Man förväntas känna igen massor av människor. Arbetskamrater, dotterns fotbollstränare och bordsgrannen från festen i lördags. Men många människor har ett handikapp som gör detta mer eller mindre svårt. Fenomenet kallas ansiktsblindhet, eller prosopagnosi.
Inte den enda
Görel Kristina Näslund, psykolog och författare, har skrivit en bok om ansiktsblindhet.
– Jag är själv ansiktsblind och har länge förundrat mig över min oförmåga att känna igen ansikten. Jag började fråga runt och upptäckte att jag inte var den enda. Tvärtom. I sitt arbete med boken har hon kommit i kontakt med långt fler ansiktsblinda än hon räknat med. Vid middagskonversationer, föreläsningar hon givit och vid andra tillfällen har folk lättade kommit till henne i avskildhet efteråt och talat om att de trott sig vara helt ensamma om att ha så svårt att minnas ansikten. Många har också känt sig lite dumma helt enkelt. En människa man nyligen mött ska väl alla känna igen!
– Jag har nog missat att hälsa på många bekanta under årens lopp, och har kanske dragit på mig ett rykte om att vara lite högfärdig, säger Görel Kristina och skrattar lite. Numera försöker hon gardera sig genom att berätta för alla nya vänner att hon har svårt för ansikten, och inte är snobbig om hon inte hälsar. En del människor har tagit mycket illa upp av att hon bevisligen tittat rakt på dem utan att visa minsta igenkänningstecken. Ludwig Rasmusson, författare och krönikör på radions P1 vittnar om samma sak.
– Jag har gjort så många besvikna, det är nog det värsta, säger han. Jag har varit runt och föreläst om mina böcker på bibliotek och haft fantastiska möten med människor. Intelligenta, roliga och värda att känna igen. Men trots att jag verkligen försökt går det inte.
Stöd för minnet
- Berätta om ditt problem och be personer du möter presentera sig med sitt namn nästa gång ni ses.
- Använd anteckningsbok och skriv ner kännetecken för de personer som är viktiga att känna igen. Till exempel kroppsbyggnad, skägg, näsform och födelsemärken.
- Be att dina arbetskamrater får namnskyltar.
Handlar inte om nonchalans
Bokmässan i Göteborg är något av det roligaste han vet. Men också förskräckligt – dit kommer ju många av dem han mött under året. Och de känner igen honom, men kommer han att känna igen dem? Nej, hur gärna han än vill så går det inte.
– Jag är lång och sticker upp över mängden. Alla ser mig och känner igen mig, säger han. Jag hejar på alla, tror jag i alla fall, men det tar lång tid innan jag förstår vem det är. Det märks, och jag känner hur besvikna många blir, fortsätter han. Att han haft svårt att känna igen ansikten är ingen ny känsla. Men det har blivit mer och mer uppenbart att han inte bara varit ”ointresserad”. Att det inte bara är för att han inte bryr sig tillräckligt. Det trodde han nämligen länge.
– Jag har en bror som också är rätt dålig på att känna igen folk, så vi har väl aldrig funderat mer på det än att vi är så här. En del känner igen alla men vi känner inte igen fler än de vi behöver. Som tur är känner jag igen dem i alla fall, säger han med ett snett leende. Ludvig fick klart för sig att han har en form av ansiktsblindhet genom just Görel Kristina Näslund. Hon berättade om sina egna problem, och om andras, som hon kommit i kontakt med vid skrivandet av sin bok.
Skönt att få förklaring
Ludvig Rasmusson menar att det var skönt att få en förklaring till varför han har svårt för att lägga ansikten på minnet och han vet att han ibland uppfattats som både dryg och arrogant. Människor som han talat med under en längre stund och som han senare stött på, har mötts av ett blankt ansikte istället för det igenkännande leende som de förväntat sig.
– Nu förstår jag ju att jag inte är ensam om detta. Men vad jag saknar är en bra strategi för att känna igen folk. Trots att det inte är något nytt för mig så har jag inte kommit på något riktigt bra knep, säger Ludwig Rasmusson. Det finns två slags ansiktsblindhet, dels förvärvad, som uppstår efter en hjärnskada vid stroke eller i samband med olyckor, och dels medfödd (kongenital). En ny studie har, enligt tidskriften New Scientist, visat att så många som en av femtio har problem med att tolka och känna igen ansikten. Det innebär i runda slängar knappt 200 000 i hela Sverige. Så förmodligen känner vi alla någon med det här problemet – en granne, familjemedlem eller kollega på jobbet.
Att känna igen ett ansikte är en oerhört komplex förmåga och kräver att flera delar av hjärnan samarbetar. En skada i någon av de delarna kan leda till nedsatt förmåga att känna igen ansikten.
– Frågan om vad som orsakar ansiktsblindhet har diskuterats mycket av forskare, säger Görel Kristina. Information som hjälper oss att känna igen ett ansikte bearbetas i en del av hjärnan som kallas gyris fusiformis. Ytterligare en annan, amygdala, användas för att tolka ansiktsuttryck.
Ointresse för det egna ansiktet
En slutsats man kan dra är att det finns många kopplingar där det riskerar att bli fel och därför lika många varianter på hur gravt ansiktsblind en person kan vara. Vid en lindrigare form av ansiktsblindhet känner man utan problem igen kollegor eller familj. Däremot är det lögn att minnas föräldrar på föräldramötet, eller grannar som man bara stöter på då och då.
– Fascinerande nog, så har påfallande många av de kvinnor jag intervjuat för min bok, berättat om ett totalt ointresse också för det egna ansiktet, säger Görel Kristina. Smink använder de sparsamt, om alls. Sedan säger hon att hon också talat med kvinnor som haft ett stort intresse för sitt utseende, så givetvis finns variationer inom gruppen. Görel Kristina upptäckte också att många hade problem med dåligt lokalsinne, svårigheter med att skilja på höger-vänster och ordblindhet.
– Det är helt ovetenskapligt ännu, men mycket spännande. Hänger allt detta samman i hjärnan? Det finns massor av frågor som jag skulle vilja få svar på, säger hon.
Kända prosopagnostiker
- Jane Goodall schimpansforskare och författare
- Oliver Sachs neurolog och författare
- Marianne Ahrne regissör och författare
- Gertrude Stein författare
