När Margareta var 45 år blev hon för första gången sjukskriven för utmattningssyndrom. Hon hade under en tid känt sig allt mer trött och nedstämd, men hade också problem med koncentration och minne. Hon beskrev det som att hjärnan var seg och trött. Hennes make Jakob följde med henne till läkaren på vårdcentralen.
”Det här var under en period då Margareta hade mycket stress på arbetet, och vi hade också en del bekymmer med våra tonåringar hemma. Det verkade logiskt att det var en utmattning”, berättar maken Jakob.
Med en tids vila och rehabilitering kunde Margareta så småningom börja arbetsträna och sedan gå upp till 25 procent arbete, men mer än så verkade det inte gå att öka arbetsmängden.
”Det var ett steg framåt och två tillbaka hela tiden”, berättar Jakob. ”Hon kunde vara piggare i korta perioder, liksom skärpa till sig och vara alert under ett par timmar, men sedan blev det sämre efter ansträngningen. Läkaren på vårdcentralen sa att det kunde ta tid, så vi väntade tålmodigt på återhämtning som inte verkade komma.”
Margaretas symtom försämrades genom åren
Så småningom började Jakob tycka att hans fru blivit personlighetsförändrad.
”Hon var inte lik sig riktigt. Mer aggressiv, mer på hugget. Rent utav folkilsken, egentligen. Hon isolerade sig och ville inte träffa våra vänner. Saker som tidigare varit enkla för henne blev plötsligt svåra, och jag fick hjälpa henne med enkla saker som att ringa ett samtal, svara på mejl och så vidare.”
Jakob tog kontakt med Margaretas läkare på vårdcentralen och förklarade att hennes tillstånd försämrats och att nåt inte riktigt tycktes stämma. Vid det här laget hade Margareta varit sjukskriven till och från och i olika utsträckning i mer än fyra års tid.
”De gjorde en ny utredning, med röntgen och utredning på minnesmottagning, och det visade sig att Margareta hade demens, inte utmattningssyndrom. Även om det var ett slag att få veta att det handlade om demens var det ändå skönt att få bekräftelse på min känsla att nåt inte stämde, och att få mer riktad hjälp.”
Margareta hade drabbats av frontallobsdemens. Till skillnad från andra demensformer, som oftast debuterar efter 65 års ålder, drabbar frontallobsdemens lite yngre personer, vanligen från 45 års ålder. Med den här diagnosen kan det ibland vara svårt att ställa en tidig diagnos, eftersom den påminner en del om just utmattningssyndrom. Det är dock väldigt viktigt att skilja dem åt, då behandlingsinsatserna ser olika ut.
Utmattningssyndrom eller demens?
Utmattningssyndrom och frontallobsdemens är två sjukdomar som till en början kan ha liknande symptom. Men trots likheterna är det viktigt att skilja på dem eftersom de kräver olika typer av behandling.
Utmattningssyndrom kännetecknas av extrem trötthet och utmattning som inte försvinner trots vila. Andra symptom inkluderar minnesproblem, koncentrationssvårigheter, sömnproblem och humörsvängningar. Orsaken till utmattningssyndrom är vanligtvis stressrelaterad och kan drabba individer som arbetar för mycket eller har svårt att hantera stress.
Frontallobsdemens, å andra sidan, är en neurodegenerativ sjukdom som påverkar hjärnan. Den främre delen av hjärnan, frontalloben som ansvarar för planering, initiativ och verbal förmåga, påverkas av sjukdomen. Symptomen inkluderar beteendeförändringar, minnesförlust, förlust av initiativ, problem med koncentration och svårigheter med att ta beslut. Orsaken till frontallobsdemens är inte helt klarlagd, men det tros vara en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer.
Det är viktigt att skilja mellan dessa två sjukdomar eftersom behandlingen är annorlunda. För utmattningssyndrom är den viktigaste behandlingen att minska stressen och skapa en balans mellan arbete och fritid. Psykologisk terapi och läkemedel kan också användas för att lindra symptom. För frontallobsdemens finns det ingen botande behandling, men symtomen kan lindras med läkemedel, stöd och vissa terapiformer.
Fakta om frontallobsdemens
Frontallobsdemens påverkar frontalloberna i hjärnan, vilka är ansvariga för personlighet, beteende och kognition. Symptom på sjukdomen inkluderar försämring av förmågan att tänka abstrakt, planera och fatta beslut. Patienter kan också uppleva beteendemässiga förändringar som impulsivitet, bristande självkontroll och socialt olämpligt beteende.
Denna sjukdom kan också leda till funktionsnedsättning i vardagen, begränsa förmågan att arbeta och leda till social isolering. Eftersom frontallobsdemens gradvis försämras över tid kan det också innebära en tung börda för både patienten och deras familj.
Det finns för närvarande inget botemedel för frontallobsdemens och behandling är inriktad på att lindra symtom och förbättra livskvaliteten. Därför är det viktigt att ta sjukdomen på allvar och söka hjälp från en läkare om du eller någon du känner upplever symptom. Ju tidigare sjukdomen upptäcks, desto bättre är möjligheterna till att hantera den.
Det är viktigt att söka hjälp om du upplever några av dessa tecken på personlighetsförändringar, särskilt om de är plötsliga eller allvarliga. En läkare eller psykolog kan hjälpa till att fastställa orsaken till förändringarna och hitta en lämplig behandling.
Symptom vid frontallobsdemens:
- Förändringar i personlighet och beteende – personen kan bli apatisk, tappa intresset för tidigare hobbyer och aktiviteter, och visa bristande omdöme och socialt olämpligt beteende.
- Svårigheter med planering och organisation – personen kan ha problem med att planera och genomföra uppgifter, och kan också ha svårt att hålla sig till en rutin.
- Svårigheter med språk och kommunikation – personen kan ha problem med att hitta ord, uttrycka sig och förstå språk.
- Svårigheter med minne – personen kan ha svårt att minnas ny information och kan också ha problem med korttidsminnet.
- Förlust av initiativ och motivation – personen kan ha svårt att starta och genomföra aktiviteter, och kan verka ointresserad av omvärlden.
Vad orsakar frontallobsdemens?
Frontallobsdemens uppstår när hjärncellerna i frontalloberna börjar dö. Orsaken till att detta sker är okänt, men det finns några faktorer som kan öka risken för sjukdomen, såsom en familjehistoria av demenssjukdomar, hög ålder, och vissa genetiska mutationer.
Hur diagnostiseras frontallobsdemens?
Diagnosen av frontallobsdemens görs vanligtvis av en specialist inom demenssjukdomar. En noggrann utvärdering av personens medicinska historik, en fysisk undersökning och neuropsykologisk utvärdering är vanligtvis de första stegen i diagnostiken. Ytterligare tester kan inkludera datortomografi eller MR av hjärnan.
Finns det någon behandling för frontallobsdemens?
Det finns ingen bot för frontallobsdemens, men det finns behandlingar som kan hjälpa till att hantera symptomen. Behandlingen kan inkludera läkemedel för att hantera beteendeproblem, terapi för att förbättra kommunikation och minne, och stödgrupper för både patienten och deras familjemedlemmar.
Det är viktigt att söka medicinsk hjälp så tidigt som möjligt för att få lämplig behandling och stöd. Det är också viktigt att notera att det finns andra sjukdomar och tillstånd som kan orsaka liknande symptom som frontallobsdemens, såsom skador på blodkärl i hjärnan, Parkinsons sjukdom och lindrig kognitiv funktionsnedsättning. Det är därför viktigt att genomgå en differentialdiagnos för att utesluta andra möjliga orsaker till symptomen.
Diagnosen både en chock och en befrielse för Margareta och Jakob.
”Naturligtvis var det en chock och en sorg för både Margareta och mig att det var demens och inte utmattning. Men samtidigt har det också varit en befrielse, för stressen över att ha press från alla håll om att rehabiliteras tillbaka arbete, och besvikelsen när det inte gick, var väldigt svår för Margareta. Vi har det på sätt och vis lättare nu, med hjälp av kunniga personer inom demensvård och med rätt typ v stöd”, berättar Jakob.
” Naturligtvis är frontallobsdemens ovanligt, men jag vill ändå uppmana de som har en nära anhörig med svår och långvarig utmattning att ta upp frågan kring om det inte kan röra sig om något annat än just stressutlösta symtom. Man måste omvärdera diagnosen om symtomen förändras eller förvärras”, avslutar Jakob.
OBS! Margareta och Jakob heter egentligen något annat och har önskat att få vara anonyma.
