Hur vi som föräldrar agerar påverkar nästa generation. Man känner till en hel del om vad som sker i mammans hjärna när hon blir gravid och får barn. Tyvärr vet man mycket lite om vad som avgör om en pappa kommer att ta hand om sina barn eller inte.
Vid Stockholms universitet undersökte man detta genom att studera råttor och möss. Dessa två arter har mycket gemensamt men skiljer sig på ett viktigt sätt – hos råttan är det honan som ensam sköter om ungarna, medan hos möss kan både hona och hane kan ta hand om sin avkomma.
Prolaktinet påverkade faderskapet
Forskare har kartlagt ett system i hjärnan som styr hur hanarna beter sig när de får ungar. En viktig komponent i systemet är hormonet prolaktin, som tidigare visats förbereda honan för moderskap.
– Vi kunde spåra denna artskillnad till den elektriska aktiviteten i en relativt liten grupp nervceller i hypotalamus, en gammal del av hjärnan som bland annat styr hormonutsöndring, säger Christian Broberger, professor i neurokemi vid Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet, som lett arbetet.
Hans grupp har tidigare visat att dessa så kallade ”TIDA-cellers” elektriska aktivitet sker dubbelt så snabbt hos möss som hos råttor. Detta visade sig resultera i att mushannar frisätter lägre mängder av signalsubstansen dopamin, vilket i sin tur leder till höga nivåer av hormonet prolaktin. Hos råtthannarna var det tvärtom.
Mushanen är en aktiv förälder
Prolaktin utlöser moderskapsfunktioner hos honor i många arter, inklusive människa. Däremot har hormonets roll hos hannar varit oklar. Forskarna såg att de höga halterna av prolaktin hos möss aktiverar regioner i hjärnan som styr föräldraskap, och att detta i sin tur ledde till mushannens aktiva omhändertagande om sina ungar; han plockar upp dem när de kommit vilse, för dem till boet och ser till att de håller sig varma. Råttpapporna hade inget liknande beteende, förrän de behandlades med prolaktin.
– I den här studien identifierar vi en händelsekedja som styr föräldraskap hos hannar, och vi kunde också ändra beteendet hos möss och råttor genom att på experimentell väg påverka olika komponenter i kedjan, berättar Christian Broberger.
Han säger vidare att en viktig aspekt är att prolaktin är nödvändigt, men inte tillräckligt.
– När vi ger prolaktin till råtthanar som inte själva fått barn hade hormonet ingen effekt på beteendet. Det är först i och med erfarenheten att ha blivit pappa, och tillkomsten av någon ännu oidentifierad faktor, som prolaktin kan utöva sin ”faderskapseffekt”.
Man blev förvånad över att det verkar vara vibrationsfrekvensen som avgör pappans beteende. Detta skulle kunna betyda att hastigheten i frekvensen kan agera reglage för föräldrabeteende. I studien visades att genom att ”sakta ner” mössens TIDA-celler till råttans frekvens tappade muspappan intresse för sina ungar.
Finns samma mekanismer hos människor?
Idag kan vi inte säga att samma mekanismer finns hos människor, eftersom TIDA-systemet inte kan användas på människor på samma sätt som på försöksdjur. Men komponenterna i systemet, både i hjärnan och hormoner, är bevarat genom evolutionen och finns även hos människor.
