Nätmobbning kan förebyggas genom att prata etik och att själva vara uppkopplade för att få större insyn i vad som sker i de sociala medier som unga använder.
Vad är mobbning?
Psykologen Dan Olweus var pionjären inom mobbningsprevention och det är ofta hans definition som används. Han skiljer på mobbning och kränkningar. Mobbning är upprepade handlingar med intentionen att göra någon illa fysiskt eller mentalt. Det ska också finnas någon form av maktobalans, exempelvis att mobbaren är större eller fler mot en.
– Det kan dock vara svårt att dra gränsen kring vad intentionen är och det gäller inte minst nätmobbning, där vissa ord kan uppfattas olika beroende på vem som är sändare och vem som är mottagare, säger Linda Beckman, fil. dr vid avdelningen för Folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet. Det som skrivs får inga nyanser som när vi har ögonkontakt och pratar. Man bör dock inte haka upp sig på ordet mobbning, då kontinuerlig, och även enstaka, kränkande behandling kan påverka barnet lika negativt. Skolorna bör arbeta förebyggande både vad gäller kränkande behandling likväl som mot mobbning.
Nätmobbning har blivit vanligare
Man kan säga att fem till tio, och ibland högre, procent blir utsatta för regelbundna kränkningar som även kan gränsa till och utvecklas till mobbning. Mobbning utifrån Olweus definition ligger på runt en till två procent. I vanlig traditionell mobbning är killar oftast mer involverade än flickor, men en del studier visar att flickor är mer involverade i nätmobbning, i vart fall som offer. Tittar man på förövare så är det oftast ingen skillnad mellan pojkar och flickor.
– Jag har tittat på hur internet används och hur det kan relateras till mobbningen, säger Linda Beckman. Tidigare forskning visar att killar mest spelar spel och gör andra, mer konkreta saker på nätet. Tjejer ägnar sig mer åt kommunikation, lägga upp kommentarer och bilder. Här syns ett samband – troligtvis är tjejer mer utsatta för nätmobbning på grund av att de använder nätet som en social plattform. Man bör ändå vara medveten om att ”vanlig” mobbning fortfarande är vanligast och att nätmobbning inte har ökat explosionsartat, trots våra förändrade nätvanor och mediers larm.
Linda har också jämfört psykosomatiska besvär mellan mobbare, offer och mellan nätmobbning och den traditionella mobbning som sker i skolan. Det visade sig dock att båda grupperna mår lika dåligt. Elever som blir mobbade men också mobbar mår dessutom ännu lite sämre vilket också tidigare forskning visat. Hon har även tittat på sambandet mellan att ha någon typ av funktionshinder (exempelvis ADHD eller Asperger) och mobbning. Man såg att det finns en större risk att gruppen mobbade som mobbar, och särskilt de elever som är involverade i både nätmobbning och traditionell mobbning, har någon typ av funktionshinder som gör det svårt för eleven i skolan.
– Vem som helst skulle kunna bli mobbad, även om man kan se att risken är högre för vissa grupper; exempelvis om man har en ensamstående förälder, är mer tillbakadragen eller mer hyperaktiv, berättar Linda. Om man är annorlunda på något sätt kan risken öka.
Så ska man minska kränkande behandling och mobbning på skolorna
– Det är viktigt att alla på skolan involveras i det mobbninsgpreventiva arbetet och att man inte lutar sig tillbaka även om man tror sig ha ett bra system, säger Linda Beckman. Det gäller att återkommande diskutera med eleverna hur man beter sig på skolgården, fritiden och på nätet och att personalen uppdaterar sin kompetens inom området. Ett sätt ät att jobba med grupperingar; genom att splittra fasta grupperingar och utmana barnen att umgås med nya kompisar, kan risken minskaför kränkande behandling och mobbning. Det gäller även att man arbetar fram ett öppet klimat, där barnen känner att de kan komma och berätta när det händer något – att de känner att man respekterar deras känslor. Föräldrar behöver också lyssna aktivt på sina barn och uppmuntra dem att berätta om det är något jobbigt som händer på skolan.
Något som blir allt viktigare är att involvera sig i barnens nätvanor.
– Kanske kan man be barnet lära en hur det fungerar, vilket gör att man får större insyn i vad som pågår på nätet, menar Linda. Det gäller att man pratar om hur man kan uppfatta saker om man skriver på ett speciellt sätt. Ibland kanske man inte menar illa, men det kan lätt uppfattas som ett negativt budskap. Både skolan och föräldrar har ett ansvar att prata om etik på nätet.
Mobbade barn mår dåligt
Ett barn som blir mobbat eller utsatt för återkommande kränkande behandling känner ofta skam och skuld och vill därför helst inte erkänna hur dåligt han/hon mår. Vanligtvis vill man inte prata om det och börjar istället isolera sig. Man vill inte identifiera sig med att vara mobbad och håller därför en glad min utåt, vilket gör det ännu svårare att upptäcka. Bakom masken är man ledsen, kan få ångest, bli deprimerad eller få självmordstankar.
– Det finns välgjorda studier som visar att om man blir mobbad som barn kan det påverka resten av livet i form av otrygghet och svårigheter med sociala relationer. Går man inte klart skolan till följd av mobbning, påverkar det även den ekonomiska situationen. Det är dock viktigt att komma ihåg att själva mobbningen isig kan vara ett utåtagerande beteende, ett symtom på att barnet inte mår bra, Därför är det viktigt att uppmärksamma och hjälpa även den som mobbar, poängterar Linda Beckman.
Det är vanligare att pojkar mobbar fysiskt och att tjejer använder sig av ryktesspridning eller utfrysning. Tjejers mobbning kan vara mer dold, vilket gör den svårare att se. Genom insatser från skolorna kan man minska mobbningen markant, säger Linda.
– Jag tror att det kan vara svårt att helt eliminera mobbning, mycket handlar om status och hierarkier. Hierarkisättning i en grupp kan göra så att några blir ”undanskuffade” på grund av den egna rädslan att bli utanför. Det är ett komplext problem. Men vi kan göra mycket.
Fortsätta arbeta mot mobbning
Jämfört med andra länder har Sverige och Norden lägst siffror på de som uppger sig vara mobbade. Detta beror på att vi redan på 80-talet påbörjade vårt mobbningspreventiva arbete och att vi även har lagstiftning kring detta.
– Men vi kan självklart inte luta oss tillbaka ändå utan detta är ett fortgående och mycket viktigt arbete, menar Linda Beckman.
