Sexuella relationer är en av de viktigaste sociala och biologiska funktionerna i livet. Näst efter törst, hunger och sömn är den sexuella driften den mest kraftfulla. Det är en komplex funktion som kontrolleras av centrala nervsystemet. Det är framförallt två centra i hypothalamus som är dirigenter i den komplexa funktionen som inbegriper många hormoner och substanser (dopamin, glutaminsyra, kväveoxid, oxytocin, adrenokortikotropt hormon (ACTH), melanocyt stimulerande hormon med fl era) (4).
Sexuell dysfunktion är ett allvarligt medicinskt och socialt symtom som är så vanligt att det kan kallas folksjukdom. Det förekommer i olika studier i en frekvens på 10-52 procent hos män och 25-63 procent hos kvinnor. Det är därför inte konstigt att man under årtusenden har försökt fi nna botemedel, ofta kallade afrodisiaka. Dessa är av tre huvudkategorier; det som ökar libido (könsdriften), det som ökar potensen och det som ökar den sexuella njutningen. Flertalet av dessa medel eller kosttillskott har inte blivit undersökta i kliniska studier eller blivit laboratorietestade, exempelvis på djurmodeller. Därför vet man helt enkelt inte om det fungerar. Detta utesluter givetvis inte att det skulle kunna vara verksamt. Eftersom många behandlingar, inte minst örtmediciner, har använts i tusentals år så kan man tro att de borde ha någon effekt.
Problemet ur vetenskaplig synpunkt är att när man ger garanterat icke-verksam substans (placebo) i kliniska studier så får man en 25-50 procent upplevd positiv effekt, som alltså inte beror på själva substansen. Sålunda om man frågar 100 000 män som prövat en substans så kommer 25 000 – 50 000 att hävda att det är fördelaktigt på något sätt (1) Impotens är oförmågan hos mannen att få och/eller att upprätthålla erektion av penis och sålunda medverka i ett samlag. Ett annat ord för detta är erektil dysfunktion och det förekommer hos cirka 50 procent av männen i åldrarna 40-70 år. Frekvensen ökar med stigande ålder. Om en man också har hjärt-kärlsjukdom (det vill säga en pågående artärsjukdom) så är frekvensen 75 procent som också har erektil dysfunktion. Tillståndet uppkommer av olika skäl ensamt eller i kombination; neurologiska, psykologiska, hormonella, arteriella eller fel i blodfyllning eller blodtömning i svällkropparna i penis. De vanligaste komplementära behandlingarna för detta tillstånd är akupunktur, biofeedback, örtmedicin, L-arginin och hypnoterapi (2).
Hos kvinnor är det vanligaste problemet så kallad vaginismus, som innebär en ofrivillig sammandragning av slidans muskler som i sin tur gör det svårt till omöjligt att genomföra ett samlag. Det saknas helt (trots en omfattande genomgång av den vetenskapliga litteraturen) underlag för någon form av behandling för detta tillstånd (3).
Akupunktur
Det finns en studie på nio patienter, med sex kontrollpatienter, som inte hade någon organisk orsak till funktionsnedsättningen. Akupunkturbehandlingen pågick två gånger i veckan. Trots att man rapporterade förbättring i behandlingsgruppen så var den inte stor nog för att kunna säkerställas som en verklig skillnad (statistiskt säkerställd). Det fi nns också några studier utan kontrollpatienter som rapporterar positiva effekter av akupunkturbehandlingen, men detta är dock inte tillräckligt med bevis.
Biofeedback
I en studie med 30 patienter som slumpmässigt fick biofeedback behandling kunde man inte säkerställa någon skillnad med behandlingen.
Örtmediciner
Ginkgo biloba (förekommer som parkträd i Sydsverige; de verksamma beståndsdelarna är bland andra fl avonoider och effekten är hämning av blodplättarnas (trombocyternas) aktiverande faktor). Extrakt av detta har använts på 63 patienter i en dos av 240 mg dagligen. Det var en okontrollerad studie som dock rapporterade positiva effekter på fl era faser i den sexuella reaktionen, inklusive erektion. Ginseng är mångomskrivet som afrodisiaka (ordet kommer från de antika grekernas kärleksgudinna Afrodite och betyder medel att stegra könsdriften) för patienter med sexuell dysfunktion. Det fi nns ingen RCT-studie (randomiserad klinisk prövning), som man gärna vill ha för att kunna mäta det vetenskapliga värdet. Däremot finns det en studie som har använt placebo (= ”jag behagar”, ett verkningslöst medel) som kontrollsubstans. Man studerade 90 patienter och det förefaller som om ginseng skulle ha effekt på libido (könsdriften), patienttillfredsställelse och även på penis styvhet.
Mucuna pruriens (en av de 100 arter i detta ärtväxtsläkte som växer endast i tropiska och subtropiska områden) och Withania somnifera (en örtblandning kallad mustong) har provats i en okontrollerad studie på 25 patienter och hade god effekt på den sexuella funktionen hos 16 av dessa. Effekterna av Yohimbine, den aktiva komponenten i yohimbine bark (Pausinystalia yohimbe) har utvärderats mycket mera. Yohimbe är ett året runt grönt träd som blir cirka 30 meter högt och växer i Centralafrika. Barken av trädet är känt som ett afrodisiaka och då särskilt för manlig impotens. I USA användes det också för att förbättra den fysiska förmågan (idrottsdoping).
Den farmakologiska effekten är en så kalllad alfa-2-adrenoreceptorblockad. Det fi nns sju RCT-studier (slumpmässigt urval av patienter till aktiv respektive inaktiv substans) på 419 patienter, där studierna har god kvalitet och som klart visat att substansen har effekt. I den traditionella medicinen användes exempelvis läkemedel mot impotens (Viagra, Cialis, Levitra) och även om det inte fi nns någon direkt jämförande studie så förefaller yohimbine ha mindre effekt än dessa läkemedel men med mindre biverkningar.
Andra botaniska medel
I den traditionella medicinen världen över har ett stort antal produkter från växter använts i hundratals till tusentals år för sexuell dysfunktion hos kvinnor och män (men är som sagt inte vetenskapligt utvärderade). Dessa växter inkluderar; Aframomum melegueta (Västafrika), Cnidium monniere (Kina), Eurycoma longifolia (Sydostasien), Ferula harmonis (Mellanöstern), Ginseng (Asien och Amerika), Lepidium meyenii (Anderna), Mucuna pruriens (Indien), Passifl ora incarnata (Sydamerika), Piper guineense (Västafrika), Policias fructicosum (Vietnam), Salvia haematodes (Sydamerika, Södra Europa, Nordafrika, Nordamerika), Terminalia catappa (Asien, Australien), Tribulus terrestris (Indien, Kina), Turnera diffusa (Mexico, Sydamerika), Trichopus zeylanicus (Indien, Sri Lanka, Malasyia) och Yohimbine (Västafrika). Dessa kan alltså ingå i kommersiella produkter mot sexuell dysfunktion utan att det fi nns kliniska studier på deras effekt, biverkningar eller lämplig dosering. (4).
Hypnoterapi
Det fi nns två bra studier med hypnoterapi (RCT-studier, det vill säga slumpmässigt urval av patienter till aktiv respektive inaktiv substans) som visar förbättring av den sexuella funktionen och betydligt bättre effekt jämfört med overksam tablett (placebo). Dock är båda dessa studier gjorda av samma forskningsgrupp och det hade varit önskvärt att få det bekräftat av någon annan.
Bäckenbottenövningar
Det fi nns en RCT-studie (på 150 patienter) som jämför bäckenbottenträning med kirurgi. Denna gjordes på patienter med impotens som beror på att blodet i venerna inte stannar kvar i penis utan så att säga läcker tillbaka (med den effekten att penis inte kan förbli styv). I en del fall kunde bäckenbottenträning visas ha så god effekt att det kan uppfattas som ett alternativ att prova istället för kirurgi.
Alternativ till läkemedel vid impotens
Det finns goda belägg för att yohimbine hjälper mot impotens som är av både organisk och icke-organisk orsak. Det kan vara värt att prova innan man tar registrerade läkemedel av det skälet att biverkningarna är dels färre (men finns där) och dels försvinner när man slutar behandlingen. Det finns ingen jämförande studie med sedvanliga läkemedel. Hypnoterapi är inte visat effektivt men baserat på de studier som finns skulle det kunna vara värt att prova.
