Livet är kort, konsten är lång, rätta tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt. (Hippokrates).
Allt började med de grekiska gudarna
Asklepios var son till själve Apollon och utbildades till läkare av Cheiron och Asklepios var mycket läraktig i läkekonsten. Som vuxen blev han en stor undergörare men det betänkligaste var att han tog sig för att uppväcka döda. Detta gav upphov till en befolkningskris i underjorden och Pluto klagade hos Zeus över att skuggmängden i Hades undergick en oroväckande minskning. Zeus straffade Asklepios genom att döda honom med en ljungeld men han blev förklarad som Gud och placerad bland stjärnorna.
Under sitt jordeliv på den grekiska ön Kos fick Asklepios två söner Machaon och Podaleiros och två döttrar Hygiea och Panakeia. Hygiea upphöjdes av grekerna till hälsans gudinna (och lever ju kvar i begreppet hygien) medan Panakeia blev de helande örternas gudom (lever kvar i begreppet panacé, med vilket menas en medicin som botar alla sjukdomar). Även Asklepios eget namn lever kvar i vår civilisation. Man talar om aesculapstaven med ormen. Asklepios fälttecken i kampen mot sjukdomar har blivit den moderne läkarens emblem!
De fyra safterna
Fyrsaftsläran blev framlagd av Hippokrates svärson Polybos. Den grundade sig i en analogi med de ”fyra elementen” elden, jorden, vattnet och luften” och att förhållandet mellan hälsa och sjukdom dikterades av den växlande blandningen av dessa fyra safter i kroppen. Tanken på safternas betydelse kom av att man studerade uttömt blod som levrade sig och att man i levringsprocessen kunde avläsa deras inbördes förhållanden. I vår tid har ju ”Sänkereaktionen”, ”sänkan” varit ett viktigt mått på sjukdom och nästan alla har väl någon gång fått mätt ”sänkan” som alltså i princip inte är särskilt nytt om än lite modifierat!!
De fyra safterna var den gula gallan (cholé xanthé) – varm och torr – som motsvarade elden, den svarta gallan (cholé mélaina) – kall och torr – som motsvarade jorden, slemmet (phlegma) – kallt och fuktigt – som motsvarade vattnet och blodet i inskränkt bemärkelse (haima eller sanguis) – varm och fuktig. Skelettets benvävnad ansågs exempelvis bestå till hälften av eld, till en fjärdedel av jord och till en fjärdedel av vatten.
Än idag har detta betraktelsesätt inflytande i språkbruket när vi talar om fyra temperament; koleriskt, melankoliskt, flegmatiskt och sangviniskt. Fyrsaftsläran är visserligen efter cirka 2 000 år avskaffad ur den vetenskapliga medicinen men finns kvar lite i vissa folkliga sjukdomsuppfattningar. Åderlåtning har ju varit en ”universalmetod” under flera tusen år för att bota sjukdomar och särskilt har slemmet, som antogs härröra från hjärnan, haft en mycket stor roll som sjukdomsalstrande faktor.
Arvet från Hippokrates lever kvar i dagens medicin
Arvet från de gamla grekerna och främst Hippokrates är levande även i dagens medicin. Visserligen har kunskapen om biologi och läkekonst förändrats oerhört mycket men de grundläggande värderingarna och etiken är i högsta grad aktuell.
Basen för dagens medicin vilar fortfarande på Hippokrates skuldror. Den Hippokratiska medicinen gör fullständigt rent hus med alla föreställningar om att gudar, demoner eller trollkunniga medmänniskor åstadkommer sjukdom. Prestationen att framföra detta var i själva verket ofantlig nämligen att för första gången ha fastslagit de rent naturvetenskapliga principerna. Så till exempel konstaterades, väldigt modigt, om epilepsi ”den så kallade heliga sjukdomen är icke mera av gudomligt ursprung eller mer helig än andra sjukdomar, fastmer av samma naturliga ursprung som de”.
Hippokrates fyra grundläggande prinicper
”Läkekonstens fader” Hippokrates kom från den grekiska ön Kos (nära Turkiet) och levde 460-377 före Kristus, dvs. för nära 2 500 år sedan. Hans storhet var att han skilde av läkekonsten från filosofin och började systematiskt gruppera medicinska fakta.
Hippokrates var verksam som läkare och medlem i asklepiadernas gille. Han ägnade sig också åt systematiska experiment för att påvisa orsaker och sammanhang. Hippokrates metod som läkare finns väl dokumenterat. Han betonade fyra principer som grundläggande vid en läkarundersökning (som gäller än idag):
- Observera allt. Att få fram en bra sjukhistoria (anamnes betonades väldigt – precis som idag!), att ha förmågan att observera utan förutfattade meningar, att använda alla sinnen.
- Studera patienten snarare än sjukdomen. Man skulle fästa stor vikt vid hur patienten reagerade på sjukdomen, inte bara typen av sjukdom. Man skulle inte försöka klassificera sjukdom mot bakgrund bara av vilket organ som var påverkat.
- Utvärdera ärligt. Det är viktigt att kunna medge att behandlingar inte fungerar och att inte låta förväntningar ta överhanden. Vidare är förmågan att kunna förutsäga vem som kommer att överleva och vem som kommer att avlida en viktig del i konsultationen och läkarens rykte.
- Understödja naturen. Läkarens huvudsakliga uppgift är att hjälpa naturens krafter att återställa harmonin i kroppen och sålunda att läka patienten. Läkaren skall göra vad han kan dvs. det som har prövats genom tidigare erfarenheter. Det han inte kan avhjälpa skall han låta vara. Vad gäller behandlingar skall man hjälpa patienten eller åtminstone inte ställa till någon skada!!!
Den Hippokratiska eden
Hippokrates bedömde undersökning och behandling inte efter hur de passade med någon teori utan endast efter utfallet. I våra dagar talar vi om undersökningar och behandlingar utifrån ”vetenskap och beprövad erfarenhet” och håller på de senaste decennierna att lära oss igen den Hippokratiska doktrinen att ”uppmärksamma hela personen i sin egen miljö” – helhetssynen! Hans skrifter innehåller också ett stort antal fallbeskrivningar som visar en oerhört skarp iakttagelseförmåga och stor åskådlighet i beskrivningen, som gör att även i denna dag kan man förstå vad patienten led av.
Den hippokratiska eden som är ganska lång (finns bevarad i manuskript, från 270 efter Kristus, i Vatikanen i Rom). Eden används fortfarande och börjar med ”Jag svär vid Apollon, läkaren, vid Asklepios, Hygiea och Panakeia …. att jag efter bästa förmåga och förstånd skall hålla denna min ed.” ”Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter, och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika. Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant”. ”Vad jag under min yrkesutövning än hör och ser bland människor av den beskaffenhet att det måhända icke bör spridas, skall jag förtiga och betrakta som osagt”. En hel del av edens innehåll är numera inbakat i lagstiftning i de flesta länder och styr sålunda fortfarande dagens sjukvård.
Samlad kunskap i “Hippokrates Kollektion
Hippokrates odödlighet består i att han skrev ner väldigt mycket av den samlade kunskapen om anatomi och sjukdomars uppkomst och behandling. Allt material är med största säkerhet inte skrivet av Hippokrates själv men ingår ändå i vad som kallas ”Hippokrates Kollektion” och omfattar 72 böcker och 59 avhandlingar. Verken samlades ihop på 300-talet före Kristus i det stora biblioteket i Alexandria, Egypten, där man ville samla allt mänskligt vetande.
Skrifterna handlar om anatomi – mest om hjärtat, fysiologi – fyrsaftsläran, sjukdomslära – flertal beskrivningar av sjukhistorier, behandling – att understödja naturens självläkning återkommer ofta gärna med bad och kost, diagnostik – patientens utseende, lukta, känna, lyssna (på bröstet), smaka (typ på urin, sött – diabetes?) skall ge en komplett sjukdomsbild, prognos – att förutse utfallet av en sjukdom var en viktig ingrediens i konsultationen, kirurgi – frakturer, sår, blödningar och operationstekniker, gynekologi och förlossningskonst – mycket om förlossningar finns beskrivet, mentala sjukdomar – depression och ångest diskuteras liksom att hjärnan är platsen för tänkande och upplevelser, etik – mycket beskrivs om hur läkaren skall uppträda i tal och utseende (ren och skötsam) och vad läkaren skall säga till patienten.
Hippokrates samlade skrifter kommer säkerligen från flera olika håll vilket förklarar de talrika motsägelser som finns i skrifterna. Sålunda anses allmänt att åtminstone två olika läkarskolor, den koiska och den knidiska finns representerade.
Om man reflekterar en stund över dagens sjukvård, diagnostik, system och behandlingar förstår man att det skulle varit mycket värdefullt att idag kunna sitta under ett träd (en platan) på Kos och lyssna till Hippokrates föreläsningar för nära 2 500 år sedan.
