Stroke kallas även slaganfall och är ett samlingsnamn för blodpropp eller blödning i hjärnan. Drygt 30 000 människor får ett slaganfall i Sverige varje år, de flesta över 70 år. När olyckan har varit framme är den en av de mest resurskrävande sjukdomarna i landet. I dag är det cirka 100 000 människor som lever med olika typer av funktionshinder till följd av stroke.
Från tidigare gjord forskning vet man att det är ungefär 70 procent av alla äldre strokedrabbade personer som inte klarar sig utan hjälp från sin partner. Partnern utgörs i de flesta fall av en äldre kvinna.
Vårdande kvinnor saknar stöd och information
Som ett led i det har forskaren Gunilla Gosman Hedström, aktiv vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, gjort en studie om dessa kvinnor. Genom att följa kvinnorna i deras vardag har hon kunnat se att många upplever att det finns en stor brist på stöd och information från samhället.
Vardagslivet motsvarade inte det som de äldre kvinnorna hade fått information om. De ställdes istället inför helt andra svårigheter. I studien berättade de bland annat om frustrationen i att inte känna igen den partner som de gifte sig med för tiotals år sedan.
Gunilla Gosman Hedström förklarar att många strokepatienter får koncentrationssvårigheter, känner trötthet, irritation och får svårt att kommunicera. För en anhörig innebär det att mycket av intimiteten och gemenskapen går förlorad, vilket orsakar en stark sorg. De vårdande kvinnorna upplever det då som att de lever med en annan man.
Diskussion i fokusgrupper
Studien på sexton äldre kvinnor med en medianålder på 74 år har publicerats i Scandinavian Journal of Caring Sciences. Kvinnorna bildade fokusgrupper där de diskuterade gemensamma erfarenheter av att vårda en strokedrabbad make. Den största och ständiga oron låg i att mannen skulle få en ny stroke. Resultatet visade också att kvinnorna hade skuldkänslor för att det lätt kunde uppstå irritation.
Gunilla Gosman Hedström berättar att de såg sina män mer som ett vårdobjekt än sin make. Därtill fanns en känsla av att vara bunden till vårduppgiften och inte ha tid för egna aktiviteter. Makens förändrade personlighet gjorde även att de mer eller mindre begränsade sitt sociala umgänge.
Dåligt med egentid för kvinnorna
I och med att strokepatienter har svårt att klara sig själva fick kvinnorna svårt att hinna med de vardagliga sysslorna. En lösning för många av de äldre kvinnorna var då att försiktigt smyga upp ur sängen efter att maken hade somnat.
Allt detta låter väldigt negativt och därför är det viktigt att poängtera att kvinnorna i studien ändå ville fortsätta vårda maken i hemmet. Det fanns dock en önskan om mer stöd i form av exempelvis dagrehabilitering, avlastning under längre tid och mer omtanke från vård- och omsorgspersonal.
Anhöriga som vårdar hemma en stor kostnadsbesparing
Med studien som grund är forskarnas slutsats att man skulle kunna erbjuda speciella utbildningsprogram till anhöriga, gruppstöd från kvinnor i samma situation samt ökad möjlighet till anpassade åtgärder under längre tid allteftersom olika problemsituationer uppkommer.
Forskarna menar nämligen att den kostnad som ett utökat anhörigstöd skulle innebära inte är någonting i jämförelse med vad det skulle kosta att täcka behovet för alla nya vårdplatser som skulle behövas. Anhöriga som utför inofficiell vård är alltså något som sjukvården och socialtjänsten tjänar på.
Avslutningsvis säger Gunilla Gosman Hedström att kvinnorna upplever att deras hjälp och stöd tas för givet. Vid utskrivningen är det många som inte ens blir tillfrågade om de är kapabla att ta hem och vårda sina män.
