Hon får sällan besök, och när hennes mamma hälsar på måste hon visiteras innan hon träffar sin dotter. Flickan är inspärrad för att hon mår så dåligt att hon skadar sig själv. Sjukvården och psykiatrin har gett upp, man har skickat henne till en plats där hon inte kan göra sig illa men kanske skrämmas till ett bättre beteende. Visst låter det vansinnigt? Men så har det sett ut i Sverige fram tills helt nyligen, och så ser det kanske fortfarande ut.
Psykiatrin klarar inte sitt uppdrag
Det finns en rad skäl till varför flickor och unga kvinnor låsts in bland farliga kriminella. Det handlar om att psykiatrin inte kunnat klara sitt uppdrag. Det handlar också om att den här patientgruppen är mycket svår. När de skadar sig för att lindra sin ångest handlar det inte om ytliga skärsår på underarmarna, utan om att hoppa så illa att knäskålarna krossas eller dricka något så frätande att matstrupen förstörs helt och hållet. Tyvärr handlar det handlar också om brister i människosynen hos de som haft makten inom sjukvården.
Visserligen mår de här kvinnorna mycket dåligt, men någonstans borde logiken säga att de inte mår bättre av att isoleras med ett spann till toalett och tvingas bära tvångshandskar eller hjälmar med gallervisir… Inte ens fångar behandlas väl så illa? Tyvärr finns det ansvariga läkare som talat om isoleringsvården som ett slags ”snickerboa, utan kniv”, vilket får tolkas som en fruktansvärd cynism.
Obefintlig vård
Vården inom rättpsykiatrin är ofta obefintlig, ofta används ointresse som en behandlingsmodell. Självskadetjejerna är rättslösa: vårdarna kränker dem, läkarna förskriver otillåtna tvångsåtgärder, advokaterna förstår inte vidden av det som händer och tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen agerar frustrerande långsamt… Och man kan inte komma ifrån förutsättningen: de är inte dömda för något brott alls!
Att läsa Slutstation rättpsyk är omskakande, och att ta sig igenom boken utan att reagera borde i sig kvalificera för en diagnos. Författarna har gjort ett noggrant arbete, där de utifrån egna erfarenheter som självskadetjejer och senare som verksamma inom sjukvård och juridik samlat på sig ett stort material. Elegant växlar de mellan patientberättelser, journaltexter, intervjuer med makthavare och bakgrundsbeskrivningar.
Banbrytande bok
Hade inte boken varit så välskriven och gett ett så underbyggt intryck hade man viljat vifta bort den beskrivna vanvården, men det går inte.
Tvärtom tror jag att Slutstation rättspsyk kommer bli en bok som omnämns om många år, när dagens behandling helt dömts ut. Förhoppningsvis bidrar boken redan nu till att den här riktigt svårt sjuka patientgruppen får den vård de förtjänar och inte fortsätter dömas till vanvård.
“Slutstation rättspsyk” (natur & Kultur) av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson.
Mer läsning:
