År 2000 startade en stor studie där hälften av alla 85-åringar, alla 90-åringar och alla 95-åringar och äldre i Umeå kommun inbjöds att delta. Två år senare utvidgades studien med fem inlandskommuner i Västerbottens län. Resultaten visade att de allra äldsta skattade känsla av sammanhang och livsmening lika högt eller högre i jämförelse med studier på yngre personer. Detta talar för att alla styrkor och förmågor inte behöver minska i takt med att man åldras.
Inre styrka var kopplad till psykisk hälsa bland kvinnorna men inte bland männen. Det fanns inga samband mellan fysisk och psykisk hälsa bland de allra äldsta. Intervjuerna visar att försökspersonernas inre styrka fick dem att fortsätta i livet med en öppenhet inför nya möjligheter. Man kände sig kompetent och hade tilltro till andra. Man hade förmågan att se livet från den ljusa sidan utan att blunda för det mörka och samtidigt känna lugn och frid.
Man var aktiv, var den man alltid varit men inte främmande för att växa in i en ny roll. Möjligheten att leva i nuet men också i det förflutna och i framtiden sågs också som ett led av den inre styrkan.
Artikel publicerad i Tidskriften Doktorn nr 1 2007
