Naturligtvis har det bromsat in – livet. Syskon och många vänner är borta. Majs fysiska rörlighet är begränsad. Men sin nyfikenhet har hon kvar.
Vad ska jag göra idag?
– Jag vaknar varje morgon och tänker: Vad ska jag göra idag? berättar hon.
Hon tar emot mig i hallen till sin lilla tvåa i Borgerskapets Hus, i centrala Uppsala. Det är ett 55+ – boende, med gemensam matsal, andra gemensamhetsutrymmen och möjlighet att teckna serviceavtal för vissa tjänster. Hit flyttade Maj 1999, efter att hennes man Karl hade gått bort. Det var viktigt då, tyckte hon, att bryta upp och forma ett nytt liv, även om hon inte flyttade så långt.
– Jag bor kvar i min miljö – i samma stadsdel där jag bott sedan 1945. Men tyvärr möter jag inte samma människor på gatan längre, säger hon.
Den bostad hon nu har är perfekt för henne, tycker hon. Två rum, stor inglasad balkong, badrum med tvättmaskin och en kokvrå.
– Kokvrån är mörk. Det är det sämsta med den här lägenheten. Men jag lagar inte så mycket mat längre. Jag äter för det mesta i matsalen, förklarar hon.
Barbarn och barnbarnsbarn
Vännerna är borta, men deras barn har Maj fortfarande kontakt med. Av hennes egna fyra barn finns två kvar i livet. En son bor i Stockholm och en dotter i Skåne. Hon har också barnbarn och barnbarnsbarn.
– Jag har det bra, säger hon. Jag har min telefon och kan ringa och prata med människor. Men jag har ingen släkting kvar här i stan. Och det är klart att är man hundra så lever man ett ganska ensamt liv. Jag träffar förstås grannarna i matsalen varje dag och jag har en känsla av att folk bryr sig om varandra här i huset. Men jag kan också trivas med ensamheten. Jag har inte tråkigt i mitt eget sällskap och det ska man vara glad för.
Hemtjänsten kommer två gånger per dygn. En gång runt midnatt och en vid åttatiden på morgonen. Då får Maj bland annat hjälp med sina ögondroppar och ibland med påklädning.
– Mina fingrar är lite stela, säger hon och visar fram sina händer. Jag kan inte ta tag i små saker längre, som små knappar eller kläppen till dragkedjor. Sådant är besvärligt. Förtretligheter i vardagen. I övrigt klarar jag mig utan hjälp. Duschar gör jag själv, till exempel.
Samhällsengagerad
Genom alla år har Maj varit omgiven av människor som engagerat sig politiskt. Hennes far var den första socialdemokraten som valdes in i kyrkorådet, 1916 och hennes mor satt i stadsfullmäktige för socialdemokraterna. 1937 gifte sig Maj med Karl Söderberg som också var engagerad i såväl politik som folkbildningsfrågor. 1938 valdes han in i stadsfullmäktige för socialdemokraterna och under många år var han skoldirektör i Uppsala.
Själv har Maj inte ägnat sig åt partipolitik. Men ett samhällsengagemang har hon alltid haft. Hon har varit både sekreterare och ordförande i Rädda Barnen i Uppsala och fortfarande stickar hon en del till föreningens julbasarer. Men trots att hon tillhör en generation som uppfostrats i kristen anda har hon aldrig varit kyrkligt engagerad. Tvärtom. Hon är inte religiös och när Kyrkomötet i slutet av 50-talet sade nej till kvinnliga präster gick hon ur svenska kyrkan.
– Jag tror på de goda gärningarna i det här livet. När det är slut är det slut, tänker jag. Men vi lever ju vidare genom våra barn, säger hon.
Litteraturcirkeln fortfarande aktiv
Som medlem i Fredrika Bremerkretsen var Maj med och startade en litteraturcirkel för snart 60 år sedan. Den lever fortfarande kvar.
– Nu är det bara jag som varit med från början. Men vi är sex medlemmar som träffas ungefär en gång i månaden. Oftast här hos mig, eftersom jag bor centralt och det finns hiss. Vi läser klassiker och modern litteratur. Ibland har vi utgått från ett tema som något land, eller en region. Vi har läst latinamerikanska, nordiska och ryska författare, berättar hon.
En bok på nattduksbordet hör till livets väsentligheter, tycker Maj. Och efter en starroperation kan hon både läsa och sticka utan glasögon. Hon läser också flera dagstidningar.
– Jag fick en prenumeration på Svenska Dagbladet av mina vänners barn, när jag fyllde hundra. Den läser jag alltid till frukost. Sedan finns Dagens Nyheter och Upsala Nya Tidning att läsa i huset.
Bekymrad över skolelevers resultat
Dagsaktuella frågor upptar mycket av hennes tankar. Hon är bekymrad över svenska skolelevers resultat i Pisaundersökningen. Hon välkomnar att Silvio Berlusconi försvunnit från den politiska arenan i Italien. Och hon upprörs över att reportrar som åker till oroliga hörn av världen blir mördade. Sveriges Radios korrespondent Nils Horner, som sköts på öppen gata i Kabul i mars, tyckte hon mycket om att lyssna på.
Sedan ett par år tillbaka är Maj beroende av sin rullstol och svårigheter att gå har hon haft i många år. 1974 drabbades hon av perniciös anemi, en blodsjukdom som kan påverka centrala nervsystemet och som leder till B 12-brist. För Maj innebar det att hon blev tvungen att använda först käpp, sedan rullator och nu rullstol, plus att hon behöver B12-injektioner en gång i månaden.
– Men annars är jag frisk, säger hon.
Sittgymnastik en gång i veckan
Hon deltar i sittgymnastik i huset en gång i veckan. Och hon reser sig upp ur rullstolen ett par gånger varje dag och ser till att lyfta på fötterna. Efter sjukhusvistelsen 1974 kom Maj till rehabilitering med sjukgymnastik under ungefär tre månader.
– Det är jag evigt tacksam för. Det kan inte nog poängteras vad det betyder att sjukhusen inte släpper taget om människor som behöver rehabilitering. Och det finns väl ingen yrkeskategori som är mer engagerad och uppmuntrande än sjukgymnasterna. Tyvärr tror jag inte att sjukvården har resurser till lika mycket rehabilitering nu, säger hon.
När perioden med sjukgymnastik var avslutad sa läkaren till Maj att hon behövde fortsätta att träna på egen hand. Hon tog till sig hans ord och var i många år mycket energisk både med golvgymnastik och med en motionscykel som hon skaffade.
– Jag cyklade på motionscykeln minst tre kvart varje dag. Det höll jag på med ända till för sex år sedan. Tråkigt var det, men jag hade god hjälp av radion då, berättar hon.
Radion är viktig
Radion är viktig för Maj. Viktigare än TV. Favoritprogrammet är Gomorron Världen, P1:s veckomagasin som sänds på söndagsmornarna och behandlar aktuella svenska och internationella frågor.
– Det lyssnar jag alltid på. Mina barn vet att då får de inte ringa, säger hon.
Radion är också hennes sällskap på kvällarna. Hon tycker om kvällar och är uppe sent. Det har hon alltid varit.
– Jag har tänkt att jag ska skaffa hörlurar till radion. Det är många här i huset som går och lägger sig tidigt och jag vill ju inte störa deras nattsömn, säger hon.
Själv brukar hon gå till sängs ungefär halv tolv, strax innan hemtjänsten kommer på sin nattrunda.
– Då får vi en liten pratstund på nattkröken, säger hon.
Livet lunkar på
Maj är en aning förvånad över att hon uppnått den ålder hon har. Ingen i släkten har blivit lika gammal. Hennes farmor levde till hon var 80 och hennes mor ungefär lika länge. Men egentligen tänker hon inte så mycket på att hon själv har passerat hundra.
– Livet lunkar på. Och jag vill möta det med ett leende. Jag har nog alltid varit en glad människa. Men som alla glada är jag lite melankolisk i botten, säger hon.
