– Hittills har 17 patienter fått transplantation med insulinproducerande celler, så kallade Langerhanska öar, här på Akademiska sjukhuset. Ungefär hälften har sluppit injicera insulin upp till fem år efter behandlingen. Åtta av tio upplever att de fått ett drägligare, mer självständigt liv, mindre styrt av sjukdomen. Det är en mer skonsam behandling än alternativet, transplantation av hela bukspottskörtlar. Infektionsrisken är något lägre, liksom risken för kirurgiska komplikationer, säger Gunnar Tufveson, läkare vid transplantationsenheten, Akademiska sjukhuset.
Enligt Gunnar Tufveson har ett bekymmer tidigare varit att transplanterade celler dör på grund av bristfällig blodförsörjning efter transplantationen.
– Det nya är att vi tillsätter substansen Dextransulfat, som förhindrar att blodet intill cellöarna levrar sig och öarna dör när de kommer i kontakt med patientens blod, fortsätter han.
Celltransplantationen riktar sig till personer mellan 18 och 60 år med mycket svårskött, instabil typ 1-diabetes, den form som oftast bryter ut i barn – eller tonåren.
Patientens eget immunförsvar har förstört de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln. För att komma i fråga ska patienterna trots bra diabetessjukvård inte ha lyckats få tillfredsställande kontroll av sin sjukdom. De som kommer i fråga får heller inte ha en allvarligt nedsatt njurfunktion.
För flertalet patienter handlar det om flera behandlingar, ofta tre transplantationer, varje gång med celler från en ny avliden donator. Eftersom de transplanterade måste fortsätta ta mediciner som ”trycker ner” det egna immunförsvaret finns alltid en infektionsrisk med i bilden, särskilt det första halvåret.
 hälsa medicin välbefinnande doktorn com lycka lycklig glad nöjd kvinnor män-585x329.jpg){kind=small}