Han är rent allmänt intresserad av idrott, han har varit det i hela sitt liv. Inte bara för att han varit mästare i höjdhopp eller för att han tycker mycket inom idrotten är vackert. Han är forskaren som kommer från medicinen. Forskaren som har den unika kombinationen att vara fullständigt idrottssakkunnig och samtidigt ha en idrottsledarposition på högsta nivå.
Alla som är rädda för att idrotten är på väg bort från mänsklighet, folklighet och normalt äkta liv lyssnar gärna på honom, läser gärna av honom. Han är så fullständigt klok att han är en njutning att höra. Han valde en gång idrotten som arbetsfält och det ska vi vara lyckliga över. En gång sa han så här om sitt val:
– Skulle jag vara med på något sätt inom idrotten med den yrkesetik och utbildningsbakgrund jag har, då var det fullständigt otänkbart att göra det utan att försöka städa i det träsk jag upptäckte fanns. Frågan är om det finns någon på sikt mer värdefull för världsidrotten än den svenske höjdhoppsmästaren från 50 talet, Arne Ljungqvist.
När, idag professor emeritus Arne Ljungqvist höll på aktivt med idrotten fanns inte den begreppsvärld som Arne så småningom specialiserade sig på, idrottens resultatförstärkande droger.
– Man hörde för länge sedan talas om dopning av hästar och hundar men att människor skulle ägna sig år detta, det var långt från tänkbart. Sedan gjorde jag en del efterforskningar och det visade sig då att idrotten blev allt viktigare, nationellt värdefull och då började man intressera sig för det som möjligen kunde förbättra resultaten. Och än en gång närmar sig en stor idrottstävling och nästan säkert är det någon som kommer att misslyckas med sin dopning under Aten-OS, säger Arne.
Pengar och politik
–Men den privata ekonomin kom den inte också in i bilden.
– Jo, men jag tror att det skedde betydligt senare. Efter kriget handlade det väldigt mycket om den nationella prestigen. Man ville profilera sig själv och sin nation och landets politiska system. Idrotten får ju en enorm publicitet och idrottsliga framgångar är en bra väg att vinna popularitet.
Och så småningom blev det även pengar. Detta med framgång till varje pris understöds av vissa politiska system. Jag vill nog mena att det var ett slags kapplöpning mellan olika system där DDR:s var det tydligaste exemplet. Där tillskapade man ju sig mycket av sin nationella identitet genom de idrottsliga framgångarna.
Man kalkylerade med detta och det har man gått ut med öppet och erkänt. Som en följd av detta har ännu en kapprustning inletts och vi ser resultaten i USA, där man nu har börjat rensa i en djungel som vunnits. Man har insett att det inte är bra för ungdom att ha drogade individer som förebilder och till och med president Bush har ju nu sagt ifrån.
Har inte idrotten för vanligt folk börjat försvinna när det alltmer krävs droger för att lyckas väl?
– Nej, men det är en risk att idrotten får två sidor. Den ena är folkidrotten som jag som medicinare anser ha en jättestor roll som folkhälsofrämjare, men det finns det som håller på att skena iväg åt ett annat håll. Man gör sig skyldig till ett tankefel om man ser elitidrotten som hälsobefrämjande. Det kan många gånger vara tvärtom, elitidrottandet kan slita ganska avsevärt på kroppen. Jag vet vad jag talar om, jag fick själv sluta för tidigt. Jag hade kommit upp i världseliten, jag var 21 år och så inträffade en skada som gjorde att jag tvangs sluta för tidigt.
Hur känns det idag i ditt liv när du kanske förstår att vad du än upptäcker och kan hejda kommer det alltid något nytt istället?
– Du vet ju att läkemedelsindustrin är oerhört uppfinningsrik. Den läkemedelsarsenal vi hade för tio år sedan är mycket annorlunda mot den vi har idag, och ytterligare tio år framåt i tiden, hur ser det ut då?!
– Det senaste som ju är lite dystert, det är att det finns människor som sitter och avsiktligt manipulerar läkemedelsmolekylerna för idrottsligt bruk. Dessutom försöker man göra dem ordentligt svårupptäckta vid kontroller. Då är ju de här produkterna inte längre några läkemedel. Och nästa scenario som vi är beredda på, det är att man börjar missbruka genterapin, när den en gång kommer till användning.
Är ni som forskare steget efter det som sker?
– Nej, det är egentligen otänkbart att idrottsfolket ska kunna veta mer än forskare och vetenskapsmän på det här området. Det stora problemet är ju att när det kommer fram nya substanser, medel och metoder måste vi så snabbt som möjligt hitta de nödvändiga analyserna. Och det kan vi nog men allt måste också hålla juridiskt. Allt måste vara utvärderat, kontrollerat och publicerat. Man ställer helt andra krav här än vad man gör på vanliga sjukvårdsanalyser på sjukhus.
Kan man begära av er att ni ska veta vad som kommer härnäst av droger och substanser?
– Nej, men vi kan kanske ana utifrån den erfarenhet vi har. Och det kan komma nytt. Se till exempel på det senaste exemplet från USA, där man har dribblat med en molekyl och tagit fram det så kallade THG som egentligen inte finns bland läkemedlen. Det bekymmersamma här är förstås att det måste vara hög medicinsk kompetens inblandad här. Och det är stor business bakom.
Så det är klart att du kan säga att idrottsvärlden inte är så vacker. Men då måste man komma ihåg att i varje fall den europeiska världen i sammanhanget är betydligt renare än förr. Ta steroiderna som ett exempel. De är muskelförstärkande men de har inte funnits ett
släggkast över 85 meter på 15 år. Man kan se sådant här också på spridningen av medaljerna nu för tiden. Spridningen är ju mycket större och bättre.
Vilket var det allra första dopingpreparatet?
–Åh, det har funnits stimulantia sedan alkoholen uppfanns. Men inom den moderna idrotten började man använda de här preparaten för att göra det där oerhört allvarliga, att sänka trötthetströskeln så att kroppen kunde orka mer än den egentligen tålde. Den utlösande effekten till den moderna kampen mot doping var ju dödsfallet vid olympiska spelen 1960 då en cyklist störtade och avled på tävlingsbanan, medicinskt full komligt slutkörd och långt över vad hans kropp tålde.
Det har gått mycket framåt inom idrotten. Gäller det även dopingen? Blir medlen fler och blir de farligare att bruka?
– Ja, det kan man nog säga, att så är det. Tag det här exemplet med THG. Där har såvitt man förstår en handfull idrottsmän på hög medicinsk nivå skapat ett medel som man inte vet något om egentligen, verkningarna är okända, biverkningarna likaså. Det här är ju utomordentligt farligt. Att det finns människor som vågar ta sådana risker ger ju ett ganska skämmande perspektiv.
WADA
Arne Ljungqvist det är honom man ständigt möter i alla dopningssammanhang, i positiv mening förstås. Det är hans röst vi hör, det är hans bild vi ser, när något nytt i den här branschen uppstår. Arne har en del kolleger runtom i världen och själv är han ordförande i något som heter WADA, det vill säga World Antidoping Agency. Alla är de lite olika men Arne
Ljungqvist är mer olik, han är den ende som har en framträdande idrottsledande position och Arne Ljungqvist är forskaren med versaler.
Vad är det i den idrottsliga tillvaron idag som du inte kan acceptera?
– Det kan ju låta naivt eller överdrivet ideologiskt men jag kan inte acceptera att en verksamhet som står för de värden som idrotten varit med om att bygga upp i sig har ett hälsoproblem av den här sorten. Lika lite som vi kan acceptera narkotika och droger i samhället kan vi göra det inom idrotten. Detta är ju alldeles självkart och jag är naturligtvis på precis samma våglängd som alla mina kolleger.
De engagerar sig inom drogproblematiken på sina sätt, jag gör det inom idrotten eftersom jag tycker att det är inom idrotten som de passar allra sämst. Men jag vet inte hur länge jag skulle orka med om jag mötte kvalificerat motstånd. Jag tror inte jag skulle kasta in handduken. Jag gjorde det inte under 80-talet trots lite passivt motstånd under den östvästliga kampen.
Framtidens doping
Arne Ljungqvist har fått uppdraget att leda den internationella olympiska kommittén, ett tungt uppdrag som han givetvis sköter över Aten-OS men sannolikt också över Turin 2006. Han har också ett mandat som ledamot i Olympiska Kommittén till 2007. Så dithän har vi säkert Arne Ljungqvist kvar som den annorlunda världsmästare han är. Men skulle man verkligen kunna sluta när det ser ut att gå dåligt för den verksamhet man kämpat för i många år. Vad säger Arne?
–Ja, det där är ju mitt stora dilemma. Så länge man har något mentalt att ge och är någotsånär alert blir man kanske ombedd att vara med i alla fall. Hur länge man nu än har jobbat.
Men finns det en fortsättning? Kan man skapa nya medel hela tiden?
– Det finns en uppenbar risk för missbruk av den forskning som leder mot ett mål, att förebygga, lindra och bota sjukdomar. Den som stimulerar detta gör ett gravt medicinskt, etiskt brott mot den grundläggande medicinska etiken.
Alla läkemedel som är framtagna för sina goda effekters skull har nästan alltid bieffekter och är en risk. Kan man då använda sig av dessa på något sätt, för att förstärka en uthållighet, en förmåga ja, då är man inne på synnerligen riskabla vägar.
Hur är det med svenska idrottsmän? Är de renare än andra länders?
– Det vill jag påstå, ja. Vi och Norge var först ute med att ta tag i det här problemet. Det var i mitten på 70-talet. Jag såg då när jag tog upp problemet att man inte var mottaglig för argumenten. Så vi riktade in oss på en kommande generation. Och frågar du våra ungdomar idag får du ett entydigt ärligt svar. De vill inte se eller ens höra talas om dopingpreparat.
Hur ser framtiden ut?
– Jag menar att man kan säga att det alltid kommer att finnas en mekanism och ett system som ser till att regler finns och följs, i det här fallet dopingreglerna. Skulle man släppa eller inte ha sådan verksamhet, då lämnar man fältet fritt för missbruk och då är det möjligt att elitidrotten på kort sikt gräver sin egen grav. Men det finns två ting som vi ser idag och som är viktiga.
Det är att genterapin kan komma att missbrukas. Det andra är den intensiva forskning som pågår för att få fram konstgjort blod. När jag tittar 20-25 år tillbaka i tiden så ser jag med glädje en helt annan, renare idrott idag än då. Det är då jag känner mig lycklig och förhoppningsfull. Jag tror på idrotten, jag tror på de människor som arbetar med den.
