Dock möttes han av sin samtid mest med hån och misstroende, som säkert delvis bar skulden till hans senare sinnessjukdom och död genom en förgiftning snarlik den han ville rädda sina medmänniskor ifrån.
Drabbar nyförlösta kvinnor
Barnsängsfeber (febris puerperalis på latin) är en svår febersjukdom som kan drabba nyförlösta kvinnor (en livmoderinfektion med blodförgiftning). Förr i tiden, beskriven sedan antiken, var det en farlig, ofta inom några dagar dödlig sjukdom. Den orsakas främst av bakterien Streptococcus pyogenes, och behandlas numera med antibiotika. Sjukdomen har liksom blodförgiftning väldigt växlande former och symtombilder. Den var ganska vanlig på lasarett och barnbördshus, där ansamlingar av smittämnen fanns. 1664 iakttogs barnsängsfebern på sjukhuset Hôtel Dieu i Paris och vid samma tid gav den engelske klinikern Thomas Willis en utförlig beskrivning av sjukdomen. Sen dess har den i större eller mindre epidemier hemsökt nästan alla världens barnbördshus. I Sverige drabbades på 1860-talet cirka 0.08 procent av dem som förlöstes på landsbygden, 0.81 procent i städerna men så mycket som 5.61 procent som förlöstes på barnbördshus. Insjuknandet hade minskat till 0.11 procent, respektive 0.12 procent och 0.07 procent till år 1900.
Sjukdomen spreds via läkare och barnmorskor
I samband med ett utbrott av barnsängsfeber i Aberdeen, 1789-1792, påvisade den skotske förlossningsläkaren Alexander Gordon för första gången att sjukdomen spreds från fall till fall av dåtidens läkare och barnmorskor. Den amerikanske läkaren Oliwer Wendell Holmes (tillika poet och en av den amerikanska litteraturens främste) höll 1843 ett föredrag om sjukdomens smittsamhet och rekommenderade byte av kläder och grundlig tvättning med klorkalklösning samt att läkare inte fick hantera en förlossning förrän efter att 24 timmar hade gått sen en obduktion av personer som dött i barnsängsfeber, bukhinneinflammation eller rosfeber.
På Allmänna sjukhuset i Wien fanns under 1800-talet två förlossningsavdelningar, klinik 1 och klinik 2. Klinik 1 där läkarstudenterna fick sin utbildning i förlossningskonsten hade ett mycket dåligt rykte pga. hög förekomst av barnsängsfeber. Ungefär 10-15 procent av mödrarna avled och en månad, oktober 1842, var dödligheten så hög som 29.33 procent. Detta var så mycket märkligare som den i samma byggnad belägna klinik 2, där barnmorskorna utbildades var jämförelsevis skonad från den fruktade sjukdomen, cirka 3 procent avled där vilket var ungefär som på alla andra förlossningsavdelningar. Detta förhållande var välbekant för allmänheten. Det kunde inträffa att hjälpsökande barnaföderskor kastade sig på knä i farstun och bönföll om att inte bli intagna på den ökända läkaravdelningen. Om de ändå blev intagna där hände det också att de flydde genom fönstren. Många hade undrat över denna stora skillnad och det antogs att den ingrodda fruktan för barnsängsfeber på klinik 1 höll igång sjukdomen när den nu en gång var uppkommen där. Varje gång en döende moder skulle få den sista smörjelsen gick en korgosse, ringande i en silverklocka, före den tillkallade prästen. Denna påminnelse om dödsängelns trägna besök pinade i all synnerhet en ung underläkare – Ignaz Semmelweiss.
Gift framkallade barnsängsfeber
Ignaz Philipp Semmelweis, 1818-1865, var en ungersk läkare som 1846 fick en underläkartjänst vid förlossningsavdelningarna. Han började undra över skillnaderna mellan de två avdelningarna som verkade lika och tog emot samma sorts patienter. Den enda skillnaden var att förlossningarna sköttes av läkarstudenter på klinik 1 och barnmorskeelever på klinik 2. Han trodde att det fanns en ”atmosfärisk” störning på klinik 1 så han lät klinikerna byta avdelningar, men olyckligtvis fortsatte då den höga dödligheten att skörda offer på den nya avdelning 1 medan avdelning 2 med barnmorskorna, hade samma låga dödlighet. Semmelweis noterade också att om gravid kvinna redan hade blivit förlöst hemma eller under transport till sjukhus så fick hon sällan barnsängsfeber.
När Semmelweis återkom till Wien efter en semesterresa till Venedig tidigt på våren 1847 möttes han av den smärtsamma nyheten att hans gode vän, den unge och framstående patologen Jacob Kolletschka, avlidit i en likförgiftning efter att en obducerande student råkat sticka honom i fingret. När Semmelweis granskade obduktionsfynden slogs han av likheten med de typiska fallen av barnsängsfeber. Semmelweis drog slutsatsen att samma gift som dödat Kolletschka genom att från ett lik tränga in i såret också var det som framkallade barnsängsfeber. Det var således, tänkte sig Semmelweis, så att studenterna medförde giftet på sina händer när de gick från obduktionssalen till förlossningsavdelningen och smittade ner patienterna vid sin inre undersökning av fosterlägena. Semmelweis trodde det var en organisk förruttnelseprodukt som kanske inte var begränsad till liken utan kunde förekomma i svårt inflammerade sår. Denna slutsats fick stöd i annan observation. En kvinna kom in till förlossningsavdelningen med ett svårt inflammerat sår i underlivet. Av de 12 kvinnor som undersöktes i följd efter henne, dog 11 i barnsängsfeber!
Efter detta bestämde Semmelweis att all inre undersökning på klinik 1 (med läkarstudenterna) skulle föregås av handtvättning med klorkalk (samma åtgärd som Holmes, Semmelwis ovetande, hade föreslagit ett par år tidigare). Denna förändring hade påtaglig effekt så att dödligheten på kliniken sjönk från i det närmaste 10 procent till omkring 4 procent under det första året och sjönk sen ändå mera ner till i det närmaste 1 procent – dvs. lägre än på barnmorskeavdelningen. Denna häpnadsväckande framgång blev Semmelweis olycka.
Semmelweis upptäckter möttes av motstånd
Hans resultat imponerade på flera av den s.k. nya wienerskolans ledande män (Ferdinand von Hebra, Joseph Skoda, Carl von Rokitansky). Men de flesta andra och i synnerhet hans chef , Klein, liksom hans närmaste yrkesbröder i Wien ställde sig helt oförstående till den nya läran. Detta omnämnes också av en svensk läkare, Elis Essen-Möller från Lund, som studerade i Wien som skrev om Klein – ”ju mindre som sägs om honom desto bättre”. Opponenterna hävdade att barnsängsfeberns avtagande självfallet inte berodde på klorkalken utan på att den stående ”sjukdomskonstitutionen” höll på att lägga sig, som så många gånger tidigare varit fallet.
Motståndarna lyckades förbittra Semmelweis´ tillvaro i Wien så till den grad att han snabbt fick flytta till Budapest, som praktiserande läkare. Där fortsatte han att pröva värdet av sin metod och gav 1861 ut en större sammanfattning av sina då 15-åriga undersökningar över barnsängsfeberns orsaker, natur och förebyggande. Han framhöll här att barnsängsfeber inte är någon specifik sjukdom utan endast en variant av allmän varbildning, samma sjukdom som var så vanlig på alla kirurgiska kliniker, världen över. Inte heller denna avhandling ledde till någon form av uppskattning av hans insats.
Han sände brev till sina vedersakare att de med sin vrånghet mördade barnsängskvinnor, han skrev till regeringar i många länder att de genom föreskrifter skulle göra slut på den vansinniga undergången av nyblivna mödrar i tusental. Själv förebrådde han sig för alla de liv som han själv hade förorsakat med sin tidigare obduktionsverksamhet.
Infektion i finger blev Semmelweis död
Sommaren 1865 blev det klart att Semmelweis blivit sinnessjuk. Hans obalanserade och svåra humör hade blivit för mycket. Den gamle vännen och beskyddaren von Hebra fick honom överförd till ett sinnessjukhus i Wien. Vid ankomsten dit hade han en infektion i ett finger som han ådragit sig vid en obduktion. I den allmänna bestörtningen fäste ingen avseende vid fingerskadan som utvecklade sig till en blodförgiftning med dödlig utgång. Obduktionen av Semmelweis skall ha skett i samma rum som obduktionen tidigare av Kolletschkas.
Revolutionerande förändringen i sårbehandling
Semmelweis hade oturen att vara ute i förtid och först några år efter hans död inträffade den revolutionerande förändringen i sårbehandling med strävandet efter sterilitet vid kirurgiska operationer.
Det som slutligen gjorde slut på diskussionerna om uppkomsten av barnsängsfeber var ett möte i medicinska akademin i Paris 1879, 32 år efter Semmelweiss genombrott. En gynekolog var just i färd med att fördöma teorin om kontaktinfektion (smittämne) vid barnsängsfeber när en man bland åhörarna avbröt honom. Mannen gick upp på podiet och ritade en rad punkter på svarta tavlan, som skulle föreställa streptokockbakterier, och sa lugnt ”Min herre, här är ert smittämne”. Gynekologen svarade inte för mannen var Louis Pasteur, professor i kemi vid Sorbonnes universitet.
