ADHD betraktas som den vanligaste neuropsykiatriska funktionsnedsättningen globalt sett. De senaste åren har diagnosen blivit vanligare, delvis på grund av ökad kunskap, ändrade diagnoskriterier och minskat stigma kring sjukdomen.
Osäkerhet vid diagnostisering av ADHD
För att diagnostisera ADHD används vanligtvis intervjuer och observationer, men detta kan leda till osäkerheter i bedömningen. Trots att vissa neuropsykologiska tester används ibland, är de inte tillräckligt exakta och resultaten kan variera beroende på vem som utför bedömningen. Därför behövs mer pålitliga diagnostiska verktyg.
Komplimenterande metod vid diagnostisering av ADHD
Forskarna bakom studien fokuserade på att lillhjärnan spelar en central roll för motorisk förmåga och tajming, och de ville använda ett test som kopplade till dessa funktioner. Finger-tapping-testet mäter en persons förmåga att utföra snabba och regelbundna rörelser med en eller flera fingrar, vanligtvis för att bedöma motorisk kontroll, koordination och tidsmässig precision.
I testet trycker barnet på en sensor (liknande ett tangentbord) i takt med ett upprepat ljud. När ljudet slutar, ska barnet fortsätta trycka med fingrarna i samma takt som tidigare. Resultaten visade en tydlig skillnad mellan barn med ADHD och kontrollgruppen, där de med ADHD hade svårigheter att upprätthålla takten på egen hand. Det fanns även skillnader inom ADHD-gruppen, där de utan motoriska svårigheter hade lättare att behålla en jämn rytm jämfört med de med motoriska svårigheter. Studien visar att finger-tapping-testet kan användas som en billig, objektiv och opartisk biomarkör för att komplettera nuvarande diagnostiska metoder.
Mer forskning på gång
Forskarna planerar nu att genomföra ytterligare studier med större grupper av barn och inkludera barn med autism eftersom de också visar förändringar i lillhjärnan. Studien har potentialen att förbättra diagnosen och därigenom säkerställa att barn med ADHD får rätt stöd och behandling, särskilt inom skolvärlden.