Pandemin har gjort oss än mer irrationella

Är vi människor rationella varelser? Det korta svaret blir nej.

Man kan säga att rationellt tänkande styrs av medveten information om det vi har framför oss samt vad vi kan jämföra saker med genom ytterligare information. Motsatsen kan sägas vara intuitivt tänkande där man går på känsla. Många gånger är vi människor långt mer intuitiva än rationella även om vi ofta tror att vi är rationella.

I början av covid-19 pandemin var det Folkhälsomyndigheten (FHM) som främst satte agendan och de flesta av oss gick i deras fotspår. FHM utgick från kunskapsläget och ny information som kom allteftersom. De har även ansvar för att ställa eventuella åtgärder mot andra negativa hälsoeffekter i samhället. I mina ögon låter detta relativt rationellt.

Sedan kom en andra våg under hösten. Regeringen tog över agendan alltmer och kom med egna riktlinjer. Plötsligt får kommunerna eget ansvar över om grundskolor ska vara öppna eller om man ska hålla undervisningen på distans. Jag har svårt att förstå hur regeringen kan delegera ansvaret på enskilda kommuner. Vilken kompetens har kommunalpolitiker vad gäller medicin, forskning och just denna sjukdom – covid-19? Vad vet de om konsekvenserna kring att ha distansundervisning under en termin?

Vad händer? Då jag har två högstadiebarn som går på olika skolor har det varit intressant att följa när ena skolan tog beslut om att fortsätta distansundervisningen varannan dag under hela terminen och den andra skolan återgick till vanlig skolgång.

Hur tog skolorna dessa vitt skilda beslut? Det handlade inte om smittspridningen på respektive skola då den information som gått ut från skolan med distansundervisning är att det funnits två bekräftade fall på barn med covid-19, på en skola med omkring 500 elever. På skolan som återgick till vanlig undervisning har man också haft enstaka fall av barn som insjuknat, men ingen större smittspridning.

De vitt skilda besluten har i mina ögon inte skett rationellt utan det handlar troligtvis främst om mänskliga rädslor; rädsla att misslyckas som ledare och göra fel, rädsla för att själv bli sjuk eller att någon anställd ska bli svårt sjuk.

Rädslor har under historian haft en viktig roll i vår överlevnad, så det bör man ta på allvar. Däremot ställer jag mig frågande till om det varit sunt att låta rädda ledare ta beslut som får långsiktiga konsekvenser för våra barn? I en dansk studie har man sett att 14-åringar gått upp i genomsnitt nästan åtta kilo under pandemin. Många barn som redan innan hade det svårt med skolan har haft det ännu tuffare under distansundervisningen. Efter en studie i Nederländska skolor drar forskare slutsatsen att eleverna inte lär sig någonting när de har distansundervisning. Den psykiska ohälsan bland barn- och ungdomar var redan hög sedan tidigare och de långsiktiga effekterna av pandemin och distansundervisningen har vi ännu inte sett.

Regeringen har nu ett stort ansvar att ge våra unga det stöd de behöver.