Alla var ungefär som vanligt framför en mik, lite kortfattade, blyga men trivsamma, snart sagt lika varandra. Vi pratade färdigt, lite applåder, jag tackade grabbarna och ”jaha, det var det det”. Jag lämnade arvodesfakturan och for hem igen.
Det gick en tid och jag glömde pojkarna, det var väl höjdhoppare de var? Så var det en kille som började hoppa högt och som började bli ett sportsidornas rubriknamn, i varje fall i Värmland. Känner inte jag honom, tänkte jag. Joo, det var ju honom som jag träffade och jobbade med en gång i Kil. Vi träffades igen men jag kände inte igen honom. Han skrattade och sa ”visst var det vi som stod på scenen en gång.’
Idag har hans kompisar lagt av, är duktiga i sina branscher, framgångsrika. Men de hoppar inte höjd längre, idrottar knappt. Kvar är alltså bara en hoppare av de tre. Och denne hette (snarare heter) Stefan Holm. Sedan träffades vi några gånger, hälsade så där lite spritt. Häromdagen träffades vi igen och jag undrade:
Hur är det med dig? Är du samma människa idag som för tio år sedan, jag menar medicinskt.
– Då för tio år sedan hade jag aldrig lyft en skivstång. Det enda jag använde i min träning var min egen kroppsvikt. I olika häckhoppsövningar. Men sedan dess har jag ju kört betydligt hårdare och jag började specialisera mig ganska tidigt.
Men var du inställd på att nå ett mål redan då du var 18 år?
– Ja det var jag. Det hade väl börjat då när jag var 15-16 år. Jag hade vunnit några ungdoms-SM. Då kom tankarna på att bli världens bäste höjdhoppare. Rent medicinskt är det ett elände att vara kortvuxen när man ska hoppa höjd i världsklass, har jag förstått. Du är inte kort men du är inte lång.
– Nej, jag är kort för att vara höjdhoppare, men jag är ju annars över medellängd och det ser jag ju när jag går på gatorna inne i Karlstad. Det är ju så att man räknar från kroppens tyngdpunkt i normala fall i höjdhopp och den är ju lite lägre än konkurrenternas. Fördelen är att om jag är lite lättare kan jag lättare än de andra koordinera kroppen. Det är lite annorlunda för dem som är 2m långa.
Man kan ju inte öka sin längd men hur är det, kan man bli perfekt ändå?
– Det gäller ju att träna på det man ska vara bra på. Jag har inte direkt kört någon överkroppsträning i form av bänkpress och armhävningar. Sådan träning kan ju skapa extra vikt på kroppen som jag då ska bära med mig över ribban.
Vi sitter vid ett bord i en av Europas största och värdigaste bowlinghallar med gocart, golf och god restaurang. Då och då passerar det någon som kikar till på Stefan och sedan hälsar. Andra är kompisar. Alla är lika välkomna på ett par ord. Stefan Holm är ju stor i sin bransch men han är inte stor av sig. Vi går in i restaurangen, buffé med mängder av mat. Stefan äter rimligt men när han kommer till dessertglassen tackar han nej. Till kaffet likaså. Han håller efter sig på alla tänkbara sätt utan att vara pjåskig, dum eller beskäftig.
Tränar du medicinskt rätt?
– Jag tränar på det sätt som jag själv tror är riktigt och som jag själv tror fungerar. Det finns många som säger att jag tränar fel, ännu fler säger att jag tränar alldeles rätt, en del säger att jag tränar för lite, andra säger att jag tränar för mycket. Så länge jag själv tror på det jag gör, så fungerar det. Skulle det inte fungera, ja, då vore det ju kört.
Vad händer, återigen medicinskt, om du började träna mindre?
– På kort sikt tror jag inte det betyder särskilt mycket kroppsligt, men så småningom tror jag att jag blir en väldigt mycket sämre höjdhoppare. När jag lägger av, då tror jag att jag måste träna lika mycket som idag. Det går inte att bara lägga av över en natt.
Och om du började träna ännu mer?
– Jag ligger nog nära gränsen för vad jag klarar av. Jag har funderat på en sak. Om jag nu skulle träna så här mycket och sedan vid varje tillfälle springa iväg till ett jobb och så när det är slut för dagen ta ett nytt träningspass, ja då tror jag det är verkligt fel. Då tror jag att man blir utbränd.
Är det några risker förbundna med träningen?
– Patrik Sjöberg sa en gång att elitidrott, det är ingen friskvård. Jag räknar med att jag kommer att ha ganska ont i kroppen när jag lägger av. Framförallt är det förstås fötterna som fått mycket stryk, ryggen också. För mycket elitidrottsträning är i längden inte särskilt nyttig för koppen.
Den tränig som du bedriver för höjdhoppet, är den mindre farlig än den för löparen?
– En löpare blir nog mer sliten i höfterna av att springa ständigt och jämt, men det är klart, det finns en viss risk i det här med att träna skivstången och hoppa över häckar sådant som ingår i mina träningspass. Men det som jag tror är det farligaste, det är nog själva höjdhoppet, för det sliter ganska mycket på kroppen.
Världens främste
Jo, Stefan Holm är ju tveklöst världens främste höjdhoppare idag. Men konkurrenterna ligger i hälarna på honom. Det skiljer inte så mycket, så i en stortävling kan det räcka med att använda ett hopp mer på höjden 2.33. Och komma fyra.
Hur länge kan man hålla på med denna träning och detta tävlande rent fysiskt?
– Jaa du, jag tror att det är två faktorer som är väsentliga. Dels det fysiska, drabbas jag av många skador, hur går det då? Patrik Sjöberg drabbades ju ofta, men han kom alltid tillbaka. Så är det den mentala sidan av detta. Orkar jag satsa igen, orkar jag komma igång igen. Jag tror det är så att så länge huvudet vill och kroppen verkligen orkar, då tror jag man kan hålla på väldigt länge.
Ja, vad är det egentligen för skador en höjdhoppare råkar ut för på banan och på träningarna?
– Oftast är det fötterna som tar stryk eller upphoppsfoten. Man brukar räkna med att det är ett tryck på mellan sju och åtta gånger kroppsvikten i varje hopp. Väger jag 70 kilo och ta den vikten gånger 8 då är det 560 kilos tryck på upphoppsfoten och jag kommer i full fart. Sedan är det många som har problem med knäna på grund av styrketräningen. Och ryggen – det är egentligen inte så nyttigt att böja ryggen så där mycket som vi gör för att ta oss över ribban.
I höjdhopparsällskapet är ju du bland de uråldriga nu när du är 28 år.
– Jo, det är ju så. Det känns lite konstigt efter att ha varit bland de yngsta elithopparna är jag snart allra äldst. Så det gäller nu att försöka lyssna på kroppens signaler.
Och vilka är då dom?
– Har jag ont någonstans så gäller det att inte köra på för hårt. Som nu i våras när jag fick en bristning i vänstra vaden, då hade jag haft känningar av en trolig skada. Jag försökte köra på, det där går nog över. Jag försökte med massage och med oljor och salvor, men jag insåg att det här inte skulle hålla hela vägen ut. Det var liksom oundvikligt att någonting skulle hända.
Men hur år det med den mentala sidan? Går du omkring på dagarna och tänker, nähej så där får jag inte göra för då kan jag bli skadad?
– Nej, det kan jag inte säga att jag gör, Jag försöker göra andra saker än att bara träna friidrott och bara hoppa höjd, Och jag vill till exempel inte vara med polarna och spela innebandy – det är för farligt.
Säsongen
Man säger att vintersäsongen börjar så där i mitten av september. Då brukar Stefan ta en veckas semester med absolut ingen träning. Och så börjar uppbyggnadsträningen igen. De sista sommarveckorna sedan, då är det praktiskt taget ingen träning. Då tävlar man väldigt mycket istället.
Det finns ett ord som har olika betydelser. Så, vad är pass?
– Jaa, mina träningspass i slutet av hösten ser ut så här: jag styrketränar på förmiddagen med skivstång eller med häckhopp, massor av hopp. Kvällstid kör jag allmänstyrka. Jag stärker upp ryggen, magen och fötterna framförallt. Jag försöker också tänja och stretcha ut kroppen lite mer. Alltså två pass om dagen, sex dagar i veckan. Sedan i slutet av året under tiden novemberdecember då går jag ner till nio pass i veckan och det blir lite mer höjdshoppande.
Någonstans från årsskiftet går jag över till att börja förbereda inomhussäsongen. Träningen blir lite mer explosiv och det blir mer och mer höjdhoppande. Så kör vi inomhussäsongen och därefter blir det en ny cykel. Grundträning under en period, en mellanperiod och så träning med sikte på utomhussäsongen.
Blir du aldrig trött på det här?
– Jag ska nog ta ett längre “brake” i höst i och med att det är OS-år, ta en paus efter OS och gå igenom vad jag har gjort den sista tiden och fundera på vad jag ska göra i fortsättningen. Tänk om jag skulle vinna OS, orkar jag då hålla på med ännu fler målsättningar, orkar jag då köra ett, två, tre, fyra år till med samma livsföring ytterligare ett antal år? Orkar jag det?
Du, vilken skada är det som är värsta tänkbara för en friidrottare, för en höjdhoppare? Är det hälsenan?
– Jag tror det. En muskelbristning i en vad eller ett lår, den är inte så farlig men går hälsenan av. Det är en väldigt lång läkningsprocess.
Men inte skulle det väl gå så bra att hoppa med en bruten arm heller?
– Jo, det har jag gjort. Det är ju inte bra men armarna har inte så jättestor betydelse just för en höjdhoppare.
En sista fråga, vad skulle du göra om du skadade dig?
– Jag vet inte, jag skulle gråta blod ett tag. Sedan skulle jag nog försöka se framåt och jobba på att komma tillbaka. Jag gick skadad en period i våras. Då hade jag nog för bråttom att komma igång igen. Jag gav mig inte riktigt tid. Skadorna var läkta men rent höjdhoppsmässigt var jag inte riktigt tillbaka den dag jag började tävla igen. Så det där var väl någon lärpoäng för att man ska skynda lite långsammare.
Skulle jag bli skadad nu då skulle jag nog strunta i hela sommaren fram till OS och se till att jag hundraprocentigt förberedd. Det är ju också så att en skada ofta ger upphov till en ny. Jag skulle nog försöka lyssna på kroppen väldigt noga om jag blev skadad idag. Framförallt skulle jag se längre fram än till nästa vecka.
Alla friidrottare är kanske medvetna och kunniga om sin kropp, om sin gren. Förhoppningsvis. Stefan Holm är det. Han var det säkert redan under Kilsveckan för så många år sedan.
