En hel armé av hormoner, enzymer och transportörer står beredda när frukostens första tugga slinker ner. Det som tar en kvart att få i sig kräver fyra timmar att smältas och absorberas. Nervceller, körtelceller och muskelceller, pumpar, receptorer och kanaler ända från munnen ner till tarmens slut verkar i ett intrikat samarbete för att finfördela, smälta och absorbera så mycket av födan det bara går. Att det så sällan blir fel är ett smärre under.
Redan när vi känner lukten och smaken av mat sänder hjärnan signaler till hela mag-tarmsystemet som förbereder sig för att ta emot den första tuggan. I munnen blandas maten med saliv som både fören klar sväljprocessen och påbörjar nedbrytningen av kolhydrater. För att vi ska kunna svälja ner maten samarbetar mellan 20-30 muskler, de drar ihop sig och slappnar av om vartannat i takt med att maten flyttas nedåt i matstrupen. När tuggan nått matstrupens botten öppnas magsäckens övre ringmuskel och tuggan slinker ner. En av magsäckens viktigaste uppgifter är att finfördela maten och muskelaktiviteten är därför hög.
Med intervaller om 20 sekunder dras musklerna samman och maten blandas. I magsäcken frisätts även enzymer som påbörjar nedbrytning av proteiner. Omgivningens pH-värde ligger runt 1, något som gör det otrevligt för virus och bakterier, många av dem kommer inte längre än så här. Medan magsäcken är en stor lagringsreservoar uppehåller sig födan längst tid i tolvfinger- och tunntarm. Här bryts fett, merparten av proteinerna och kolhydraterna ner och absorberas.
För att tunntarmen undvika överbelastad i tunntarmen släpps ingen föda in så länge innehållet i tarmen är för fett, surt eller innehåller för hög koncentration av nedbrutna proteiner. Magsäcken och tolvfingertarmen skiljs åt av en ringmuskel och först när tunntarmen, först när tunntarmen signalerar OK tömmer magsäcken sitt innehåll. Tömning av magsäckens innehåll påverkas också av yttre omständigheter. Nedstämdhet, oro, ilska och rädsla stör nervtrafiken från hjärnan. Influenser från många olika håll kan både förlångsamma och öka överlämningen. Bukspottkörtelns enzymer och hormoner har en av gö rande betydelse för nedbrytning av föda. Så fort vi stoppar något i munnen utsöndrar körteln en basisk vätska full av matspjälkningsenzymer. Med sitt hög pH-värde skyddar bukspottkörtelns vätska slemhinnan i tunntarmen så att den inte skadas av saltsyran från magsäcken. Ett högre pHvärde än det råder i magsäcken är också nödvändigt för att matspjälkningsenzymerna ska kunna aktiveras.
De bukspottsenzymer som bryter ner proteiner färdas från till tunntarmen i inaktiv form. Eftersom flera av kroppens egna vävnader består av proteiner riskerar bukspottsenzymerna annars att bryta ner sin omgivning. På plats i tunntarmen frisätts ytterligare ett enzym som har som uppgift att aktivera bukspottsenzymet. Denna tvåkomponentsprincip gör att enzymerna enbart aktiveras där de ska verka. Under den tid födan be finner sig i tunntarmen utsöndras ämnen i tolvfingertarmen som manar på bukspottkörteln ytterligare. När fett och spjälkade proteiner kommer i kontakt med tarmens slemhinna frisätts stimuleras bukspottkörteln att fortsätta frisättning av spjälkningsenzymer. Levern producerar i sin tur galla som bryter ner och absorberar fett. Mellan måltiderna ansamlas gallan till gallblåsan i väntan på arbete. Även gallan håller ett högt pH-värde vilket bidrar till att hålla pH-värdet på en gynnsam nivå. Samtidigt som nedbrytningsarbetet pågår jobbar tarmens muskler så att tarminnehållet finfördelas, blandas och långsamt förflyttas i rätt riktning. Kolhydrater absorberas i hög grad som glukos och proteiner som aminosyror. Med blodet transporteras de sedan till levern för lagring. Fettet bryts ner, paketeras om och absorberas för att lagras i fettväven som triglycerider.
Nästan all absorption av näringsämnen och vatten sker i tunntarmen. I tjocktarmen absorberas merparten av metallen natrium och en mindre andel vatten. Här finns också bakterier som har förmåga att syntetisera vitaminer och bryta ner sådana kolhydrater som tunntarmen och bukspottkörtelns enzymer inte rår på, till exempel cellulosa. Nu har kroppen kunnat ta del har det mesta av näringsinnehållet och har råd att förlora det som finns kvar i tarmen.
Kroppen har ett ständigt behov av energi och eftersom vi bara äter ett fåtal gånger per dag är kravet på energilagring stor. Här har bukspottshormonerna insulin och glukagon en betydelsefull roll. Insulin frisätts efter att vi ätit ökar förmågan hos kroppens celler att fånga in och lagra glukos. Glukagon frisätts i sin tur mellan måltiderna när kroppen behöver hämta sin energi från cellerna. Glukagon frigör bland annat glukos genom att stimulera levern. På så sätt tillgodoses tillgången på energi hela dygnet, förutsatt att vi får ordentligt med mat och vätska.
