Saga Becker debuterade 2014 som skådespelerska i Ester Martin Bergmarks långfilm ”Nånting måste gå sönder” som bygger Evi Levéns roman ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller hela jorden på plats”. Rollprestationen ledde till att Saga inte bara nominerades utan även vann en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll.
-Den där tiden känns så surrealistisk nu när jag ser tillbaka på det. Allting hände på en gång och de två åren efter gick i ett. Jag hade aldrig skådespelat innan och den här rollen passade mig mycket för att regissören arbetade med improvisation, en stil som låg rätt. Jag är inte säker på att jag hade kunnat göra lika bra ifrån mig om det hade varit en massa manus bakom. Men visst är det häftigt och att jag fick pris, det är stort och något jag alltid kommer att vara stolt över.
Kände sig vilsen under uppväxten
Men om vi går tillbaka i tiden, innan filmprisgalor och kändisskapet, till tiden på landet i Småland, så möter vi en annan Saga. En Saga med rädslor och oro och en känsla av att inte riktigt få finnas till.
-Min uppväxt var relativt normal om man ser till familjen. Visst, vi bodde en bra bit ut på landet så att pendla två timmar varje dag till skolan var inget konstigt för mig. Jag gick i skolan på en byskola och även om jag hade vänner stod jag ut. Det fungerar så i världen, att om du inte följer normen, patriarkatet och konventioner står du ut, och det gjorde jag. Problemet var också att jag inte kände att jag hörde hemma någonstans, att jag inte fick finnas till. Informationen, och kunskapen, om transpersoner på den tiden, i mitten av nittiotalet, var inte så bred som den är idag och möjligheterna att söka information inte lika stor. Man var förpassad till en biologibok där en bild på en hårig man i klänning, bredvid kapitel om prostitution, fick illustrera transpersoner. Eftersom den jag var kändes ”fel” gjorde jag allt för att förtrycka det inom mig vilket bara ledde till att jag mådde dåligt psykisk, skadade mig själv och kände mig vilsen. Jag har alltid haft familj och vänner runt mig, men jag mådde fortfarande väldigt dåligt för jag visste inte vem jag var.
Första transpersonen som vann en Guldbagge
Att må bättre är någonting som det har tagit tid att ta sig fram till även om det idag kan vara svårt för en utomstående att förstå att Saga, som har ett självsäkert lugn i rösten, i perioder har mått mycket dåligt.
-Idag mår jag bättre, även om jag precis som alla andra kan ha dåliga dagar, men det är fortfarande en kamp för att må bra. Jag har alltid varit ganska trygg ändå, i mig själv, vilket har hjälpt mig igenom olika val i livet även om det ibland har känts ensamt.
Tillbaka till Guldbaggegalan där Saga blev legendarisk som den första öppna transpersonen att inte bara nomineras utan även vinna en Guldbagge.
-Det var något helt nytt, media var väldigt intresserade och det bidrog till att filmen också fick en bredare spridning. Däremot kändes det ensamt, jag var ju först, det var ingen annan som hade varit i samma situation. Många gånger fick jag ställa mig frågan själv, vad är det jag gör, vad vill jag och hur ska jag se på den här situationen. Som tur är har jag alltid haft ett bra nätverk runtomkring mig, familjen och vänner som var med mig redan innan, under och även efter allt det här. Det har nog gjort att jag har stått kvar med fötterna på jorden. Det och att om vi ska vara ärliga, det är inte så att en Guldbagge automatiskt bidrar till att dra in en massa pengar, inte för mig i alla fall, jag jobbade kvar med mitt jobb och även där fick jag en verklighetsförankring.
Har aldrig sökt berömmelse
Intresset för Saga var enormt men som många gånger förr avtar nyhetens behag i en allt flyktigare värld. De första två åren efter vinsten var intensiva men sedan, när dammet lagt sig, började en ny era.
-Det var som att ridån gick ner, färre hörde av sig och det var lugnare på alla sätt. Nu är inte det någonting jag ser som något negativt, tvärtom. Jag ställde aldrig upp för att jag ville ha pengar eller berömmelse utan för att när jag gör något är det för att jag tror på det. Jag behövde utveckla mitt eget konstnärskap och skapa min egen person hellre än att ”spela spelet”.
Att spela spelet betyder att förställa sig själv i jakten på att lyckas, att böja sig efter samhällets normer och nycker men samtidigt riskera att tappa bort sig själv. För Saga var det inte ett alternativ.
-Vi bygger så mycket på gamla strukturer. Jag menar, se på skolgången jag gick, det handlade knappt någonting om känslor, personlig utveckling, livet. För mig är det självklart att det ska finnas livskunskap på agendan, att alla redan i skolan får verktyg att hantera livet. Då kanske mitt liv hade sett annorlunda ut, istället har jag fått ta reda på många av de här sakerna själv och det gör jag också. På sätt och vis har det bidragit till att jag kanske har blivit hård, allt jag har varit med om, men det gör också att jag ser tydligare på saker idag. Jag vet vem jag är och vad jag vill på ett annat sätt och hade jag haft vissa av de verktygen redan i tonåren kanske det hade varit enklare för mig. För mig handlar det mycket om processer, i livet och konstnärskapet där du inte behöver skynda på någonting, det får ta den tid det tar och blir vad det blir.
Nu ligger fokus på konstnärskapet
Som frilansande konstnär är det mer regel än undantag att ha flera järn i elden samtidigt och Saga är inget undantag.
-Säg att du har tio projekt igång samtidigt och av dom tio projekten kanske ett eller två blir till verklighet, det är så det ser ut i den här branschen. Som ett exempel, jag var med i ett novellfilmsprojekt i två år och när det inte fick någon finansiering la man ner det. Det är bara så det är men det jag gillar att arbeta på det sättet och ser det som en kreativ utmaning och möjlighet.
För en tid sedan tog Saga ett drastiskt livsavgörande beslut, nu ska konsten få stå i centrum.
-Jag har hela tiden jobbat med något utanför konstnärslivet, det gjorde jag under tiden jag vann Guldbaggen och även efter. Problemet blev att även om jag fick in pengar så fick mina konstnärliga ambitioner lida, jag hade helt enkelt inte tid, sinnesfrid och ork att ta tag i det. Till slut kändes det som att jag kommer gå in i väggen, ingenting har någon mening och om jag inte tänker arbeta med det konstnärliga kan jag lika gärna strunta i det. Men, det vill jag och därför tog jag beslutet att säga upp mig och istället jobba heltid med att främst skriva.
Novelldebuterar lagom till Europride
Förutom att jobba med en uppföljare till förra årets kortfilmsdebut kommer Sagas novelldebut i redan i sommar. Novellen blir en del i en novellsamling, ”Hetare”, med HBTQ-tema och som ges ut i juli, lagom till att Europride går av stapeln i Stockholm och Göteborg. Det egna romanprojektet är även det en pågående process som ligger varmt om hjärtat.
-Jag ser inga begränsningar i det konstnärliga, inga hinder. Jag vill testa på allt, teaterregi, skådespeleri, skriva romaner och noveller. När det kommer till skrivandet föredrar jag kortare historier framför stora tjocka böcker, jag har svårt för alldeles för långa och utsvävande miljöbeskrivningar utan att man däremot sparar på krutet tills det verkligen gäller och då, då kan man utveckla orden målande och poetiskt. Det är så jag själv skulle vilja läsa en bok och det blir till en slags poetisk realism. Min högsta önskan är att skapa konst där betraktaren känner att ”nej är det redan slut, jag vill bara ha mer och mer”. Det är den typen av konstnär jag vill vara.
Vågar säga vad hon tycker
Genom att förvalta sitt konstnärskap och låta saker och ting få ta sin tid hoppas Saga inte bara utvecklas som konstnär utan även som människa. Redan idag delar hon med sig öppet av hur hon har mått och hur man kan må bättre genom att bland annat vara ambassadör för Suicide Zero och vara med i en tv-serie om transtjejer. Att verka genom att synas är något som ändå ligger för Saga.
-Jag smider gärna medans järnet är varmt och säger vad jag tycker. Det händer att folk uppfattar mig som lite hård och kaxig men det handlar bara om att jag inte är rädd för att säga vad jag tycker eller hur jag uppfattas. Överhuvudtaget är jag ganska chill och tar saker som de kommer och då behöver du inte vara orolig för hur andra uppfattar dig. Samtidigt måste vi våga prata om vissa saker, allt från #metoo-rörelsen till hur samhället ser ut. Sverige har kommit en lång väg när det gäller acceptans och jämlikhet samtidigt som det fortfarande är en lång väg kvar. Även om utvecklingen går framåt så går den framåt väldigt långsamt och då är det bara att hoppas att dagens unga generation, som är mycket smartare och mer medvetna än man tror, kan få saker och ting att hända lite snabbare. Mina åsikter är starka men jag väljer mina strider.
Många projekt på gång
Saga är en övertygad konstnär som brinner för att förvalta sitt konstnärskap och göra det hon själv vill och inte gå i andras ledband. Saker och ting får ta den tid det tar.
-Som min debutroman, jag menar, jag har jobbat på den länge och den kommer när den kommer. Jag tänker att när den är redo att färdigställas så blir den det. Jag har så mycket annat på gång samtidigt, som den här novellen som kommer ut till höst. Det är jättespännande, tillsammans med att jag ska göra ett nytt kortfilmsprojekt. Att saker får ta den tid det tar betyder inte att det står stilla och även om jag ska ta ett lugnt år och skriva framöver så är det så många saker som är på gång. Nästa år kommer bli riktigt intensivt, det vet jag redan nu och då gäller det att vara i fas med alla andra projekt som ska genomföras.
Vill alla andra det bästa
Det är en lång väg från landsbygden i Småland till scenen på Cirkus i Stockholm och livet har inte alltid varit lätt på resans gång, det är Saga den första att skriva under på. Men längs med vägen har hon också lärt sig att inte bara ta hand om och inte ställa för höga krav på sig själv utan också att ha en ödmjukhet gentemot andra.
-I min värld finns det bara ett sätt att tänka och det är att man vill andra det bästa. Det spelar ingen roll om det är vän eller fiende, jag tror att världen skulle må så mycket bättre om vi önskade varandra allt gott oavsett. Det finns människor som behandlat mig så illa att jag har velat ta livet av mig men till och med dom önskar jag bara att de mår väldigt bra, det är mitt ”värsta” straff, att de får må riktigt bra. För om de gör det, om de mår bra, då visar det också att de har ett hjärta och om de har ett hjärta så kan de också förändras.
Från kapitel till kapitel, med mycket än oskrivet, får man så en inblick i framtiden och kommande historier.
-Jag är ung och det här är bara början på mitt konstnärskap. Jag kommer att utvecklas, det kommer att ta den tid det tar och jag har inte bråttom. Det är inte stora pengar jag hoppas på, jag vill bara kunna leva på min konst, att skapa något som lockar andra och som andra vill ta del av.
Med andra ord kan man konstatera att den här sagan, den är långt ifrån all.
