större benägenhet att drabbas av psykos är inte helt klarlagda. Hjärnan hos oss tycks vara olika sårbar för omgivande stress. Hos vissa personer krävs en mycket hög stress för att utveckla en psykos medan andra drabbas vid betydligt lägre nivåer.
– Arvet tycks ha en ganska stor betydelse, menar Pia Rydell psykiater och biträdande sektionschef vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Då handlar det inte en defekt gen utan snarare att defekter i mellan 5 till 30 olika gener sammanfaller. Således rör det sig om ett komplicerat samband, och man kan inte utifrån detta råda någon enskild patient i frågor kring att bilda familj, säger Pia Rydell. Undersökning visar att fosterskador tidigt i livet skulle kunna innebära en ökad risk att drabbas. En del undersökningar visar att kvinnor som drabbats av virusinfektioner under graviditeten, kan ha en ökad risk att få ett barn som drabbas av schizofreni. Men dessa fynd är inte entydiga och det krävs mer forskning för att kunna förutsäga vilka barn som har en hög risk.
Nästan alla människor drabbas av någon eller flera virussjukdomar varje år och det är viktigt att ha i minnet att endast 1 500 till 2 000 personer drabbas en psykossjukdom varje år. Troligen krävs det en kombination av flera riskfaktorer för att utveckla sjukdomen.
Slår lika
Schizofreni drabbar lika många män som kvinnor. Männen insjuknar ofta något tidigare, mellan 20 och 25-års ålder, kvinnor i åldern 25-30.
– Sjukdomen drabbar demokratiskt, fattig som rik, högbegåvad som lågbegåvad och i alla länder och bland alla olika folkslag säger Pia Rydell. Hon poängterar tydligt att sjukdomen inte på något sätt är kopplat till dåligt föräldraskap.
– Psykossjukdomar orsakas inte av stress relaterad till familjeproblem, menar hon. Goda relationer till familj och vänner kan däremot underlätta för den drabbade.
Psykossjukdomar olika
Schizofreni är den vanligaste och en av de svåraste psykossjukdomarna. Därtill finns en rad olika sjukdomar som liknar schizofreni men saknar delar av symtombilden och kan ha en annorlunda prognos. Gemensamt för de olika sjukdomarna är att verklighetsuppfattningen är förändrad eller förvrängd.
”Jag blev väldigt misstänksam mot min omgivning”
För åtta år sedan drabbades Maria av en psykos. En allt växande misstänksamhet, ångest och de ständigt uppfodrande rösterna tog så när över verkligheten. I dag är hon tillbaka hos sin häst, sina vänner och sitt jobb.
Maria var 33 år när vardagen långsamt började förändras. Den glada, öppna och sociala tjejen vände sig inåt, blev orolig, spänd och osäker. Sakligt och med full insikt berättar hon här om förändringen. ”Jag blev väldigt misstänksam mot omgivningen. Jag började höra ljud. Det var som ett mummel, ofta svårt att urskilja ord. Det är väldigt lyhört där jag bor och grannarna är ganska högljudda, därför antog jag att det kom därifrån. Det var så intressant det som sades därbakom väggen, jag kunde ligga i timmar med örat mot och bara försöka uppfatta. Rösterna blev mer påtagliga. De tillhörde ofta personer som jag kände, en kompis, min kille eller en arbetskamrat. Att alla dessa personer känner mina grannar, minns jag att jag tänkte. Fast besluten att ljudet kom därifrån.
Ständigt på vakt
Jag var på helspänn. Ständigt på min vakt med alla sinnen, jag slutade äta och sov nästan ingenting. Hela tiden gnagde misstänksamheten. Det kändes som hela huset var emot mig. Jag kunde inte förstå intresset kring min egen person. Vad var det som var så intressant? Jag sökte ständigt förklaringar till känslan men tolkade saker fel. Om vindrutetorkaren stod rakt ut när kom ner till bilen på morgon så kunde jag tänka på det hela vägen till jobbet. Vem har gjort så mot mig, vad vill de egentligen?
Minns en gång när jag skulle hämta ut pengar på Bankomaten men slog fel kod. Plötsligt sa en känd röst: koden är och så numret. Det stämde, jag kunde hämta ut mina pengar. Det fick mig att ännu mer övertygad om att jag borde lyssna till rösterna och att de hade rätt. Jag köpte en bandspelare för att spela in dem, ville så gärna bevisa att de fanns. Jag hörde ju dem! Det blev ingenting på bandet, trots det var min första tanke jag måste skaffa bättre utrustning”
Hon stannar upp ler och skakar lätt på huvudet. ”Efter en tid klingade psykosen av och blev det längre mellan uppmaningarna. Jag låg och lyssnade efter rösterna men hörde ingenting. Det fick allt mindre betydelse, misstänksamheten krympte. ” Sedan 1997 har perioder av psykos och hallucinationer återkommit vid ett par tillfällen. För att slippa drabbas av återfall äter Maria mediciner varje dag.
Ultimatum på jobbet
Det var först under den andra omgången som Marias sjukdom fick konsekvenser för arbetet. ”Jag slarvade med min medicin och blev allt sämre. Jag misstänkliggjorde mina arbetskamrater vid upprepade tillfällen. Vid varje tillfälle sprang jag till personalchefen och berättade om mina misstankar.” Tillslut var läget så invecklat att Marias arbetsgivare ställde ett ultimatum. Vill du arbeta kvar måste du ta dina mediciner.
Maria fick sömnproblem. Rösterna tog allt större plats och för första gången upplevde hon synhallucinationer. ”Jag låg i sängen på kvällen och lampan i taket vred sig åt alla håll. Bristen på sömn förvärrade situationen, ångesten tilltog och rösterna blev allt mer befallande. ”Får du inte sova nu så dör du, minns jag att min läkare sa. Det lyssnade jag däremot inte på. Jag misstrodde henne och många runt omkring mig. Farväl av häst och vänner I sakligt tonfall utan rädsla eller sorg berättar Maria vidare. ”Det var kaos, tillslut bestämde jag mig för att jag inte ville leva längre. Jag hämtade ut starka sömnmedlen. Åkte runt och tog farväl av min far och min häst. Minns att jag sa till stallkompisen att nu är det sista gången du ser mig. Därefter skulle jag hem och duscha och göra mig fin och somna. Då var jag inte rädd, då var det mest skönt, jag var på väg och hade bestämt mig. Någon timme senare ringde det på dörren. Mina vänner hade varskott min läkare och utanför stod ambulanspersonal och läkare från räddningstjänsten. Jag ville inte följa med, jag blev arg. Kände mig förrådd.
– Om du inte kommer med självmant kan du inte skriva ut dig själv, sa en av ambulanskillarna. Det fick mig att följa med men jag bad läkaren visa legitimation för jag tyckte att han luktade sprit. Egentligen var det nog hans väska som luktade. Sjukdomen förstärker luktsinnet – man är som ett djur som vädrar fara, alla sinnen är på sin vakt.
Tid att tänka
Första tiden på sjukhuset var jag jättearg på mina vänner. Rösterna var mer bestämda än någonsin. Nu kan du lika gärna ta livet av dig! Jag låg först i en sal med patienter som befann sig i alla stadier. Många var unga och sov med gosedjuret bredvid sig i sängen. Vissa märkte man knappt någonting på, andra var helt i sin egen värld. Att se deras övertygelser om saker som inte fanns gav på något sätt perspektiv. Jag tror att de hände något när jag såg dem. Trots att jag bara var på sjukhuset under ett dygn fick jag så mycket tid att tänka. Rösterna gjorde sig påminda på kvällen eller när det var oroligt eller brusigt i sjukhussalen. Jag var förvånad över att de hade följt med till sjukhuset. Om jag hör dem här så kan det inte komma från grannarna. Kanske är det som läkarna säger, kanske borde jag ta medicinen i alla fall? Tre dagar efter att jag börjat ta medicinen tystnade rösterna.
Ville komma igång
Jag var sjukskriven i några månader men ville så gärna tillbaka till jobbet. Jag var avundsjuk på alla som hade normala vanor och var igång. Mot min läkares inrådan gick jag tillbaka till jobbet på 25 procent strax innan jul. Det var fruktansvärt. Jag satt alldeles ensam och gjorde arbetsuppgifter som inte alls hade med mitt vanliga jobb att göra. Jag saknade helt självförtroende och var skräckslagen innan jag kom iväg på morgon. Det höll i tre veckor sedan brakade jag ihop.
Jag föll i en djup depression. Min bror och mina vänner fick skjutsa mig vart jag än skulle. Att köra bil var otänkbart. Vid flera tillfällen stupade dagens planering på att jag inte orkade ta mig från soffan och in i badrummet. Det kan låta osannolikt men så var det. Det gick bara inte. Jag låg mest i soffan och tittade ut genom fönstret. Såg att kvällarna blev längre och ljusare. Under den här tiden var min bror och mina vänner fantastiska. De stöttade, såg till att jag inte satt ensam – de höll verkligen ut.
Vändningen
Vinter blev vår och depressionsmedicinerna började verka, sakta vände livet tillbaka. ”Jag började hjälpa till lite i stallet. Brände ris, klöv ved. Jag vågade inte rida men var i alla fall nära hästen.” Maria hade tät kontakt med sin läkare och sjuksköterska under hela perioden. Hon blev allt starkare och ville komma igång och jobba. Att gå tillbaka kändes dock skrämmande. ”Jag visste inte om jag skulle klara mina vanliga arbetsuppgifter. Jag visste inte heller vad mina arbetskamrater tyckte om att jag var på väg tillbaka.”
Under sin väg tillbaka till jobbet denna gång hade Maria mycket goda resurser. Tillsammans med arbetsterapeuter på psykosenheten AIR vid Sahlgrenska universitetssjukhuset kunde hon planera för en hållbar återgång till jobbet. Att så snart som möjligt ta del av sina vanliga arbetsuppgifter kändes viktigt. Det lades också stor vikt vid att förbereda Marias arbetsplats på en bra sätt.
I samarbete med Marias personalchef bestämdes bland annat att en psykolog och specialist på psykiska sjukdomar träffade arbetskamraterna för att de skulle en möjlighet att förstå och få svar på alla sina frågor. ”Flera har berättat att det blev enklare för dem efter det. Som någon av dem sa, det finns inom oss alla. Jag har full förståelse för att de var tveksamma i början med tanke på hur jag hade varit när jag var sjuk. Det kände sig helt enkelt rädda och osäkra. På företaget har vi dessutom en fantastisk personalchef. Tillsammans förde vi många samtal med min läkare, sjuksköterska och arbetsterapeuter. Hon lyckades lyssna in både mig och mina arbetskamrater.
Tillbaka på jobbet
Efter sommaren började jag arbetsträna. Första dagarna var jag livrädd. Rädd för vad de skulle tycka och rädd för att inte klara av mina arbetsuppgifter. Alla kramade mig och hälsade välkommen men jag såg att de också var rädda. Det har de även berättat senare. Vi tog det hela i lugn takt. Jag fick gå bredvid den första veckan, kikade över axeln på arbetskamraterna och snart märkte jag att det där kan jag ju också. Efter ett tag gjorde jag uppgifterna själv och nu kommer de till och med till mig ibland och frågar om hjälp. Vi arbetar i en värld där det inte får gå fel. Deadline följer på deadline, det ställs stora krav på noggrannhet och det är vi som ska se till att saker och ting klaffar. Jag hade inte kunnat drömma om att det skulle gå så bra att komma tillbaka.”
Tillbaka till livet
Nu tittar hon tillbaka på det gångna året med värme och glädje. ”Jag tycker verkligen om mitt jobb och jag trivs med mina arbetskamrater. Jag har själv försökt att vara så öppen som möjlig om min situation. Jag har bett om ursäkt för alla misstänksamma beskyllningar. Det var något jag verkligen ville göra.” En ny psykos känner Maria ingen oro för däremot skrämmer depressionen. ”När det gäller psykosen känner jag mig så pass stabil i medicineringen men oförmågan att ta sig för saker är otäck. Överlag tycker jag att jag ofta behöver en spark i ändan. Just att komma i gång med saker har blivit svårare nu sedan jag blev sjuk. ” För riktigt besvärliga situationer har Maria just fått tillgång till en handdator. I denna har hon själv lagt in handlingsplaner som stöd för att minska onödig stress och oro.
Mycket har förändrats sedan 1997 när sjukdomen började. ”Jag prioriterar inte längre samma saker. När jag var 20 år var jag en öppen, supersocial person. Nu föredrar jag lugnet – en bra bok, ett glas vin och en god middag med vännerna. Jag hade väldigt bestämd uppfattning om hur mitt liv skulle gestalta sig, hur många barn jag skulle ha och var jag skulle bo. Nu skulle jag aldrig orka med ett barn. I dag är det annat som spelar roll, mina vänner, min släkt och min häst. Jag vet att jag är bra på det jag gör. Jag har det bra nu.”
