När vi upplever kärlek gentemot någon, aktiveras ett specifikt område i hjärnan som forskare benämner det ventrala tegmentala området. Detta område, beläget mitt i hjärnan, är kopplat till grundläggande behov såsom matintag och vätskebehov. Det utgör samtidigt en central del av hjärnans belöningssystem. Denna belöningssignal består främst av dopamin, en molekyl som ger oss känslor av belöning och njutning.
Glömma bort allt annat än förälskelsen
Tankar, samtal eller enbart en blick på vår älskade triggar belöningssystemet, frisätter dopamin och ger oss en känsla av njutning. Den passionerade romantiska kärleken är så belönande att vi ibland till och med glömmer att äta eller struntar i annars prioriterade sysslor. Det antyder att det är en grundläggande biologisk drivkraft som vi strävar efter att uppfylla, menar professor Katja Valli.
Kärlek och beroende – två sidor av samma mynt
När dopaminet flödar i hjärnans belöningssystem liknar det de känslor som uppstår vid utvecklingen av ett beroende. Och precis som med beroenden, är vi alltid sugna på mer kärlek.
Trots att dopamin spelar en central roll i den neurokemiska processen bakom förälskelse, är det inte det enda ämnet som är involverat. Serotonin är en annan viktig signalsubstans. Dopamin minskar produktionen av serotonin, vilket resulterar i brist på substansen i de tidiga stadierna av romantisk kärlek. Denna brist på serotonin kan kopplas till förändringar i humör, aptit, besatthet och tvångsmässigt beteende.
Förlust av aptit, besatthet av den älskade och konstigt beteende när vi är förälskade, kan alltså kopplas till låga nivåer av serotonin i hjärnan. Lyckligtvis återställs den neurokemiska balansen med tiden och dessa förändringar är vanligtvis temporära.
Förälskelsen övergår till kärlek
Vad händer då när den passionerade förälskelsen mognar till långvarig kärlek och tillgivenhet? Hjärnområden fortsätter att vara aktiva när vi tänker på eller ser vår älskade, men nu lyser även basala ganglierna upp, särskilt nucleus accumbens.
Dessa hjärnområden är normalt associerade med rörelse och motorik, men nucleus accumbens inkluderar även känslan av anknytning. Anknytning är avgörande för att bygga långvariga band mellan par och för att ta hand om våra barn. Kärlek, både den romantiska och den för våra barn, har utvecklats för att främja fortplantning och överlevnad, vilket förklarar varför samma hjärnmekanismer aktiveras.
Utöver dopamin och serotonin spelar även neurohormonerna oxytocin och vasopressin viktiga roller. Dessa hormoner främjar förbindelser och tillgivenhet mellan människor och reglerar kroppens och beteendets respons. De är särskilt betydelsefulla för social interaktion och fortplantning, och ökar även vid passionerad förälskelse och orgasm.
Kemisk cocktail av hormoner ger oss ”kärlek”
Kärlek kan således ses som en kemisk cocktail där dopamin och serotonin utgör basen och kompletteras med oxytocin och vasopressin. Dessa kemikalier aktiverar specifika hjärnområden på ett karakteristiskt sätt. Men även om kognitiv neurovetenskap kan förklara hur kärlek fungerar i hjärnan, kvarstår frågan varför vi känner kärlek och varför det känns på det sätt det gör.
Evolutionär psykologi och biologi kan säkerligen ge ytterligare svar på varför. Däremot kommer det alltid att vara individuellt hur man upplever kärlek. Det är just den subjektiva upplevelsen av kärlek som kan göra att mystiken kring kärleken fortsätter att intressera både forskare och oss andra.
