Anorexia är en ätstörning som ofta innebär självsvält och undervikt, vilket i värsta fall kan leda till döden. På grund av komplikationerna av svält samt hög risk för självmord är detta den allvarligaste ätstörningen.
Anorexi utvecklas vanligtvis under de tidiga tonåren och bulimi och hetsätningsstörningar utvecklas något senare, från 20-årsåldern. Men en ätstörning kan utvecklas oavsett ålder och kön. Ingenting tyder på att ätstörningar beror på vad föräldrar gjort eller inte gjort mot sina barn. Istället handlar det ofta om en vilja att få kontroll på sina tankar, känslor och sitt liv.
Började med kontroll av kaloriintaget
Petronella var som ung en sportig och aktiv tjej som gillade att prova på nya saker. Hon var inte typiskt ”tjejig” och hade inte fokus på utseendet. Däremot ville hon prestera bra både i skolan och i fotbollslaget.
– Som 15-åring var jag duktig i skolan och strikt kring vad jag ville uppnå, säger Petronella. Det fanns nog en viss oro kring att inte klara av att prestera på topp och tillsammans med en svacka i självkänslan och att min lillasyster ofta fick höra vad smal och fin hon var, triggade det ett kontrollbehov. Jag minns att det var en skön känsla att kontrollera kosten och vikten, det gav en slags tillfällig ångestlindring.
Petronella började att träna mer och kontrollerade kaloriintaget noggrant. Från början syntes det inte på henne att hon var sjuk, men hon mådde mentalt sämre och sämre. Hon gick ner 10 kilo och tränare reagerade och uppmanade henne att äta mer, hennes mamma tjatade och i skolan fick hon prata med skolsköterskan.
– Jag blev beroende av att väga mig, ljög om vikten, hade ångest och ville inte gå till skolan, berättar Petronella. Idag förstår jag att det var svårt för familjen, kompisar och skola att veta hur man skulle hjälpa mig. Många gånger blev det tokigt, som när en vän sa till mig att mitt huvud var för stort för min kropp. Det gjorde ju bara ont.
Petronella minns vändpunkten.
– Mamma sprang uppför trapporna och bankade på min dörr och sa att nu måste jag komma ut och väga mig. Jag ifrågasatte förstås och vi grälade ordentligt, men denna gång gav hon sig inte. När hon såg hur lite jag vägde förstod hon allvaret.
De fick hjälp av dietist, psykolog och dagvård och i början kretsade allt kring mat och kaloriintag.
– Det var jättejobbigt och jag saknade fokus på mitt välmående, istället för att enbart prata mat och kalorier.
Fick öva på att tycka om sig själv
När Petronella ökade i vikt och fick mer energi, kom även ökad ångest kring skolan. Hon bönade och bad sin mamma om att få gå tillbaka till skolan, för att inte hamna efter. Hennes mamma sa nej, men de sökte hjälp hos en privat psykolog.
– Jag minns vårt första möte där psykologen inte alls nämnde mat, berättar Petronella. Istället fick jag rita min kropp på ett stort papper, så som jag såg den och sen skriva ner de negativa tankar jag hade om mig själv och min kropp. Sen fick jag lägga mig på ett papper och hon ritade av konturen av min kropp och där fick jag skriva allt positivt om mig själv. Jag skrynklade sen ihop den ”negativa kroppen” till en boll och kastade i soptunnan. Detta blev för mig starten på något nytt och viktigt – att öva på att tycka om mig själv oavsett om jag presterade bra eller dåligt.
Nu började en lång och krokig resa tillbaka till ett hälsosamt liv. Efter att ha träffat terapeuten varje vecka i några månader fortsatte Petronella arbetet själv och gick tillbaka till studierna på gymnasiet.
– Sedan dess har jag jobbat med att uppmärksamma mina negativa tankar, att försöka vända dem och se saker från en annan synvinkel, säger hon. Istället för att vid ett misslyckande känna att det är jag som är misslyckad, tänka att det var en prestation som inte gick bra och att det är ok. Att förstå att det inte är jag som person som är dålig, även om en uppgift inte går bra.
Lanserarat webbforum för att hjälpa andra
Efter gymnasiet blev Petronella inspirerad av några entreprenörer och fick idéen att starta ett webbforum för att hjälpa unga tjejer med självkänslan och kontrollbehov kring mat. Metodiken fick hon hjälp med av psykologen hon själv fått stöd av som 16-åring.
– Jag vill ge vidare och se till att så många ungdomar som möjligt får ta del av de metoder som hjälpte mig. Målet är förstås att förebygga ätstörningar. Det handlar om att stärka deras självkänsla och öppna upp för dialog.
I oktober förra året lanserades Petronellas företag ”Progress me” och webbforumet har idag runt 1800 användare. De är nu sju personer, alla med någon anknytning till ätstörningar, som på olika sätt arbetar med detta. Det finns tydliga regler för vad man får ta upp och de kontrollerar så att ingen gör inlägg som kan trigga, snarare än hjälpa någon som har en ätstörning.
– Nu arbetar vi på att utveckla appen och forumet och vi vill även koppla på en egen del med fokus på närstående. Jag förstår idag att det är oerhört tufft att vara förälder till ett barn med en ätstörning, då sjukdomen förändrar personens personlighet totalt. Anhöriga kämpar för att hjälpa sitt barn och känner sig ofta hjälplösa när sjukdomen tar över hela familjens liv.
Bättre chans till tillfrisknande med tidig hjälp
Carina Österlund har arbetat som mentalskötare inom vuxenpsykiatrin i 40 år och vidareutbildade sig sedan till familjeterapeut.
– Inom vuxenpsykiatrin fokuserar man på att patienter ska få det bättre, säger Carina. Men nu ville jag arbeta med människor som faktiskt kan bli helt friska från sin sjukdom – anorexia nervosa. Dessutom var jag mycket intresserad av att arbeta med hela familjen, så när man för åtta år sedan öppnade en familjevårdsavdelning inom SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar), sökte jag mig dit.
Om man inte blir hjälpt inom öppenvården kan man få remiss till enheten för familjevård. Inom familjedagvården arbetar fyra familjeterapeuter och en läkare på halvtid. Det är högt tryck och ofta långa väntetider för att få komma till SCÄ, uppemot två månader.
– Detta är ett dilemma då vi vet att ju tidigare man får hjälp desto bättre chans har man att snabbt bli frisk, säger Carina. Dessutom är detta en svår och i värsta fall dödlig sjukdom och därför är det viktigt att den sjuka snabbt får i sig den näring som kroppen behöver och att viktkurvan vänder uppåt. Sen kan man ta tag i eventuella underliggande problem.
Sjukdom som även drabbar familj och anhöriga
Inom dagvården arbetar man med grupprehabilitering och det är vanligtvis sex olika familjer som kommer fyra eftermiddagar i veckan under tre timmars tid. Man arbetar utifrån olika teman som exempelvis mat, rörelse, att komma tillbaka till skolan, ångest- och konflikthantering.
– Vi fokuserar mycket på föräldrarna då det ofta handlar om att de behöver stöd för att hitta en bra struktur och att våga gå emot sjukdomen, menar Carina. Man har även sett att om hela familjen inkluderas i rehabiliteringen får man snabbare resultat. En viktig del i behandlingen är att få träffa andra familjer i liknande situation, då det är en sjukdom som ofta isolerar familjerna. Man får dela erfarenheter vilket underlättar att komma vidare och att utmana sjukdomen.
Man avslutar varje träff med en gemensam middag, vilken består av en energiriktig portion för en underviktig person. Vid måltiden ska maten ätas på 20 minuter och klarar man inte det får man istället fylla på med näringsdryck. Detta kan vara ångestfyllt i början och måltider hemma är en stor källa till konflikt. Föräldrar beskriver att det ibland kan ta 1,5 timme att få barnet att äta någonting överhuvudtaget. Här äter man dock i grupp, tillsammans med andra unga i liknande situation, vilket kan underlätta. Målet är att man ska gå upp runt ett kilo i veckan under de 8-12 veckor som behandlingen pågår.
– I början är många slöa, deppiga och kan ha svårt att fokusera. När de börjar gå upp i vikt och kroppen får den energi den behöver, kommer barnets rätta jag tillbaka mer och mer. De blir piggare, gladare och kan börja tänka logiskt kring vad som är mer eller mindre vettigt. Den här vändningen är fantastisk att se! Jag känner stor tacksamhet varje gång ett barn får tillbaka livsenergin och påbörjar resan mot ett hälsosamt liv, berättar Carina avslutningsvist.
Känns igen varningssignalerna
- Några signaler på att personen kan ha börjat utveckla anorexi – dock kan det självklart finnas andra anledningar till förändringarna:
- Snabb viktminskning – personen kan vara på ovanligt bra humör.
- Intensiv träning – frekvent motionerande och behov av att välja enbart nyttig kost.
- Ändrade matvanor – fråga gärna hur det kommer sig att personen har ändrat sin kost och varför man undviker gemensamma måltider.
- Man kommer ofta med undanflykter och ljuger om mat och vikten.
Vad kan man som anhörig/vän göra?
- Man blir förstås orolig och kan känna sig hjälplös och då är kunskap viktigt. Googla och kontakta eventuellt Frisk&Fri.
- Visa att du bryr dig! Du kanske inte kan lösa problemen, men du kan lyssna, försöka att förstå och finnas där för den drabbade. Detta kan underlätta för personen att söka hjälp.
- Försök att förstå orsakerna tillsammans. Hur hanterar hen svåra känslor/tankar? Finns det något som skapar extra mycket stress? Hur ser relationer till vänner/familj ut? Det kan handla om höga prestationskrav, konflikter eller mobbning. Ta dig tid att verkligen lyssna!
- Gör något roligt tillsammans – ibland måste man ”ta paus från sjukdomen”. Låt inte ätstörningen styra familjelivet!
- Ofta behöver man hjälp utifrån – kontakta vården för att hitta rätt hjälp.
