1997 fick hon diagnosen MS. Sedan dess har hon levt med utmaningen att få sina vitt skilda världar att gå ihop. Nu samlar hon kraft inför våren då hon är aktuell med både skivsläpp och scenshowen Bringig Out The Elvis.
I vattnet rör hon sig obehindrat
Louise börjar alltid sin vecka med att simma en stund på måndagsmorgonen. Vi träffas i badets kafé efteråt. Hennes gång är något ostadig, men i vattnet rör hon sig obehindrat.
– Jag har alltid tyckt om att simma och det är perfekt träning. För mig är det jätteviktigt. Och det är viktigt att göra det regelbundet. Förutom att simma går jag till ett rehabcenter ett par gånger i veckan, berättar hon.
Bringing Out The Elvis
Just nu – efter ett besvärligt skov – har hon fokus på kroppen, på att återhämta sig. Samtidigt snurrar tankarna kring den scenshow hon blev tvungen att skjuta på när hon fick sitt skov; Bringing Out The Elvis. Premiären var planerad till oktober. Nu blir den i vår i stället och Louise funderar på hur föreställningen kan omarbetas. Den har lanserats som scenshow, men nu vill hon hellre kalla den konsert.
– Den måste förenklas lite. Den blev för maxad för att jag ska orka, säger hon.
Leendet och munspelet
Två bilder dyker direkt upp i mitt eget huvud när jag tänker på Louise Hoffsten. Leendet och munspelet. Hon har nära till sitt leende.
– Jag har nära till mina känslor över huvudtaget, både skratt och gråt, säger hon. Det har jag alltid haft. Jag kan inte hålla någon mask, speciellt inte när sjukdomen gör mig kroniskt trött. Och jag bryr mig inte om det. Men det är kanske tur att jag inte hamnade i teatervärlden. Jag hade blivit en usel skådis.
Skulle satsat på skådespeleri
För länge sedan var hon inne på tanken att satsa på teater, men musiken tog överhand. 1987 kom hennes första soloskiva. Sedan dess har hennes liv varit uppfyllt av musik. Rock. Blues. Folkmusik. Och 1997 tog alltså en objuden blues – MS – plats i hennes liv.
– Det har tagit många år för mig att nå en verklig acceptans kring det. Egentligen är det först nu jag har kunnat förlika mig med att ha ett lugnare tempo och stå ut med att inte veta hur det ska bli i morgon, säger hon.
Sjukdomen påverkar
Rent musikaliskt har sjukdomen också haft viss inverkan.
– Tempot har blivit lägre, men jag har ju också blivit äldre, säger Louise. Och jag har sänkt rösten lite. Den är mer alt än sopran nu. Rösten pressas inte lika mycket då. Det är fysiskt ansträngande att sjunga. Men det är också väldigt lustfyllt och nyttigt. Du masserar de inre organen när du sjunger.
Rösten är Louises första instrument. Munspelet det andra. Egentligen är det en förlängning av rösten, menar hon. I pappas musikaffär i Linköping kunde hon bekanta sig med många instrument och olika slags musik. Men hon fastnade för munspel. Det är lätt att ha med sig och kräver inga extra attiraljer. Numera har hon flera. Men framför allt hör munspelet hemma i bluesen som har följt henne genom åren.
Bluesen är kopplingen
Blues var också titeln på hennes bok som kom ut 1998, bara ett år efter att hon fått diagnosen MS. Där skriver hon om det kaos som rådde i hennes liv då. Och bluesen är kopplingen mellan henne och Elvis.
– Han skrev inte sina låtar, men han lyssnade mycket på blues. Allt bottnar där, säger hon.
Melodifestivalen
Våren 2013 var Louise med i melodifestivalen för första och sista gången. Hon har tackat nej tidigare och ställde upp den här gången på villkor att hon fick vara med och skriva låten – Only the dead fish follow the stream.
– Den blev bra. Jag står för den. Jag fick göra det på mitt sätt och fick bästa tänkbara support. Det var en kul erfarenhet. Men i grunden tycker jag fortfarande att det är ett bedrövligt arrangemang, även om jag i viss mån har omvärderat det. Det är något som hela familjen kan samlas kring. Det kan jag ge cred för. Samtidigt tycker jag att det är sorgligt om det är det största kulturella evenemang vi har, säger hon.
Festival i Memphis
Direkt efter melodifestivalen åkte hon till en festival i Memphis i USA – Elvis gamla hemstad. Hon hade varit där ett par gånger tidigare, fått vänner och kontakt med en producent. De hade pratat om att spela in en skiva med Elvislåtar. Nu fick hon chans att genomföra det. Under sex dagar spelades Bringing Out The Elvis in, det album som släpps i vår, i samband med showen med samma namn.
– Det gick snabbt. Sex dagar är väldigt kort tid för att spela in en skiva. Men det var så roligt! Atmosfären i Memphis är härlig. Det finns en inställning där att allt är möjligt. Det kändes väldigt friskt att komma dit och jobba, speciellt efter melodifestivalen, säger hon.
Öppen om sin sjukdom
För att stärka andra har Louise valt att berätta öppet om sin sjukdom. Då och då är hon ute och håller föredrag och sjunger för andra som drabbats av MS. Det är en svår sjukdom, men den går att leva med, är hennes budskap.
– Jag berättar min historia. Det är inte allas historia. Men jag är ett levande bevis för att livet inte tar slut med en MS-diagnos. Många som får den är unga kvinnor och för dem kan det kännas nattsvart just då. Jag brukar också säga att de inte ska gå på alla nitar som jag gjort – olika hokus pokuskurer. Jag har provat mycket, men blev bara fattig av det.
Trygg på scenen
Som musiker är Louise fullständigt trygg på scenen. Som talare mer osäker. Föredragen har därför varit en utmaning som hon velat ta. Och hon uppskattar att byta erfarenheter med dem hon träffar. Ibland har det blivit starka möten.
– Jag var i Trollhättan för ett tag sedan. Långt fram bland åhörarna satt en pojke med sin mormor och mamma som hade MS. Vi fick jättefin kontakt och han kunde berätta om hur det kan kännas att vara barn till en mamma som har MS. Naturligtvis gick Louises tankar till den egna sonen, Adrian, som är tio år. Han är väl medveten om hennes sjukdom.
– Vi är raka och ärliga mot honom och pratar mycket. Därför är det också bra med möten som det i Trollhättan, att fånga upp tankar från andra barn. Samtidigt är det viktigt att ha en balans och inte bara prata om sjukdom i familjen.
Adrian spelar pingis och gitarr. Ibland gör han också röstjobb i dubbade filmer, mest tecknat. Som son till en musiker och en skådespelare är det lätt att tänka att han redan har valt bana.
– Nej, så är det inte, säger Louise. Han spelar gitarr för att han gillar läraren. Och han är bra på röstjobben, men vi pushar honom inte. Han får hålla på så länge han tycker det är kul.
Familjen och musiken
Familjen och musiken är hennes glädje. Hon känner sig lyckligt lottad. Det vill hon förmedla till dem som ser allt i svart efter ett sjukdomsbesked. Sjukdomen kan inte tänkas bort eller gömmas i förnekelse. Men det går att leva ett bra liv ändå.
– Livet går inte i repris. Det gäller att fånga dagen – carpe diem. Ja, säger hon och hejdar sig lite, det är klyschor, men ändå. Det är så det är.
Louise Hoffstens livsfilosofi
- Jag försöker lyssna till mig själv och ta vara på skrattet i tillvaron.
- Jag gör det jag mår bra av – sjunger och spelar.
- Jag håller mig numera ifrån alla goda hälsoråd om mirakelmetoder.
- Jag äter hälsosamt och tränar regelbundet för att må bra. Det är inte själupptaget att träna. Bara om jag mår bra kan jag ge något till människor omkring mig.
- Drömmar måste jag ha, men jag sätter upp realistiska mål.
Fakta Louise Hoffsten
Ålder: 48
Familj: Dan Bratt, skådespelare, sonen Adrian Bratt, 10 år, styvdotter Cornelia (bor inte med oss längre)
Bor: Hus i Enskede Gård
Aktuell med: Scenshow/konsert, Bringing Out The Elvis och ett nytt album med samma namn.
Lyssnar på: Just nu; jazz och klassiskt, instrumentalt mest
Mest stolt över: Min son. Och av det jag gjort; Operablues på Folkoperan 2003. Skivan Kära du från 1996.
Viktigaste ägodelar: För själen; mina munspel. För jobbet; mobil och dator.
