Jag fick en pratstund med Olof om diagnoser, föreställningen, livet och hur man klarar att kväll efter kväll stå på scenen och dela med sig av något som är så personligt.
Skådespelare, manusförfattare, komiker, sommar- och vinterpratare och känd från bland annat ”Mammas nya kille” i radio och ”Pappas pengar” i teve. Olof har många strängar på sin lyra och med vinterpratet ”Diagnoserna i mitt liv” blev han ett namn på allas läppar. Det var nämligen vinterpratet som blev till en hyllad föreställning och som i sin tur blev en bejublad turné. Men det började med ett läkarbesök för cirka tjugo år sedan.
-Min pappa gick bort tidigt, något jag pratar om i min föreställning. Tiden efter hans bortgång var otroligt jobbigt och jag hade en dålig relation till det här med sorg och gråt. Jag hade fysiska symtom och till slut gick jag till en fantastisk läkare. Hon sa till mig att jag skulle skriva ett brev till min pappa och tre veckor efter det där första läkarbesöket satt jag igen hos henne och gråtande läste brevet. Efter det fick jag allt fler skrivuppgifter och märkte att det bara flöt på. Man kan säga att hon hjälpte mig att komma i kontakt med min sorg.
Det är ju väldigt personligt att prata om sina diagnoser inför en stor publik, hur landade du i att det var det du ville berätta?
-När jag skriver finns det liksom inget filter, jag bara skriver och skriver och det gör jag för att jag behöver det, sedan får det bli vad det blir. Precis som med föreställningen så skapar jag det jag tror på och hur det sedan landar, det är ju upp till läsaren eller publiken. Jag funkar så, andra funkar säkert annorlunda men det här är min kreativa process. Sen kan man behöva lite distans till vissa händelser i livet och ta sig ur perioder innan det är möjligt att prata om det.
Vad betyder det att du har valt att närma dig ämnen som diagnoser och journaler från ett lite humoristiskt perspektiv?
-Jag var rädd för att få kritik men jag har bara fått otroligt bra respons och jag tror att det ligger i att jag dels bjuder på mig själv men också berör dessa ämnen på ett annat plan. Det finns också allvar i det jag gör och det viktigaste för mig är att publiken känner igen sig men också att de får se att det går att prata om det här, öppet och rakt. För att ta ett exempel så växte jag upp i en tid då min dyslexi mest sågs som att man hade för bråttom och något som man kunde lära sig av med, en upplevelse och ett synsätt som bidrog att jag helt tappade berättarglädjen att skriva redan som barn. När jag blev äldre och började skriva insåg jag att jag kunde skriva, jag har ju skrivit böcker, för att plötsligt fick jag rätt verktyg. Det här är frågor som man måste kunna prata om och jag hoppas inspirera till att våga prata mer öppet om den här typen av ämnen i skolan och vården men också på ett personligt plan.
Du låter väldigt stark, för det måste ändå krävas en hel del mod att stå på scenen och prata om det här?
-Det finns en konstnärlig nyfikenhet i mig som jag tror hjälper till att stärka modet, tillsammans med att jag ser att det jag gör ger inte bara mig utan även min publik något. Det här att stå på scenen kommer ju inte bara från ingenstans, jag har ju hållit på med radio och scenkonst och vill utmana mig själv. Det var därför ett vinterprat hölls live, inför publik. Hur funkar det? Vad kommer de att tycka? Hur kommer jag att känna? Sådana saker skapar ju nya möjligheter och när vi tog vinterpratet till Rival i Stockholm såg jag att det kan funka även på scenen. Först vet man ju inte hur det ska landa men igen, det är ju upp till publiken om de gillar det för jag kan bara ställa mig på scenen och göra det jag tror på.
Hur är det att ställa sig med sådana här ändå ganska tunga och personliga ämnen på en scen och framför en publik, kväll efter kväll?
-Det är klart jag som alla andra kan ha en dålig dag men det finns ändå något särskilt i att ställa sig på scenen. Jag var orolig för att bli uttömd men jag är van vid att spela mycket, ha flera föreställningar och har även pratat med kollegor i branschen och fått tips och råd hur man hanterar det. Sedan tog jag en paus, kände efter och landade för det var ju också överväldigande hur positivt föreställningen togs emot, både hos publik och recensenter och att den var slutsåld längs med vägen. Därför spänner vi bågen igen och tar en sväng till i höst så att fler får chansen att se föreställningen, många av städerna kommer vi tillbaka till. Jag har valt att köra på fullt ut, inte vara en arkitekt för något fuskbygge utan bjuda på mig själv och prata om känslor i livet som kan vara både roliga och positiva men också jobbiga och negativa.
Din publik verkar väldigt blandad men samtliga blir berörda, vad beror det på?
-Att ämnena jag pratar om, sorg, diagnoser, livet, känslor, är så lätta att relatera till. Jag har familjer som går ihop på föreställningarna, det är vuxna syskon, föräldrar med sina barn, alla möjliga och många känner igen sig, eller någon anhörig, i det jag berättar. Det är en väldigt häftig känsla som kreatör att känna att det jag berättar sår ett frö av tanke hos någon annan. Om man till exempel pratar om diagnoser, en diagnos är inte värt vatten om du inte vet vad du ska göra med den. Det kan vara skönt att få en diagnos men sen behöver omgivningen, och du själv, ta hand om den diagnosen. Motorn i föreställningen är att visa att om du får vara den du är, och får hjälp av omgivningen med stöd och att läka så är det en bra väg mot att förstå vad det är du faktiskt lever med.
Med utsålda hus i Stockholm och en hyllad turné som fortsätter i höst finns det något särskilt minne du kan plocka fram och dela med dig av såhär långt?
-Jag har haft många samtal och möten och jag minns särskilt ett. Det var en kvinna som kom fram och berättade att hon och hennes brorsa förlorade en förälder i samma ålder som jag gjorde och att de sedan dess knappt hade pratat om det. Hon ville tacka mig för föreställningen och berätta att nu, nu skulle de gå hem och prata om det.
Tack, verkligen, för att du tog dig tid att berätta din historia och lycka till med höstens föreställningar. Vad ser du fram emot till höstens turné?
-Tack själv, det var trevligt att pratas vid och jag hoppas att föreställningarna även i höst kan beröra och tända en tanke hos min publik. Det ser jag fram emot!
Fakta Olof Wretling – skådespelare, regissör, dramatiker och författare
Född i Umeå, bosatt i Karlstad. Som tonåring vann han två ungdoms-SM i höjdhopp, är medlem i humorgruppen Klungan och var med och startade P3:s humorprogram Mammas nya kille. Har varit Sommarvärd i P1 2011 och Vintervärd i samma kanal åren 2011, 2012, 2014, 2015, 2016, 2017. Har givit ut böckerna “Fem vintrar och en sommar” med berättelserna från hans Sommar- och Vinterprogram samt ”Till häst genom Västerbotten”, via Albert Bonniers förlag. Medverkade i serien “Bye Bye Sverige” och julkalendern ”Tusen år till julafton”. Båda i SVT med Sveriges historia som tema. Spelat in två säsonger som den bortskämde rikemanssonen Bröli i ”Pappas Pengar” och var en av rösterna i fjolårets julkalender ”Marvinter” i Sveriges Radio.
Fakta “Diagnoserna i mitt liv”
En liveversion av Olof Wretlings hyllade Vinter i P1-program. Allt började då Olof fyllde 40 och bestämde sig för att begära ut sin patientjournal. Han såg framför sig att det skulle komma några A4 men istället började stora bruna vadderade kuvert dimpa ned i brevlådan. Från Majornas Vårdcentral i Göteborg ringde de och undrade om han verkligen ville ha alla journaler utskrivna. Och jo, det ville han… Med på scenen är Jakob Algesten (Algesten, Isolation Years), som har specialskrivit musiken till föreställningen. För scenisk rådgivning står Birgitta Egerbladh och scenografin görs av Frederic Eklöf.
Turnéplan 2018 ”Diagnoserna i mitt liv”
16 september – Växjö, Växjö konserthus
21 september – Skellefteå, Nordanåteatern
23 september – Uppsala, UKK
28 september – Vara, Vara konserthus
29 september – Göteborg, Stora Teatern
30 september – Lund, Lunds stadsteater
4 oktober – Luleå, Kulturens hus
5 oktober – Umeå, Aula Nordica
6 oktober – Sundsvall, Tonhallen
11 oktober – Falun, Kulturhuset tio14
12 oktober – Örebro, Hjalmar Bergman Teatern
13 oktober – Karlstad, Scalateatern
21 oktober – Stockholm, Cirkus
