Stroke är en livslång sjukdom och medicinering och rehabilitering är avgörande för att bevara och bibehålla förmågor, det minskar vård- och omsorgsbehoven och kan göra det möjligt att fortsätta arbeta. Utebliven rehabilitering leder inte bara till stort lidande för individ och närstående, det innebär även större samhällskostnader för till exempel hemtjänst, sjukskrivningar och ett ökat behov av hälso- och sjukvård.
De nya riktlinjerna för det andra vårdförloppet avser strokevård efter akutskedet. Remissrundan för vårdförloppet är avslutad och under behandling av Sveriges regioner i samverkan. Riktlinjerna för vårdförlopp två inleds inför utskrivning från strokeenhet och omfattar åtgärder och hjälp livet ut. Det står i remissversionen av vårdförlopp två att alla personer som haft stroke eller TIA (Transitorisk ischemisk attack, vilket är ett akut instabilt syndrom och en allvarlig varningssignal för att få en stroke) bör ha en livslång strukturerad uppföljning, och i de fall fortsatt rehabilitering behövs kan dessa två processer pågå samtidigt.
Ungefär 25 000 svenskar får en stroke varje år och var fjärde avlider inom tre månader. För de som överlever krävs i högre eller mindre grad fortsatt sjukvård i form av medicinering och rehabilitering.
-Det kan gälla att klara vardagen, ta sig ur chocken och den depression som ofta följer efter akutskedet, få hjälp att få tillbaka talet, få relevant hjälp med kognitiva besvär eller spasticitet. Ungefär 30 % av de som får en stroke drabbas av spasticitet vilket gör den till en av de vanligaste komplikationerna. Spasticitet kan innebära allt från försämrad rörelseförmåga till total invalidisering. Socialstyrelsens undersökningar visar att bara 15 % av de som kan ha stor nytta av behandling av spasticitet erbjuds detta, säger Lise Lidbäck.
Det är i dag få personer som får den vård som rekommenderas i det andra vårdförloppet, vilket bland annat konstaterats av Socialstyrelsen.
-Våra medlemsundersökningar bekräftar den bilden. Varannan har inte erbjudit en multidisciplinär rehabiliteringsperiod, dvs. där olika kompetenser jobbar gemensamt med rehabiliteringen. Över 40 procent har antingen aldrig deltagit i sammanhängande teamrehabilitering, men skulle vilja det. Eller så nekas de återkommande rehabiliteringsperioder som motsvarar deras behov. Det gäller inte bara för stroke utan olika neurologiska sjukdomar, säger Lise Lidbäck.
Att inte få hjälp med fortsatt sjukvård som medicinering och rehabilitering efter en stroke ger mer ett högre hjälpberoende av exempelvis socialtjänst, hemtjänst och inte minst närstående. Risken är även stor för fortsatt ohälsa då den livsstilsrelaterade problematiken blir större om man inte får rehabilitering och rådgivning. Det kan handla om att träna, äta rätt och andra förebyggande insatser för att minska risken för en ny stroke.
-Dessa första riktlinjer för hur vården ska utformas efter akutskedet är ett skolexempel på hur det ska gå till, nu vill vi se att det införs i varenda region i landet, säger Lise Lidbäck.
