Ett typiskt operationsrum i början av 1800-talet bestod av ett operationsbord, några kirurgiska instrument, fyra kraftiga karlar som skulle hålla fast patienten (ändå finns flera beskrivningar av patienter som lyckades rymma), en patient och en operatör och två flaskor whisky (en till patienten och en till operatören).
Operationshastigheten var givetvis av oerhörd betydelse. Många operatörer fick god träning i de många Napoleonkrigen. Så kunde noteras att en underbensamputation kunde utföras på en tid av sju sekunder och en låramputation kunde ske på en minut. Det berättas att en framstående kirurg vi ett tillfälle i ett enda svep med kniven skar av patientens ben samt tre fingrar på en assistent och ett rockskört på en av åskådarna.
Från marknadsgycklare till medicinens tjänst – från lek till allvar
Eter och lustgas var kända kemiska ämnen men användes mest av marknadsgycklare. Crawford Williamson Long (1815–1878) var läkare i Jefferson i Georgia och han roade sig och sina vänner någon dag kring årsskiftet 1841–1842 med att observera effekten av att inandas eterångor. Det muntra sällskapet gjorde då erfarenheten att berusningseffekten följdes av känslolöshet och Long fick då idén att det skulle kunna användas vid kirurgiska ingrepp. Så i början av 1842 skulle han operera en svulst i nacken på patienten James Venable och lät då patienten inandas eterångor och utförde en smärtfri operation. Longs operation publicerades först många år senare och har därför inte gått till historien som ”den första eternarkosen”. Longs vänner varnade honom för att fortsätta med eterbedövningen och blev ingen större offentlighet av detta.
Första tanduttagningen under fullständig eternarkos
Däremot blev det mer offentlighet åt användningen av kväveoxidul = lustgas = skrattgas. En historisk föreställning ägde rum 10 december 1844 Hartford, Connecticut. Föreställningen annonserades ”Sensationella experiment med LUSTGAS utföras i afton af Mr C.G. Colton (en medicinare utan examen – författarens anmärkning) och hans medhjälpare hvarvid tolf unge män af god familj lovat underkasta sig gasens verkningar. Åtta atleter komma att hålla sig beredda för att ingripa, därest någon av försökspersonerna under experimentets gång skulle visa benägenhet att öfverskrida gränsen för god ton och hyfsadt uppträdande”. Tandläkaren Horace Wells bevistade föreställningen trots sin egen svåra tandvärk. Han noterade att en av försökspersonerna under sitt omtöcknade tillstånd hade stött emot en del skarpkantade föremål och fått stora skrubbsår på knäna utan att känna smärta. Wells och Colton kom överens om att följande dag prova lustgasen på Wells själv och dra ut tanden utan smärta vilket lyckades. ”A new era in toothpulling” utbrast Wells. Wells skulle sedermera visa upp metoden på sjukhuset i Boston men misslyckades med demonstrationerna och han fick åka hem igen.
Det blev istället så att tandläkaren William Thomas Green Morton (1819–1868) med praktik i Boston, som med Wells misslyckade i minnet, beslöt att i stället för kväveoxidul använda ångorna av eter. Morton var bekant med Wells och hade introducerat honom hos den berömde kirurgen John Collis Warren vid det år 1821 grundade Massachusetts General Hospital i Boston. Morton experimenterade med eter (dietyleter) som framställs ur en reaktion mellan etanol och svavelsyra och förgasas lätt i rumstemperatur (grekiskans aither = luft). Han utförde den första tanduttagningen under fullständig eternarkos den 30 september 1846 på patienten Eben Frost.
Den 16 oktober infaller den årliga Eterdagen
Morton höll hemligt vilken sorts gas han använde sig av och svepte in sig i ett mystiskt dunkel och eterdoften var ju inte välbekant. Morton vände sig till Warren på Massachusetts General Hospital för att få utföra en demonstration där av sin gas vid en operation. Tillfället gavs då en patient som skulle opereras för en halstumör gav sitt tillstånd att medverka vid försöket med tandläkaren Morton. Warren (operatören) var som vanligt iklädd svart bonjour och randiga byxor (den tidens arbetsdräkt) och fick stå och vänta på att Morton skulle dyka upp, kl 10.00, den 16 oktober 1846, då operationen skulle äga rum. Då anlände Morton med andan i halsen och Warren sa syrligt ”Er patient är redo dr Morton”. Morton ursäktade sig med att han varit tvungen att justera en ny apparat för inhalation av ångorna men efter en liten stund var han beredd och sa ”Er patient är redo doktor Warren”.
På fem minuter var svulsten avlägsnad utan att de närvarande vittnena kunnat märka minsta tecken på smärta från patienten som föreföll vila i djup och lugn sömn. Warren vände sig till de kringstående och yttrade de bevingade orden” Gentlemän, detta är inte humbug”. Redan nästa dag utfördes på samma sjukhus en ny operation under eternarkos och vägen låg därmed öppen. Nu introducerades begreppen narkos (av grekiskans narkosis = bedövning) och anestesi (an = icke, grekiskans aisthesis = känsel) dvs. okänslighet, bedövning.
Den 16 oktober firas årligen den första eternarkosen (Ether Day) med bl.a. minnesföreläsningar och andra aktiviteter.
Uppfinnarna och deras öden
Eternarkosen spred sig snabbt över världen. Jöns Jacob Berzelius (1779–1848) lämnade ett skriftligt meddelande till ett sammanträde i Svenska Läkaresällskapet den 2 februari 1847. För huvudpersonerna som hade att dela äran av den stora uppfinningen blev den inte till välsignelse.
Wells som borde haft den största förtjänsten av den allmänna narkosens införande började föra en irrande tillvaro och övergav tandläkaryrket och använde själv eter och kloroform i berusningssyfte och hamnade i fängelse i New York efter ett gatuuppträde. Här lyckades han under ett kloroformrus skära av sig vänstra lårpulsådern och avled.
Morton hade sökt patent på eter men fick ingen inkomst av detta. Han misskötte alltmer sin tidigare lönande tandläkarpraktik och övergick till lantbruk men fick allt större skulder och avled i fattigdom och elände.
Mortons lärare i kemi – Jackson – menade att det var han som gett anvisningar till Morton som ledde fram till eternarkosen. Till en början hade han stor framgång och betraktades som den store uppfinnaren innan bedrägeriet uppdagades. Han hävdade också att han uppfunnit den elektriska telegrafen (Morse 1840) och bomullskrutet (Schönbein 1845). Jackson avled på sinnessjukhus.
Lokalbedövning kompletterades med narkos
1884 fick den allmänna narkosen ett komplement i lokalbedövningen. Det hade varit känt i flera decennier att lokalt placerad kokain gav känslolöshet men det hade inte kommit till någon medicinsk användning. Carl Koller (1857–1944) var en ung ögonläkare i Wien som tillsammans med Sigmund Freud undersökte kokainets allmänverkningar. Koller visste ju mycket väl att patientens medverkan vid ögonoperationer är väldigt viktig och att allmännarkos inte fungerade särskilt bra. Han noterade på sig själv att kokainlösning framkallade känslolöshet i munslemhinnan och tänkte att detta kanske gällde för ögat också. Så han provade på groda först och marsvin sedan och därefter på patienter som skulle opereras.
Framgången var omedelbar och fullständig och en medicinsk upptäckt hade sett dagens ljus. Lokalbedövningen utvecklades 1885 av den berömde amerikanske kirurgen William Stevart Halsted (1852–1922) som noterade att man kunde göra stora delar av kroppen känslolös genom att spruta in kokainlösning kring aktuella nervstammar. Han gjorde flera försök på sig själv och förföll till kokainmissbruk men lyckades komma ur detta och återta sin ställning som en av sin tids främsta kirurger.
