Stroke innebär en plötslig och påtaglig förändring av livet för den drabbade och försätter både denne och de anhöriga i en ny livssituation. Efter hemkomsten från sjukhuset ställs patienten och anhöriga inför en mängd praktiska problem. Många problem är inte synliga för omgivningen och uppmärksammas inte alltid av vårdpersonalen.
Antalet personer som har haft stroke ökar vilket medför ökade insatser inom vården, men också ökade krav och förväntningar på att anhöriga ställer upp som vårdare. I sin avhandling visar Lena Olai att många anhörigvårdare upplever en hög belastning och känner sig deprimerade.
I en av delstudierna bedömdes sjukhuspersonalens prognostiska förmåga. Det är av vikt att dessa kan ge en realistisk bedömning till patient, anhöriga och vårdapparaten utanför sjukhuset före utskrivning.
– Resultaten visar att sjukhuspersonalen ofta var alltför optimistiska i sina bedömningar av hälsotillståndet men de trodde inte att patienterna skulle kunna fortsätta att bo kvar hemma i den omfattning som faktiskt skedde, säger Lena Olai.
Data från delstudie två visar att redan året före insjuknandet ökade vårdutnyttjandet i primärvården och i kommunernas äldreomsorg. Under året efter stroke ökade vårdkonsumtionen markant, framför allt det kommunala stödet i form av hemtjänst, färdtjänst, larm och särskilt boende.
Det förekom skillnader i rapportering av hälsoproblem mellan patienter och vad som dokumenterats i journalerna.
– Nånga fick hjälp från sina anhöriga redan före insjuknandet. Efteråt ökade antalet personer som fick hjälp och insatserna ökade från fem timmar per vecka till elva. Ju mera hjälp de strokedrabbade fick från kommunen, desto mera hjälp gav de anhöriga, berättar Lena Olai.
Fakta
Disputation av avhandlingen äger rum i Falun den 6 mars.
I studien följdes 390 äldre strokepatienter under första året efter stroke. Data hämtades från både intervjuer och journalgranskningar och de anhöriga fick besvara olika frågeformulär. De anhöriga rapporterade en hög belastning och tecken på depression var vanliga. Det fanns också en parallellitet mellan patientens och den anhöriges situation. I många fall där patienten till exempel led av ångest och depression mådde även den anhörige dåligt.
