Kvinnor som råkat ut för brott på en ryggkota var efter sju år fortfarande inte helt återställda, utan led av smärta och oro som gjorde dem beroende av andra personer i sitt dagliga liv. Detta bekräftades i en intervjustudie efter ytterligare två år.
Inger Hallberg, doktorand i omvårdnad, undersökte 303 kvinnor mellan 55 och 75 år som haft fraktur i handled, överarm, höft eller ryggkota. Alla behandlades mot benskörhet enligt gällande rekommendationer, men ofta under för kort tid. Tre månader efter olyckshändelsen besvarade de ett frågeformulär om livskvalitet – fysisk, psykisk och social hälsa, funktion och smärta. Enkäten följdes upp vid två tillfällen, två respektive sju år efter frakturen.
Efter tre månader hade kvinnor med brott på handleden eller överarmen mer smärta och fysiska och psykiska besvär än en kontrollgrupp av friska kvinnor. Efter två år var dessa kvinnor av med sina besvär medan de med höft- eller kotfrakturer fortfarande hade nedsatt livskvalitet.
Sju år efter frakturen hade de som haft höftfraktur inte mer besvär än kontrollgruppen. Däremot hade kvinnorna som drabbats av kotfraktur en sämre livskvalitet och smärta, trots att tre fjärdedelar av dem fortfarande tog smärtstillande läkemedel.
När tio kvinnor intervjuades nio år efter kotfrakturen visade det sig att de fortfarande var beroende av hjälp från andra personer i det dagliga livet, på grund av ryggvärk, oro och förändrad självbild. Flera av dem hade tvingats ge upp sociala kontakter och intressen de tidigare haft.
Inger Hallberg drar slutsatsen att kvinnor som drabbas av den här typen av frakturer behöver en benskörhetsutredning och ett bättre omhändertagande för att minska risken för nya frakturer och bevara eller öka livskvaliteten. Detta kräver samarbete mellan olika yrkesgrupper i sjukvården.
