Här berättar hon om chocken vid diagnos och om det mörka beskedet att cancern har kommit tillbaka. Idag arbetar Disa för att fler cancerpatienter ska få möjlighet till rehabilitering.
Liten hård knöl
I juli 2005 var Disa Åberg på semester i Italien med sin dotter Linda. Efter en promenad i 40 graders värme var en kalldusch helt underbart. Då känner Disa en liten hård knöl i vänster bröst, inte större än en kaffeböna, men ändå så påtaglig.
– Efter att min mamma dog i bröstcancer har jag gått på mammografi varje år, berättar Disa. Men det sista halvåret hade varit så hektiskt med jobb att jag skjutit upp mammografin några månader. När jag kände knölen förstod jag direkt vad det var – bröstcancer – en dödlig sjukdom. Det var ingen överraskning, men det blev ändå en chock och det kändes som en berg- och dalbana bland känslor och tankar.
Efter diagnosen, operation, strål- och tablettbehandling och när cancern väl var borta, kände Disa sig frisk och mycket optimistisk.
– Efter några år glömde jag till och med bort att jag hade haft bröstcancer, trots kontroller då och då.
Värken i benet
Disa hade haft problem med ischias tidigare, men under förra året blev värken i benet allt värre. Läkarna pratade om diskbråck och att det brukar läka av sig själv. Men smärtan tilltog och till slut stod hon inte ut och krävde att få genomgå en magnetröntgen. Den visade att cancern hade spridit sig till skelettet – metastaser i ländryggen. Strålning och cellgiftsbehandling sattes in på nytt.
– Jag hade trott att jag var botad, så detta var ett rejält bakslag, självklart fysiskt men även mentalt. Det var ett oerhört tungt besked och det är nog svårt för andra som inte har gått igenom samma sak, att förstå. För många är ordet cancer laddat och lika med döden.
På en av efterkontrollerna visade det sig att cancern nu även spridits till övre ryggen. För varje gång cancern sprider sig måste mer behandling sättas in, som tyvärr även påverkar andra organ negativt. Nu hoppas Disa på att uppföljningen inom kort kommer visa att cancern är borta igen, så att man kan minska den mest nedbrytande behandlingen.
– Numera är jag paranoid vid krämpor. Känner jag av det minsta värk någonstans på kroppen blir jag rädd att det är cancer. På sätt och vis är det ju min överlevnadsstrategi, för ju fortare eventuell ny spridning uppmärksammas, desto bättre prognos.
Tänkt på döden
Disa har ofrånkomligen tänkt en hel del på döden och kan ibland tycka att kommentarer som att hon ser pigg och fräsch ut är lite jobbigt.
– När jag får glada tillrop om att jag självklart kommer att bli frisk, så blir jag lite arg. Det syns ju inte alltid på utsidan hur svårt sjuk eller hur dåligt man kan må på insidan.
En läkare förklarade för henne att istället för att se cancern som en dödsdom, kan man se den som en kronisk sjukdom, som exempelvis reumatism. Det går inte att bota idag, men när den dyker upp igen får man behandla, tills den ger vika och man mår bättre.
– Det har underlättat för mig att tänka så. Då känns det inte så slutgiltigt när man får besked om att cancern har spridit sig igen.
Skönt att ventilera
Disa pratar med en kurator regelbundet och menar att det är skönt att ventilera med någon som har mött många i liknande situation och som kan svara på frågor.
– Bland annat fick hon mig att skilja på min negativa bild av hur det var för min mamma, när hon dog i bröstcancer, och hur min verklighet är. Det har ju tack och lov hänt mycket inom vetenskap och behandling sedan dess.
På grund av att hon till viss del undermedvetet förträngt sjukdomen, har hon först på senare år hittat Bröstcancerföreningen Amazona.
– De organiserar många positiva tillställningar och jag har via dem träffat otroligt trevliga människor.
Disas lärdomar efter bröstcancerdiagnosen
- Jag har lärt mig att tacka nej till mycket, även om det kan vara svårt att avvisa andra. Det är en uppoffring att missa roliga saker, men jag har lärt mig att prioritera för att orka.
- Visst tänker jag på döden, men det är ingenting som får ta över mitt liv. Jag är glad om jag får fem år till och tänker se till att göra det allra bästa av de år jag får.
- Våga be om hjälp om det känns jobbigt!
- Prata med likasinnade – gå med i någon förening.
- Gör saker som får dig glad och engagerad – då glömmer du bort sjukdomen.
- Var kreativ och skapa; skriv, måla/rita, bygg, inred eller trädgårdsarbete – att skapa ger glädje och tillfredsställelse mentalt.
Att åka på rehabilitering av olika slag menar Disa ha varit till oerhörd hjälp för att återigen bli starkare mentalt. Hon minns en halvdag vid Rosendals Trädgård
– Där fick vi lära oss blombinderi – det var en fantastiskt rolig aktivitet. Tyvärr har jag förstått att inte alla har samma möjlighet att åka på rehabilitering. Därför är jag nu en av de som driver den nya föreningen ”Strong by Arts”. Vi vill se till så att duktiga konstnärer får möjlighet att visa upp och sälja sina alster och att de som har behov av rehabilitering vid cancer kan söka och få bidrag till detta. Av de pengar vi får in går en tredje del till konstnärerna, en tredjedel till rehabilitering för cancerpatienter och en tredjedel för att driva detta projekt vidare. Missa inte vår utställning i oktober, bröstcancermånaden, och tänk på att även ett litet bidrag kan göra mycket i det stora hela!
Vill göra avtryck
Disa är en driven person som vill göra avtryck och hjälpa andra i liknande situation.
– Trots cancern känner jag mig ändå oerhört lyckligt lottad, poängterar Disa. Jag har en fantastisk dotter som kommer bli mamma för första gången i slutet av sommaren. Det är stort! Dessutom får det mig att känna ett visst inre lugn. När jag går bort, så har min dotter sin egen familj. Jag ser verkligen fram emot att bli mormor. Trots mörka moln då och då känner jag hopp och ljus för framtiden – det måste jag!
Fakta bröstcancer
Runt 30 procent av all cancer hos kvinnor är bröstcancer och ungefär 20 kvinnor insjuknar varje dag i Sverige. Bröstcancer är den vanligaste formen av cancer hos kvinnor. Viktiga förebyggande åtgärder är att kvinnor själv undersöker sina bröst regelbundet och letar efter knölar eller förändringar och att man går på mammografiundersökningar man blir kallade till. Källa: Cancerfonden
