Man har studerat 444 patienter som erbjudits fysisk aktivitet på recept, så kallad FaR-behandling, inom primärvården. Det gäller patienter på 15 olika vårdcentraler i Göteborg. Efter sex månader hade 73 procent ökat sin fysiska aktivitet, och 42 procent nått en tillräcklig aktivitetsnivå, det vill säga 150 minuter eller mer per vecka. Vanligast förekommande var raska promenader. Man mätte positiva effekter för vikt, midjemått, blodtryck, blodsocker- och blodfettsvärden, samt för skattad livskvalitet. Effekterna var mest uttalade hos de patienter som hade lägst fysisk aktivitetsnivå vid start.
Två år till gav hälsoeffekter
För första gången i studiesammanhang fortsatte man att följa de 190 patienter, som efter sex månaders FaR-behandling på vårdcentral fortfarande var otillräckligt fysiskt aktiva, det vill säga mindre än 150 minuter i veckan.
Patienterna slumpades till fortsatt FaR-behandling under två år, antingen via vårdcentralen eller via fysioterapeut. Båda behandlingarna ökade fysisk aktivitetsnivå, metabol hälsa och livskvalitet hos patienterna och var likvärdigt kostnadseffektiva. De positiva hälsoeffekterna verkade också vara oberoende av förändringar i läkemedelsbehandling.
– Vi såg heller inga försämrade metabola värden vid tvåårsuppföljningen vilket är viktigt då denna patientgrupp har en ökad risk att utveckla metabolt syndrom, diabetes typ 2 och hjärt-kärlsjukdom, säger Stefan Lundqvist, disputerad på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, och fysioterapeut vid Centrum för fysisk aktivitet, Regionhälsan i Västra Götalandsregionen.
– Det kontinuerliga stödet, individualiseringen och att behandlingen fortsatte under lång tid bedömer vi vara viktiga faktorer för att patienten ska klara att öka och behålla sin fysiska aktivitet, fortsätter han.
Tilltron till egna förmågan
FaR-behandling består av tre viktiga delar:
- individbaserad dialog med patienten
- individuellt anpassad fysisk aktivitet med skriftlig ordination
- strukturerad uppföljning
Syftet är att öka fysisk aktivitet hos fysiskt inaktiva patienter med till exempel metabola riskfaktorer såsom övervikt, bukfetma, förhöjt blodtryck och rubbningar i blodsocker och blodfettsbalans.
Hur väl en patient klarar behandlingen påverkas enligt avhandlingen av tron på den egna förändringsförmågan. Man mätte tilltron via en 0-100-gradig visuell analog skala, en VAS-skala, som enligt Stefan Lundqvist är både enkel och praktisk att använda i klinisk verksamhet.
– Att mäta tilltron till att klara förändring vid starten av FaR-behandlingen kan ge både patienten och mig som vårdgivare viktig information för att bättre anpassa stödet till patienten, säger han.
Stefan Lundqvist menar att fynden från avhandlingen kan underlätta för hur man bör använda sig av FaR-behandling inom primärvården, för att uppnå positiva hälsoeffekter hos fysiskt inaktiva patienter med metabola riskfaktorer.
– Våra erfarenheter från forskningsfältet visar att för att optimera patientstödet så krävs utbildade, skickliga medarbetare med god kunskap kring FaR-behandling, men även ordnade rutiner och stöd från organisation och ledning, avslutar han.
