Hmm!
Låt oss titta på det från början…
Det äldsta fossilet av släktet Homo är en 2,8 miljoner år gammal underkäke som presenterades i forskningspublikationer 2015 och bara för att det var en underkäke som hittades behöver det inte innebära att kommunikationen på den tiden var kass, tvärtom, nyligen placerade brittiska och amerikanska forskare startpunkten för mänsklig kommunikation hela 1,8 miljoner år bakåt i tiden.
En del andra forskare är rörande överens om att vi började kommunicera så sent som för mellan 200 000 till 50 000 år sedan. Oavsett vilket, vi har snackat länge…
Snack-teorierna går ofta ut på att det startade med tecken, gester eller ljud. Med tiden utvecklades dessa till enkla ord – kanske med betydelser som ja och nej. Språket ska snabbt ha blivit en stor fördel. Den som förstod instruktionerna hade lättare för att använda verktygen och därmed också större chanser att överleva.
Dopamin, vad är det då?
Jag tycker att Karin Rehn beskriver det bra i ”Special Nest”, webbtidningen som bevakar det som händer inom neuropsykiatri.
Hon skriver:
”Dopamin – nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem”
Dopamin bär det kemiska ansvaret för vårt humör, eftersom det spelar en nyckelroll för att skapa känslor som vällust och motivation via vårt belöningssystem i hjärnan. Evolutionen har inte skapat detta belöningssystem för att göra våra liv mysigare. Det rör sig om ren överlevnad. Att ha sex, att äta, att röra på sig, att bibehålla kroppstemperaturen.
Om vi mår bra av dessa basala aktiviteter ökar det helt krasst chansen för människosläktet att bestå. När dopaminet flödar från hjärnans belöningssystem stimuleras särskilda mottagarmolekyler på andra nervceller som får oss att njuta. Det gör att vi aktivt anstränger oss för att få uppleva den behagliga känslan igen. Hjärnan belönar oss också med en dos dopamin när vi har löst en svår uppgift.
Medaljens baksida är att belöningssystemet även kickar igång njutning som är skadlig i längden. Alkohol, nikotin och andra beroendeframkallande droger ger ofta en kraftig frisättning av dopamin, liksom spelmissbruk och mat som dryper av fett och socker.
Tack Karin, nu fattar jag varför många av oss bland annat har ett enormt sockersug m.m.
Tänk på vad mycket vi gör för att få andras uppmärksamhet, vi kollar likes, vi hejar på folk hela dagarna och bjuder hem andra. Vi går till och med kurser i att bli bättre på att berömma och kritisera varandra, vi njuter i spegeln av nyputsade fjädrar och nya uppseendeväckande materiella ting, vi vill alltså på alla sätt, helt enkelt, väldigt gärna att andra ska tycka om oss…
Men vad händer om vi inte tycker om oss själva? Hjälper det då vad andra tycker om oss? Ja en del tycks tro det…
Min poäng är: Det vore himla bra om vi oftare kunde påminna oss själva att vi är OK!
Jag tror nämligen att många av oss glömmer av det, eller vad tror du?
”Själv-beröm” är viktigt
En gång satt jag som en deltagare i en grupp med människor som hade olika yrken. Det var en polis, en psykolog, en fotograf, en musiker och några andra yrkeskategorier representerade, bland annat en tysk munk, som såg ut att vara hämtad från en reklamfilm för ost.
Vi pratade om vad rädsla kan ställa till med för oss människor och vi kom efter ett tag fram till betydelsen av beröm. Hela gruppen var uppslukade av dialogen och jag började efter ett tag bli lite otålig för diskussionen hade nu gått över den planerade lunchtiden och folk babblade som sjutton men munken som satt tyst bredvid mig bara log.
Alla i gruppen berättade hur de ofta fick beröm av andra och vad det betydde för var och en medan den tyska munken fortsatte att le. Jag blev till slut lite provocerad av hans fromhet och frågade:
– Mr Wormland, hur funkar det för dig eller er munkar? Kommer det ner en hand från något moln ibland och klappar er på huvudet när ni gjort något bra?
Han tittade upp och log hjärtligt, sedan säger han:
– Det funkar inte riktigt så på det sättet.
-Hur funkar det då? Hörde jag mig själv nästan dra ur honom.
Han tittade på mig med sina vänliga ögon och sedan sade han:
– Vill du verkligen veta den heliga hemligheten?
– Jaa! Väste jag bedjande.
– Okej! Sade han. Mr Berg, Jag ska berätta den heliga hemligheten.
– Ungefär tio gånger per dag säger jag till mig själv:
– “Relax baby, it’s good enough!”
När jag väl hade fattat vad han sagt brast jag ut i ett skrattanfall och vi skrattade länge tillsammans… Sedan den dagen tillåter jag mig själv att säga ”Relax baby, it’s good enough!” ofta, väldigt ofta. Det hjälper mig i min ständiga jakt efter dopamin-kickar.
Hur gör du med ”självberömmet”? Kommer du ihåg att berömma dig ofta?
”Relax baby, it’s good enough!”
Ha en riktigt Go-dag!
