Det är november, och höst övergår i vinter. Från mitt skrivbord på kontoret ser jag genom fönstret hur löven faller till marken och multnar. Träden står mörka och magra med knotiga grenar. Från att ha varit gröna och ljuva under sommaren ser de nu så gamla ut. Så trötta. Inför allhelgonahelgen besöker vi våra anhörigas gravplatser, och jag står där och tänker på de personer och generationer som kom före oss. Pappa blev 84 år. Farfar blev 89, men farmor och mormor bara 60 år. Min mammas fastrar blev över hundra år gamla, hur lyckades de med det? Det kan inte bara vara gener, för deras bröder och deras barn blev inte lika gamla. Vad var det de gjorde annorlunda?
Väl hemma plockar jag fram en bok om åldrande ur min bokhylla. Det står på första sidan att åldrandet börjar redan i 25-årsåldern. Mitt åldrande har alltså redan pågått ett tag, och jag blir lite stressad. När blir man gammal? Är det en ålder eller ett sinnestillstånd? Jag bläddrar och funderar. Hur ska man leva för att bli så gammal som möjligt? Är det ens viktigt att bli gammal, eller är det viktigare att ha ett rikt och roligt liv även om det inte blir så långt?
Min tioåring funderar och planerar för framtiden. I hans planer ingår att jag ska vara central i hans framtida barns liv; en farmor som hämtar på förskolan, rullar köttbullar och förser barnbarn och barnbarnsbarn med hemstickade raggsockor och vantar. Jag vrider och sträcker på mig och känner efter lite. Lederna lite stelare numera, blodtrycket på gränsen till högt och minnet kräver numera att jag skriver upp saker om de inte ska försvinna ur medvetandet helt. Vad behöver jag förändra för att må bra just nu? Och vad behöver jag förändra för att fortsätta att må bra om 40 år? Vill jag bli gammal för mig egen skull, eller för de kommande generationerna som jag hoppas ska uppskatta min närvaro?
När jag funderar över mina anhöriga som blivit riktigt gamla tänker jag på de där krutgummorna och stålgubbarna i släkten. Gentlemannen som dagen efter ett hjärtklaffsbyte insisterade på att få dansa vals med mig i sjukhuskorridoren. Gammelfaster som bakade bullar i sin vedspis på landet långt över 95 års ålder. De gamla fastrarna som i 90-årsåldern bestämde sig för att ta ”semester” och tillsammans reste till Australien. Min 94-åriga moster som kom klädd i tuff skinnjacka sist vi möttes på släktkalas. Min gudmor, som vid fyllda 85 år utan ansträngning slog oss alla på fingrarna i tävlingen om hur länge man kan stå i positionen ”plankan”.
Det finns platser på jorden där en stor andel av befolkningen uppnår 100 års ålder. Dessa platser kallas för blå zoner. Invånarna där inte bara lever längre, de verkar också vara förskonade från åldersrelaterade sjukdomar. En av de blå zonerna är den japanska ön Okinawa. Öns innevånare har den längsta förväntade livslängden i världen. Andra blå zoner är halvön Nicoya i Costa Rica, Sardinien utanför Italiens kust och sjundedagsadventisterna i Loma Linda i Kalifornien.
En av sakerna som hundraåringarna i de blå zonerna har gemensamt är deras diet. Att äta mindre, alltså att ha ett begränsat men samtidigt tillräckligt kaloriintag, verkar kunna förlänga livslängden. De gamla människorna i dessa zoner har också under sina liv deltagit i lågintensiv träning, eller haft yrken som gjort att de dagligen rört på sig. De är herdar, fiskare eller bönder. De odlar sina egna grödor, äter färska råvaror och råvaror som är i säsong. Kosten är varierad och fiberrik, och en tumregel på Okinawa är att äta efter regnbågens färger för att få i sig många olika typer av vitaminer och mineraler.
Människorna i de blå zonerna går inte i pension. De fortsätter med sina odlingar, sin vardagsrörlighet och är en aktiv och naturlig del av samhället. De engagerar sig i aktiviteter som ger dem tillfredställelse och de strävar efter ett socialt liv fyllt av mening. Måltider avnjuts sakta i sällskap av nära och kära. I de blå zonerna avsätts tid till att vara med familjen, och det ökar antalet levnadsår och antalet år med kvalitet.
Jag lägger ifrån mig boken om åldrande och tittar upp på sönerna som stökar runt i köket och ordnar mellanmål. Det slår mig plötsligt hur saker och ting skulle kunna hänga ihop, och hur jag kan göra för att bli den där gamla farmodern som barnen drömmer om att jag ska vara om 40 år. Jag ska inte fokusera på att leva så länge som möjligt, för att sedan bli den där pigga, goa gumman. Om jag redan nu rullar köttbullar, stickar raggsockor, äter långsamma, närodlade middagar med mina barn och busar runt med hunden i höstlöven på marken – då blir jag nog gammal som mina gammelfastrar och gummorna i de blå zonerna av bara farten! Och blir jag inte det så har jag i alla fall haft väldigt roligt under tiden.
