Målet är en inkluderande skola – alla barn har rätt att lyckas!

Skolan har gått från en mer faktabaserad undervisning till att lärare har en mindre roll och elever har fått större ansvar för struktur, planering och att driva saker framåt. Det mer akademiska universitetstänket kommer in redan under grundskolan.

-Många gånger verkar man vilja göra vuxna av barn så tidigt som möjligt, men alla är inte redo och det skapar friktion, säger Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid centret KIND och Karolinska Institutet i Stockholm. Det fungerar för vissa men omkring 20 procent av alla skolbarn har inte den insikt och mognad som krävs, utan det kommer i bästa fall först senare. Lösningen är att skapa en tydlig struktur i skolan med rimliga förväntningar utifrån den enskilde individen.

En skola som motiverar

Det glöms lätt bort att barn inte har valt att gå i skolan och de har inte valt sin arbetsplats. Det är bra med skolplikt men hur många av oss vuxna skulle kunna behålla motivationen på ett arbete man inte har valt och inte trivs med, frågar sig Sven Bölte. Man har inom vetenskapen länge känt till naturlagen att människor presterar som bäst när något är lagom utmanande. Det ska inte vara för lätt men heller inte för svårt, för då tappar de flesta av oss motivationen att fortsätta försöka.

-Politiker och pedagoger verkar ha en alltför optimistisk bild av vad barn ska kunna leverera i en viss ålder och på vilken nivå, fortsätter Sven Bölte. Man överskattar ofta barns motivation, lust och förmågor. När det inte fungerar är man ofta snabb att peka finger på andra och då gärna på eleven och föräldrarna. I stället skulle man behöva ta ett större helhetsgrepp från skolans sida och från tidig ålder. Det krävs en långsiktighet och att vuxna ger en tydlig orientering i vad som gäller.

När vi pratar om behoven av förändring och förbättringsmöjligheterna inom skolan behöver vi även komma ihåg att det definitivt finns eldsjälar som sätter barnets bästa främst och som gör ett fantastiskt jobb.

Vägen mot en lyckad skola för alla barn

Grunden till en inkluderande skola för alla barn är helt enkelt att göra det som står i skollagen – erbjuda alla elever en lyckad och trygg skolgång. Man har vanligtvis ett bra koncept i förskolan där miljön fungerar för de flesta barnen och svårigheterna brukar börja först i grundskolan. Om förskolan beskriver varje enskilt barn med dess styrkor och svårigheter kommer skolan att få en mycket bättre start.

-Det görs tyvärr för lite systematiskt arbete och inte mycket preventivt. I stället agerar man för sent och när problemen redan vuxit, poängterar Sven Bölte. En bra överlämning från förskola till förskoleklass är jätteviktigt. Om man dessutom tar hjälp av föräldrarna som självklart har mycket kunskap om sitt barn, får man ytterligare pusselbitar för att förstå vad som är bäst för den enskilde eleven. Skolan måste bli bättre på att individanpassa från tidig ålder och vara mer flexibel, i stället för att förvänta sig att alla barn ska kunna förhålla sig till det som erbjuds.

Dagens lärarutbildning är alltför fokuserad på ämneskunskap där pedagogen blir expert inom sitt område. I stället får man relativt lite träning i hur man hanterar en hel klass och hur man kan förstå och hjälpa elever som utmanar eller har utmaningar, fortsätter Sven Bölte.

-Många pedagoger har knappt provat på hur det är att arbeta som lärare innan man tar sin examen och då kan man inte veta om man kommer trivas. Pedagoger har ofta idén om att de ska ge elever mycket eget ansvar och stor delaktighet, men det är inte alltid bäst för alla elever. Det kan lätt bli otydligt.

Om jag skulle behandla mina anställda som skolan hanterar eleverna skulle jag ha facket efter mig direkt, fortsätter Sven Bölte.

-Arbetstagare kräver en exakt arbetsbeskrivning vilket inte ges till elever. Skulle jag plötsligt säga att i morgon gör vi helt annorlunda skulle det inte accepteras av personalen. Barnen ska däremot klara av dagliga förändringar och utmaningar vilket kräver mer flexibilitet än vad man kräver av de flesta vuxna.

En inkluderande skola

Om man förenklar kan man säga att någon med adhd vanligtvis har problem med att reglera aktivitetsnivå liksom impulser och man har svårigheter att kunna anpassa uppmärksamheten till krav och förväntningar från omgivningen såsom andra jämnåriga klarar, berättar Sven Bölte.

-Alla som känner barn med adhd vet att de absolut har motivation, men ofta för saker som ger mycket stimulans och snabb bekräftelse. Problemet är att kunna hitta motivationen i en situation som inte är lika motiverande av sig själv. Detta skapar stora svårigheter i skolsammanhang.

Sven Bölte tror absolut att det kan fungera att integrera de flesta elever med utvecklingsrelaterade neuropsykiatriska diagnoser i klassrummet, men det kräver ett bra system och en god grundplattform där förtroende mellan elev och lärare är A och O.

-Här har vi vuxna huvudansvaret att se till att skapa både auktoritet och förtroende och en respektfull miljö. Jag tror att ”hands-on” fortbildning av personalen inom frågor som exempelvis berör elever med olika neuropsykiatriska diagnoser är en viktig hörnpelare för att lyckas. Dvs. hur man kan hantera och förhindra utmanande situationer för både elev och lärare, t ex arbeta med tydlighet. Vuxna tror många gånger att de säger mer än de gör och att det kommer fram mer till barnen än det i verkligen gör. Då menar jag att alla inom skolvärlden ska utbildas, även vaktmästaren och matsalspersonalen. Man behöver skapa en inkluderande kultur på skolan där att vi ska trivas tillsammans är lika viktiga som kunskapsmålen. Alla prata om arbetsmiljön i vuxenvärlden, men jag hör konceptet sällan i skolvärlden. Idag har vi skollagen och en fin ideologi, men det blir inte tillräckligt med verkstad i praktiken.

Emma Leifler, specialpedagog och doktorand på KIND har gjort en undersökning där elever, föräldrar och pedagoger fått svara på hur bra de uppfattar att skolan arbetar med inkluderande insatser.

–Resultaten visar att man inte var överens, förutom på en punkt – alla menar att pedagoger saknar kunskap kring barn med svårigheter och hur man bäst hjälper dem.

Barn som har det kämpigt i skolmiljön får ofta extra mycket tjat, både från skolan och hemma. Det blir många gånger vardag att höra att man ligger efter och att det inte fungerar. Detta kan leda till sämre självkänsla, minskad tro på att man klarar av saker och försämrad motivation. En viktig del av lösningen är att alla drar åt samma håll, berättar Sven Bölte. Det krävs samarbete mellan skola, elevhälsoteamet, föräldrar och inte minst eleven.

– Om man enbart ser till problemen fastnar man lätt i det. I stället är det viktigt att hitta och fokusera på det som faktiskt fungerar och vad man är överens om. Idag ger man elever mycket ansvar och frihet, men kan inte hantera elever som inte klarar av detta. Dessa elever bemöter man i stället ofta auktoritärt, exempelvis genom att inte få vara kvar i klassrummet, menar Sven Bölte. Man skulle behöva fler grånyanser däremellan.

Sven Bölte menar att man alltför snabbt letar efter diagnoser för att lämpa över barnen till BUP och habiliteringen.

-Det hade varit bättre om skolan och samhället inser att alla behöver hjälpas åt för att få livet att fungera för dessa individer. Vården är bara en pusselbit.

Rättvisa skolbetyg

Forskning visar att betyg generellt skapar sämre förutsättningar för de barn som har det svårast. Skolbetygen är vetenskapligt visat inte pålitliga och därför säger de inte mycket om elevers färdigheter och kunskap.

-Om man generaliserar kan man säga att de tysta eleverna som kan anpassa sig och som presterar bra på proven får högre betyg och de som har svårt att sitta still och stör mer får sämre betyg – betygen är rätt subjektiva, beskriver Sven Bölte. Med dagens betygsystem är det ännu viktigare att ha verbala färdigheter på hög nivå, men även social kompetens kan påverka positivt. Detta gör att tjejer vanligtvis har en fördel jämfört med killar. Man borde i stället se till hur eleven presterar utifrån den egna kapaciteten, för att skapa motivation för alla elever, inte enbart för de som har lätt för sig. Det är kanske inte enkelt att få till i praktiken, men borde vara en målsättning.

För att nå målet att ge alla elever en lyckad och trygg skolgång krävs:

• Insikt på politisk nivå och för varje enskild rektor, att ett förändringsarbete och en prioritering behövs.
• Att lärarutbildningen behöver få ett större fokus på pedagogers kärnkompetenser; hur man på olika sätt inspirerar till nyfikenhet och lärande och hur man hanterar barn som utmanar och som har utmaningar. Här är en god självinsikt kring hur man själv fungerar och förhåller sig till andra människor av stor vikt för att kunna utvecklas till den bäst pedagog man kan bli.
• Utbildning av all skolpersonal, såväl vaktmästare som matsalspersonal kring exempelvis olika neuropsykiatriska diagnoser, för att kunna utvecklas till en mer inkluderande skola.
• Lärare som är engagerat och lyckas med elever borde får det stödet de förtjänar och mer inflytande.
• Att man skapar mer stimulerande skolmaterial och en bättre och mer effektiv digital grundplattform. Allt bör vara samlat på ett ställe för att underlätta för både pedagoger, elever och föräldrar.
• Att skolan arbetar mer systematiskt och preventivt kring barn som har svårigheter. En god överlämning från förskolan tillsammans med en kontinuerlig kommunikation med föräldrarna, skapar en bra grund för en mer positiv skolgång för alla barn.
• Skolan behöver bli mer flexibel och förstå behovet av att individanpassa för barn med svårigheter i stället för att lägga över mer ansvar på elever och föräldrar. Det som händer i skolan måste vara skolans ansvar och kan inte delegeras.
• Att vuxna tar ansvar för att skapa en trygg och respektfull miljö. Att skapa förtroende mellan elev och pedagog är oerhört viktigt.
• Att alla måste dra åt samma håll; skola, elevhälsoteam och föräldrar behöver samarbeta. Fokus bör vara på det som fungerar bra och hur man kan stötta mer, i stället för att hamna i en negativ loop av tjat.
• Att man inte glömmer att barn inte kan välja sin arbetsplats och därför behöver vi vuxna vara extra ödmjuka inför barnets svårigheter och göra det som behövs för att hitta hållarbara lösningar för problem. Ställ inte högre krav på barnen än vad du ställer på dig själv!

Kort om adhd

Adhd är en så kallad utvecklingsrelaterat neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och det är inte en sjukdom. Man bedömer att drygt fem procent av barn i skolåldern och omkring 2,5 procent av vuxna har adhd (attention deficit hyperactivity disorder). Även om man inte känner till orsakerna bakom adhd vet man idag att både ärftlighet och miljö spelar en roll. Typiska symtom vid adhd kan vara exempelvis koncentrationssvårigheter, svårt att komma i gång med uppgifter, svårigheter att komma ihåg långa instruktioner eller att planera och skapa ordning. Man kan glömma lätt, tappa bort saker och har ofta svårt att passa tider. Det kan vara jobbigt att läsa och skriva, man kan ha ett stort behov av rörelse och man gör ibland saker utan att tänka efter före. Oro, ångest och sömnproblem är vanligare hos personer med adhd.

Belöningscentrum i hjärnan fungerar lite annorlunda för personer med adhd, där njutningscentrum inte ”sprutar” när man upplever något trevlig utan i stället sipprar ut lite i taget. Detta gör att det mesta upplevs som halvtråkigt och personen söker hela tiden efter något intressantare. Forskning visar att kärnan i njutningscentrum är mindre hos personer med adhd vilket gör att motivationen måste vara desto större. Man vet att prefrontal cortex är försenad i utvecklingen med upp till tre år hos personer med adhd. Detta är den del av hjärnan som hjälper oss med självreglering, planerings- och organisationsfärdigheter och korttidsminne, . Det finns forskning som visar att man vid adhd har svårt att glädja sig i förskott åt något och i stället får man endast njutning under själva händelsen.

Källa: Boken Haja ADHD av Björn Roslund, barn- och vuxenpsykiater.