Barn och unga känner sig mer stressade
Ny forskning visar att barn känner stress över att inte hinna i tid, inte prestera tillräckligt bra och att inte kunna hantera kompisrelationer. Resultaten kommer från en stresstudie på skolbarn gjord på Högskolan Kristianstad.
Folkhälsomyndigheten rapporterar om att sedan mitten av 1980-talet har andelen unga som säger sig ha återkommande psykosomatiska symtom fördubblats, och nära hälften av 15-åringarna har denna typ av besvär. Man pekar bland annat på brister i skolans funktion som orsak. Knappt 30 procent av 15-åriga flickor känner sig nedstämda minst en gång varje vecka. Vi hör återkommande att psykisk ohälsa bland barn och unga ökar oroväckande och skolmiljön kan påverka detta.
Barn ska lära sig mycket i skolan; matematik, om vår historia, att sy ett förkläde och ta till sig flera språk, men lägger man tillräckligt med tid på att lära barn hur deras hjärna och kropp fungerar?
Minskad stress med kunskap om hjärnan
Något som skulle kunna hjälpa till att minska stressen för skolbarn i högstadiet och på gymnasiet är att få lära sig mer om hur vi människor fungerar. Vad som händer i vår hjärna.
Jag har läst Malin Gutestams bok ”Hjärnskap för tonårshjärnan”, Hoi förlag, och tycker att den är fantastiskt bra. Malin är pedagog, utbildare och föreläsare med en magisterexamen i Neuroscience in Leadership. Boken har allt som krävs för att skapa intresse och nyfikenhet, vilket inte alltid är det lättaste i åldrarna 13 till 18 år. Den är färgrik, har ett tydligt upplägg, mycket konstruktiva illustrationer och enkla sammanfattningar – allt för att inte tappa en ibland otålig ung hjärna. Boken innehåller dessutom inspirerande berättelser om hur tonåringar och unga vuxna har skapat nya fungerande vanor i sina liv. Boken är förstås för tonåringar, men kan även läsas av föräldrar och skolpersonal. Under hösten kommer boken ut på engelska med namnet Brain Tools for Teens.
Bra bok för diskussioner med tonåringar
Själv skummade jag igenom boken och strök under det jag tyckte verkade viktigast för just mina barn. Jag pratade om bokens innehåll med mina tonåringar i somras, när det var lite lugnare tempo. Vi fick bra diskussioner och det visade sig att vissa saker blev påminnelser och bekräftelse på att man är på rätt väg. Andra saker var nya och skulle kunna underlätta studietekniken för framtiden och därmed minska stressen.
Att äta bra, sova tillräckligt, vara lagom social och att planera studierna låter förstås enkelt i teorin, men i praktiken är det faktiskt även många vuxna som också har svårt med dessa saker. Att då acceptera att man inte alltid ”får till det” är också en viktig del. Då får man ta nya tag till nästa prov eller uppgift.
Malin svarar på viktiga frågor
Jag blev nyfiken på författaren till boken, Malin Gutestam och gillar hennes citat ”Unga med kunskap om sin hälsa och sitt lärande kan bidra till viktig förändring och göra kloka val för sig själv och andra.” Här kommer Malins svar på några viktiga frågor kring ungdomar och skolan.
När började du intressera dig för ”unga hjärnor”?
En av mina första insikter när jag började arbeta som gymnasielärare år 2000 var att vi bara testade elevernas kunskap – de fick inte lära sig hur de skulle lära på bästa sätt. Mitt brinnande intresse för lärstrategier gjorde att jag i mentorskapet fick möjlighet att prova nya former att lära ut hur man lär på den skola jag undervisade. Samtidigt blev jag tillfrågad om jag kunde föreläsa för lärare i Friskis&Svettis rörelsekoncept Röris parallellt med min lärartjänst. En föreläsning blev till drygt hundra med olika målgrupper men med samma fokus, kopplingen mellan fysisk aktivitet och lärande.
Jag slukade alla böcker jag kunde i ämnet men insåg efter ett tag att trots att alla deltagarna var mer än nöjda med föreläsningarna så ville jag förstå forskningen direkt från källan och inte lita på tolkningar i populärvetenskapliga böcker. Efter ett drygt års sökande hittade jag en magisterutbildning i Neuroscience in Leadership vid Middlesex University, England. Jag kastade mig ut i det okända och pluggade dygnet runt i nästan två år parallellt med mitt lärarjobb. Efter de första månadernas frustration över vad tonårshjärnor utsätts för i skolan och hur vi missar många möjligheter till lärande och utveckling när vi inte känner till forskningen bestämde jag mig för att mitt fokus i studierna skulle vara nästa generations ledare det vill säga mina elever. Det här var startskottet för mitt absolut nördiga intresse för tonårshjärnan som ledde till ”unga hjärnor”.
Beskriv bakgrund och resultaten från pilotstudien ”Unga hjärnor”
Bakgrunden till studien var den att när jag avslutat mina magisterstudier så inträdde ytterligare en fas av frustration. Runt omkring mig såg jag hur den ökande stressen bland elever och lärare hade stor och negativ inverkan på både mående och prestation. I många år hade jag undervisat i idrott och hälsa där bland annat spänningsreglering ingår. Det är oerhört viktigt att kunna lära sig att reglera spänningen i sina muskler, att förstå hur det påverkar oss och att lära sig övningar för att slappna av.
Med min nya kunskap om hjärnan upplevde jag att om vi bara lär ut stresshantering och inte integrerar kunskap, metoder, övningar och reflektion för hjärnhälsa i skolvardagen så överlämnas ansvaret till individen att ensam hantera stressen. Eleven får ingen förståelse för sammanhang som orsakar stress eller verktyg för hur hen kan förebygga stress och risken blir att hen återigen hamnar i en negativ spiral där stressen blir en del av studievanan för att prestera. Det blir att vi undermedvetet skickar budskapet att du kommer att vara stressad så det är bäst att du lär dig de här övningarna. En negativ stress som i tonårshjärnan (och vuxenhjärnan för den delen) påverkar minne, prestation och mående negativt. En grundläggande frågeställning är om vi fokuserar på det sjuka eller det friska när vi lär unga om hur man kan förstå och hantera stress.
Jag funderade mycket på om det skulle gå att påverka upplevelsen av stress om man istället fokuserade på att lära unga friskfaktorer för mental hälsa och hur det praktiskt kan omsättas i skolvardagen. Med syftet att det salutogena fokuset, det vill säga hälsobringande faktorer, skulle påverka mentalt välbefinnande och i sin tur öka lusten för lärande.
Vi upprepade kursen Unga hjärnor under tre år och lade ihop resultaten eftersom vi inte kunde randomisera (lotta) deltagare till grupperna. Alla elever i åk 1 på gymnasiet fick istället möjlighet att välja att delta alternativt att ha 30 minuter extra varje vecka till att plugga, spela pingis eller gå tidigare på lunch. Resultaten visar att för gruppen som deltog i kursen reducerades den upplevda stressen och det mentala välbefinnandet ökade medan det omvände skedde för kontrollgruppen. Dessa resultat är intressanta men ännu viktigare är de enkäter där unga vittnar om hur de har ändrat sitt sätt att tänka samt de positiva vanor de anser att de har utvecklat för att hantera stress, mående och studier. 97 procent skulle rekommendera kursen till en kompis, syskon, förälder eller lärare. Elevhälsan märkte skillnad på hur de elever som hade deltagit resonerade kring sin hälsa och föräldrar vittnade om positiva förändringar hos sina barn. Totalt har kursen tagit 7,5 h lektionstid per grupp i anspråk (inklusive tester) utspritt på 30 minuter i 15 veckor. Det motsvarar en skoldag i tid.
Vad ledde resultaten till?
Konkreta resultat av studien var att skolan där den utfördes under två år efter studien erbjöd kursen Unga hjärnor till alla elever i årskurs 1. Ett annat resultat var att jag fick ta emot Helgepriset. Det möjliggjorde att jag kunde sammanfatta kursen Unga hjärnor i en populärvetenskaplig bok för att så många ungdomar som möjligt skulle ha möjlighet att ta del av information och praktiska tips på ett lättillgängligt sätt. Helgepriset, instiftat av Helge Ax:son Johnsons Stiftelse, är ett pris för att belöna pedagogiskt utvecklingsarbete baserat på forskning och beprövad erfarenhet i syfte att förbättra undervisning, höja kunskapsnivån och sprida framgångsrika modeller.
Boken Hjärnskap för Tonårshjärnan finns som bok, e-bok, ljudbok, talbok samt tillgänglig på många bibliotek. Många föräldrar, skolsköterskor och lärare läser också boken för att kunna diskutera med tonåringar i sin närhet.
Hur ser du på inlärningen i skolan idag? Vad görs bra och vad skulle man kunna göra bättre?
Det är en väldigt komplex fråga. Först vill jag säga att det finns oerhört många kunniga, pedagogiska, kreativa, flexibla och omtänksamma lärare i klassrummen runtom i Sverige som ger sitt allt för att barn och ungdomar ska få bästa möjliga undervisning samt upplevelse i skolan. De flesta lärare jobbar oerhört mycket för att ge sina elever den allra bästa undervisningen som är möjlig i det system som vi har. Det jag däremot funderar mycket över, med 20 års undervisning på gymnasiet i bagaget, är hur olika förändringar i skolsystemet, i pedagogiska metoder, i digitala arbetssätt och trender i samhället samverkar och påverkar barn och ungas mående och lärande. Ungas självskattade stress ökar och skolstress påverkar unga negativt. Vem har överblicken över hur alla förändringar påverkar elevens hälsa och mående samt i förlängningen deras lärande?
I mitt fall, som lärare i idrott och hälsa, är det lätt att dra paralleller till idrottsvärlden. För någon som vill träna och tävla i exempelvis friidrott så sätter man konkreta mål man vill uppnå på specifika tävlingar. För att bygga upp träningen så att man presterar rätt resultat vid måltävlingen så skapas delmål för att kunna checka av att träningen fungerar och leder i rätt riktning. Om de uppnådda resultaten vid delmålen inte stämmer utifrån planen behöver man fundera på
1/ är målet fortfarande aktuellt?
2/ behöver målet flyttas?
3/ behöver träningen justeras?
I skolan har vi ett målrelaterat system. Målet för de flesta elever är kursens betyg och delmålen är de bedömningstillfällen som sker i kursen. Här finns kunskapskraven som mätinstrument/avstämning vid delmålen och slutbedömningen. Det finns två väsentliga skillnader mellan friidrotten och skolans målrelaterade system. Om du skadar dig inom idrotten eller har en period när träningen inte ger de tänkta resultaten kan man skjuta fram målet till en liknande tävling månader eller år framåt. Att nå målet som resultat för din utveckling är viktigare än att uppnå resultatet under en viss tid. I skolan är målet tidsbestämt och du får inte mer tid på dig att nå till målet oavsett vad som händer. Möjligheten finns att läsa upp ditt betyg på Komvux efter gymnasiet vilket för många är en mycket stressande känsla av att misslyckas. Målfokuset på betygen gör för många elever att intresset för lärande, tänkande och strategier för att utveckla dessa hamnar på undantag.
Den andra skillnaden gäller feedback. Som idrottare har du ofta en tränare som tittar och korrigerar eller någon som filmar dig så att du kan se vad du behöver utveckla och jobba på att förändra det. I skolan (beroende på årskurs, ämne och lärarens undervisningssituation) kan det dröja länge mellan bedömningstillfälle och feedback. Så länge att eleven glömt vad uppgiften handlade om och istället för att lära av omdömet till nästa uppgift blir fokus på att försöka lista ut vilket betyg de fått/kommer att få. Hur bidrar ovanstående till elevers stress?
En viktig grundläggande utgångspunkt är syftet med betyg och bedömning. Är syftet att skapa ett urval till högre studier och/eller för att alla ungdomar ska få grunden för livslångt lärande, redskap för en god hälsa samt kunskap för att bidra i samhället? Om båda målen existerar parallellt så kan man undra hur det avspeglas i tolkningar av skolans styrdokument samt hur det påverkar elevers hälsa och lärande?
En annan intressant aspekt är om läraren ger formativ bedömning (vid delmål i kursen) vilket innebär ett framåtsyftande omdöme som ger eleven möjligheter att lära av eventuella misstag och utveckla sitt lärande genom att fortsätta arbeta med samma uppgift eller en liknande uppgift. Summativ bedömning däremot är en bedömning av det som lämnats in när det inte finns fler möjligheter att jobba med momentet eller när kursen är slut. Jag tror att vi alla kan skriva under på att vi skulle önska formativ bedömning och chanser att utvecklas inom det område som vi lär oss. Problematiken för elever på gymnasiet är när möjligheten att jobba formativt inom många ämnen sker samtidigt och den feedback som man får säger att man kan välja om man vill utveckla sitt arbete. Samtidigt är det bestämt när kursen ska avslutas så det handlar inte om att förlänga den för att få en chans att nå de mål man vill uppnå.
Inte nog med att tonårshjärnan ska hålla rätt på alla olika ämnen, alla läxor som ges på olika sätt (muntligt, på skolplattformen, i en lärobok, på en digital plattform) och alla ändringar i tid, provtillfällen, läxor och uppgifter som plötsligt kan uppstå. De ska också hålla rätt på och välja vilka ämnen de vill jobba mer med och vad de ska göra i de olika uppgifterna. För många innebär det att de kastar sig över alla chanser att nå bättre resultat istället för att hinna tänka igenom vilka förutsättningar de har. När tonårshjärnan utvecklas är förmågan att planera för framtiden fortfarande under utveckling. Det kan vara lätt att känna sig överväldigad av mycket information och den upplevda stressen kan öka. Frågan är återigen – vem har en överblick över hur de små och stora förändringarna i skolan påverkar ungas hälsa och lärande?
Något som oroar mig är vad som händer med barn och unga när de tillbringar så mycket tid sittande och en stor del av den tiden bakom en skärm. Den fysiska hälsan och sömnen blir ofta lidande. Konsekvenserna av för mycket sittande och skärmtid ser vi redan och vi kommer att se mer framöver om inte stora förändringar sker. Vad gäller skärmtid finns det mycket positivt med digitaliseringen men vi behöver parallellt föra en diskussion hur vi kan förebygga och agera för mer rörelse, bättre sömn och hur vi hanterar det som sker på nätet.
Skolan har alltid har varit en plats där unga tränar sociala färdigheter. När mycket tid tillbringas bakom en skärm behövs ytterligare tid för att diskutera och reflektera över relationer i verkliga livet och vad som kan hända med relationer när vi umgås på nätet. Genom prioriterad tid i skolvardagen för viktiga samtal och reflektion kring vad som sker i verkliga livet och på nätet kan vi bidra till ett vänligare samtalsklimat samt tryggare relationer, vilket är grunden för lärande och arbete. Barn och ungdomar behöver tydliga strategier för hur de ska agera om något obehagligt sker på nätet och diskutera tillsammans med vuxna för att utveckla strategier och handlingsberedskap. Det är här vi lägger grunden för hur den fysiska och sociala arbetsmiljön på våra arbetsplatser i framtiden kommer att se ut. Unga med kunskap om sin hälsa och sitt lärande kan bidra till viktig förändring och göra kloka val för sig själva och andra.
Hur skulle den ”perfekta” skolan se ut, om du fick bestämma?
Jag tror inte att det finns en pedagogik som är den perfekta för alla. Däremot tror jag att vi behöver rusta unga med kunskap och verktyg för att individuellt ta hand om sin fysiska, psykiska, sociala hälsa samt sitt livslånga lärande. Vi har en nollvision i trafiken som innebär att det långsiktiga målet är att ingen ska dödas eller skadas allvarligt till följd av trafikolyckor i Sverige. Hur kan vi ha betyg i hälsa? Varför har vi inte en 100 procentig vision i skolan som innebär att ALLA ska ha kunskap och verktyg för att ta hand om sin hälsa, sitt mående, sina relationer och sitt lärande.
Bland dagens elever finns all framtida arbetskraft, föräldrar, ideella ledare, chefer och beslutsfattare. De personer som i framtiden ska fatta kloka beslut om sina egna och andras liv. Vilka förmågor behöver dessa unga som framtidens ledare för att kunna påverka individer, arbetsplatser och samhället i en positiv riktning? Vi är alla unika och behöver få möjlighet att lära, reflektera och ha kontinuerliga samtal om hur vi mår, fungerar och lär bäst.
Varför har inte skolan ett ämne som heter ”Livslångt lärande” som löper som en röd tråd genom hela skoltiden? Ett ämne som samarbetar med alla andra ämnen och där elever kan lära sig om studieteknik, ta del av den senaste forskningen om lärande, reflektera kring sitt och andras lärande samt prova olika arbetssätt.
Avslutningsvis önskar jag att forskare inom olika discipliner samarbetar för att vi som arbetar i skolan ska få tillgång till den senaste forskningen som rör barn och ungas hälsa och lärande. Jag önskar att alla lärare skulle få möjligheten att lära sig mer om hjärnan, kroppen och ungdomars hälsa. Jag är oerhört tacksam för alla insikter jag har fått under mina studier, speciellt inom neurovetenskap, vilka har påverkat mitt förhållningssätt till elever och undervisning i grunden.
