Det är mänskligt att drabbas av existentiell ensamhet och särskilt vanligt bland sköra äldre personer. På äldre dar förlorar man kanske vänner, sin livspartner och kanske börjar den egna kroppen ge vika. Hur beskrivs detta av de äldre själva?
Marina Sjöberg, doktorand i Vårdvetenskap vid Malmö universitet, har många års erfarenhet från arbete i vården där hon har mött äldre personer som uttryckt oro och ångest.
Mötet med vårdpersonalen viktigt
– En del sa att de var trötta på livet, att de önskade att dö. Vissa var ledsna och grät. Det var förstås en utmaning att möta dessa patienter. Men jag förstod att det var viktigt att, som vårdpersonal, lyssna och vara delaktig i mötet med den äldre och dennas anhöriga.
Hon beskriver existentiell ensamhet som en oundviklig del av människans livsvillkor, att veta att tillvaron är ändlig. Om man inte har någon att dela tankarna med kan man lätt känna sig avskild från livet. Marina Sjöbergs avhandling rymmer dock både ensamhet och förtvivlan liksom gemenskap och hopp.
De äldres egna upplevelser
I sina första studier lät Sjöberg äldre sköra personer själva beskriva upplevelsen av existentiell ensamhet.
– Nästan alla upplever det, mer eller mindre. Sedan kanske man beskriva det på olika sätt. Vissa säger att de känner sig djupt ensamma, andra att de befinner sig i ett vakuum, säger Marina Sjöberg.
De äldre lyfte dock även fram musiken, Gud eller en inre kraft som kunde lindra känslan av ensamhet. För andra var det viktigaste att ha relationer till andra människor, vilket skapade närhet. Även avskildhet och distans vid behov upplevdes som viktigt.
– Just kroppens skörhet blir väldigt central i upplevelsen av existentiell ensamhet. Vi har alla en personlig sfär som vi håller genom livet, men när vi blir sköra måste vi låta andra människor komma innanför för att hjälpa oss.
Existentiella aspekter i patientjournalen
Hur hanteras då existentiell ensamhet av vårdpersonalen. Marina Sjöberg tog del av 92 journaler och kunde konstatera att tyngdpunkten i vårdpersonalens noteringar kretsade kring medicinska insatser.
– Det betyder förstås inte att vårdpersonalen aldrig handskas med existentiella frågor. I vissa fall kan det snarare handla om att personalen väljer att inte notera dessa samtal, då de kanske upplevs som alltför privata.
I den mån det faktiskt förekom, beskrevs existentiell ensamhet oftast i samband med problem som oro, förtvivlan och smärta: ”Patienten är mycket orolig, är rädd för att somna på grund av rädsla att inte vakna upp igen”. Noteringen i patientjournalen är kortfattad, men ger ändå en tydlig bild av ensamheten och ångesten som växer allt eftersom kvällsmörkret tätnar utanför fönstret. Det fanns dock även positiva noteringar där patienten kände lugn, gemenskap och tillfredsställelse.
– Det fanns båda delar, och man kan se sambanden mellan patientens känslor och personalens interventioner. Det växlade mellan ensamhet och gemenskap, oro och lugn, förtvivlan och hopp. Om man, som vårdpersonal, är medveten om detta kan man också bemöta den äldre med värdighet och respekt, säger Sjöberg. Det är viktigt att kunskapen når ut till vårdpersonal för att komma till nytta.
