Skador på acromioclavicularis (AC-leden) är relativt vanliga, särskilt bland idrottare och personer som utför aktiviteter som involverar rörelser ovanför huvudet eller innebär risk för kollision. Dessa skador kan uppstå vid händelser som ett fall på en utsträckt hand eller armbåge (kallat FOOSH-skada), direkt yttre våld mot axeln eller när axeln tar emot den första stöten vid ett fall. I AC-leden finns flera viktiga strukturer som kan skadas, inklusive ledkapseln, ligamentum acromioclaviculare och ligamentum coracoacromiale.
Orsak och symtom vid skada på AC-leden
Patienter som drabbas av en AC-ledsskada beskriver vanligtvis en tydlig och traumatisk skademekanism eller en gradvis utveckling av smärta och nedsatt funktion.
Skador på AC-leden kan även vara av mer kronisk natur och kan uppstå som ett resultat av upprepade mindre skador eller som en följd av tidigare skador av Typ I eller II. Kroniska skador kan påverka disken som finns i AC-leden.
Osteolys, som kan ses hos vissa tyngdlyftare som utför mycket bänkpress, är en annan möjlig orsak till långvariga AC-ledsskador. Denna skada kan resultera i smärta vid horisontell adduktion och kan även leda till subacromial smärta på grund av ändrad skulderbladsposition.
Diagnostisering vid AC-ledskada
Diagnosen fastställs genom en fysisk undersökning som innefattar bedömning av lokal ömhet, graden av deformitet i AC-leden och eventuell instabilitet. Röntgen av axel och klavikel bekräftar diagnosen. En mindre skada kan ibland vara svåra att se med vanlig slätröntgen och då kan det behövas en provokationsröntgen, där en bild av AC-leden tas när armen belastas med en tyngd (dock ovanlig undersökning). Smärtan är oftast lokaliserad till området kring AC-leden och strålar sällan till andra delar av kroppen. Att utföra horisontell adduktion i axelleden kan provocera smärta från AC-leden. Akuta AC-ledskador förekommer främst hos män i 20-årsåldern.
Klassificering av akuta skador på AC-leden
- Typ I: Innebär en mindre skada på ledkapseln och en grad 1-bristning av ligamentum acromioclaviculare. Denna typ kännetecknas av lokal ömhet, smärta vid rörelse, särskilt vid horisontell adduktion.
- Typ II: Omfattar en komplett ruptur av ledkapseln och ligamentum acromioclaviculare, samt en grad 1/2-bristning av ligamentum coracoacromiale. Symptomen inkluderar lokal smärta, strukturell svaghet, instabilitet i AC-leden vid provokation och möjlig palpabel deformitet, känd som “step deformity”.
- Typ III: Innebär en fullständig luxation (urledvridning) av AC-leden med en komplett ruptur (grad 3-bristning) av ledkapseln, ligamentum acromioclaviculare och ligamentum coracoacromiale. Det är vanligt med tydlig deformitet i leden, och det kan även förekomma bristningar i muskelfästen för deltoideus och trapezius i den distala delen av nyckelbenet.
- Typ IV: Likt Typ III, men med en posterior (bakåt) förskjutning av nyckelbenet.
- Typ V: Även liknande Typ III, men med en betydligt större förskjutning av nyckelbenet, vilket kan vara upp till 4-5 gånger större än normalt. Denna typ involverar oftast mer omfattande skador på mjukvävnad, inklusive muskler, fascia och hud.
- Typ VI: Likt Typ III, men med en nedåtriktad förskjutning av nyckelbenet. Även här förekommer vanligen mer omfattande mjukdelsskador.
Behandling vid AC-ledskada
Initial behandling av en AC-ledsskada syftar till att lindra smärta och kan inkludera kyla och immobilisering (fixering) i en slynga för att minska belastningen på leden och förhindra ytterligare skada. Varaktigheten av immobiliseringen beror på skadans omfattning. Vidare behandling bestäms av skadans svårighetsgrad. Typ I och II-skador behandlas oftast icke-operativt, medan Typ IV-VI-skador vanligtvis kräver kirurgisk behandling.
För Typ I och II-skador kan rehabiliteringen innehålla gradvis introduktion av rörelseövningar och styrketräning. Styrketräning kan börja med statisk träning och successivt övergå till dynamisk träning med högre belastning. Träningen bör fokusera på att stärka scapulas stabiliserande muskler, deltoideus och övre trapezius. Under denna period bör tung styrketräning för övre extremiteten och kontaktsporter undvikas för att underlätta läkningen.
Långvariga AC-ledsskador behandlas primärt med smärtlindring och styrketräning.
Prognos vid AC-ledskada
Patienter med mildare skador kan oftast återgå till aktiviteter med låg till måttlig intensitet inom sex veckor efter skadan. Återgång till full aktivitetsnivå beror på skadans omfattning och den specifika aktivitet individen vill återgå till. I de fall där mjukdelar har skadats kan längre rehabiliteringstid vara nödvändig.
