Efter att Elisabeth fött barn började hon sakta gå upp i vikt. Hon tycker att hon tappade greppet om sitt ätande under senare delen av 80-talet. Ätandet blev till en tröst vid stress och hon köpte sig gärna en chokladkaka eller två när hon väntade på tåget hem efter dagens arbete. Med stigande vikt blev hon allt mindre rörlig och hekton blev till ytterligare kilon.
1999 fick hon yrsel och balansrubbning, vilket gjorde att hon hade svårt att åka buss och tåg till och från arbetet. Hon började köra bil i stället, så även de promenader som hon tidigare gjort till och från tåget försvann. I juli 2000 hade hon sin högsta vikt på 106 kg. Efter semestern gick hon till företagssköterskan på Östermalmshälsan för yrsel och hjärtdunk.
Hon hade då tänkt en hel del på sin far, som dog alltför tidigt i hjärtinfarkt, höga kolesterolvärden och så vidare. Företagssköterskan ordnade en tid till en av läkarna, som undrade om hon funderat något på det här med vikten.
– Jag vill väga dig, sade han.
– OK, men jag vill inte veta resultatet, svarade Elisabeth.
Det visade sig att vikten var 106 kg, något som Elisabeth fick reda på långt senare. Hennes BMI var 38, vilket betyder fetma.
Stundande student
Under tiden hade hon kommit att tänka på att sonen skulle ta studenten så småningom, med den ständigt ökande vikten skulle han ha en mamma som rullade fram! Företagsläkaren väckte tanken om att prova Viktväktarna. En torsdag bestämde hon sig och måndagen i veckan därpå tog hon dottern i handen och gick till dit. Hon kände sig varmt välkommen och uppskattade att det aldrig förekom några pekpinnar.
Alla som var där hade målet att gå ned i vikt. Även om hon inte var helt bokstavstrogen gick hon dit varannan vecka. Nu gällde det att inte göra några avsteg från protokollet. Litet snål, hon är småländska brukar hon skoja om, så ville hon ha valuta för pengarna, i sig säkert en del av motivationen. Belöningssystemet med stjärna påminde om småskolan, där man fick det som uppmuntran. Belöningen när hon når sitt viktmål, blev en god bok, ett besök hos frissan eller inköp av någon liten pryl.
–Man måste vara stenhård mot sig själv, det finns inga genvägar, säger Elisabeth. Om man går och betalar och tror att de andra skall klara av arbetet är man helt fel ute. Man måste göra jobbet själv! Viktnedgång på tio procent av ingångsvikten ger första belöningen, nyckelringen i Viktväktarnas belöningssystem.
Stor tillfredställelse
Efter tio kilos nedgång upplevde Elisabeth en viss inre tillfredsställelse med ökat självförtroende och hon ”gick rakare i ryggen”. Blev också mer medveten om sitt utseende. Det tog dock längre tid att känna av de fysiska fördelarna i höft-, knä- och fotleder. Hon hade nu kommit igång och gick ned åtta hekto i veckan stadigt utan berg- och dalbana. Till helgen kunde hon unna sig ett litet glas vin! Hon lät bli ost, godis, bakverk, även om det utifrån poängsystemet var tillåtet. Hon återgick till mat på bestämda tider, men unnade sig frukt som banan, kiwi och apelsin.
Till frukost blev det till en början havregrynsgröt och hård smörgås. Som mellanmål blev det frukt varvat med morötter. Till lunch blev det fisk, kött eller fågel utan panering. Högst två potatisar, en liten såsskvätt och mycket grönsaker. Till eftermiddagskaffet blir det lite mjölk och en skiva hårt bröd utan något på. Middagsmålet utgör 1/3 av dygnsransonen.
Slutat notera
Fram till 2003 skrev Elisabeth upp allt hon åt. Hon blev litet för slavisk, så hon slutade med det. Har kommit dithän att kroppen reagerar när hon går upp i vikt. Periodvis är det svårt att hålla vikten, efter semestern till exempel men är nu alltid under 70 kg. När man nått målet är det vikigt att hantera den nya vikten. För nu kommer egentligen det svåraste – det är ju ett liv efter viktnedgången. Nu gäller det att hitta en balans och ett jämviktstillstånd.
Här kommer motionen in som ett viktigt moment. Det gäller att vara i gång med olika aktiviteter. Hösten 2000 fick man extra poäng för motion i Viktväktarna. För Elisabeth var det viktigt att inte äta upp sin poäng efter en aktivitet. Hon började gå 15 minuter minst tre gånger i veckan. 2001 började hon på Friskis & Svettis två gånger i veckan. Efter de första passen trodde hon att hon skulle dö. Dessutom gjorde hon ett pass i veckan på jobbet.
Stort stöd från familjen
Hela tiden fick hon stöd av familjen och företagssköterskan. Arbets-EKG på hösten 2000 var helt normalt men vikten 103 kg. Kommentar: I förhållande till vikten hade hon mycket god kondition. Kolesterolvärdet var mycket högt, 10, varför hon började medicinering. Med sjunkande vikt och allt bättre kondition kunde hon så småningom gå i en timme!
Våren 2001 hade hon ett besök hos företagsläkaren som inte kände igen henne! 20 kg ned hade hon nått med råge! I november 2001 var målvikten nådd! Hon började jogga, vilket hon aldrig gjort tidigare – hon hade bara sett hinder med att göra det. Startade i mycket lugnt tempo men lufsade hela tiden på 2,5 km runda. Fick så småningom från av bekanta frågan om hon inte skulle vara med i ”Blodomloppet” på 5 km. Det blev en utmaning och ett nytt mål! Genomfördes utan bekymmer.
Nästa utmaning blev Midnattsloppet 10 km på Söder i Stockholm. Klarade av detta på 1 timme och 3 minuter – 55 år gammal. Märkte då, med två lopp nära efter varandra, att detta var på gränsen för vad kroppen tål med tanke på benhinnorna. Men hon har genomfört ytterligare två Midnattslopp. Hennes mål nu är att aldrig mer gå upp okontrollerat i vikt, ha kontroll över sitt ätande, röra sig regelbundet, hålla en livscykel utan att vara slav, vara i balans.
Slutmålet ska vara att inte behöva tänka på vad man äter eller gör. Det ska gå automatiskt utan alltför stark fokusering på maten. Kanske lämna matbordet för en god bok. Vara litet egoistisk nu när barnen är utflugna.
Vad är då det svåraste när man ska gå ner i vikt?
– I början att vänja sig vid mindre portioner, eftersom man är konstant hungrig, säger Elisabeth.
Svårigheter innan?
– Hitta den rätta ”startknappen”, vilket är individuellt.
Hur hittar man motivation?
– Det måste mogna fram och komma inifrån och det rätta tillfället kommer, tror jag att motivationen också infinner sig.
