Journalist på dagtid och författare på kvällen. I slutfasen av sin första bok jobbade Eva F Dahlgren jämt.
– Jag såg boken som ett fritidsprojekt som inte fick ta tid från det vardagliga arbetet. Biblioteket stängde först 22.00 och där satt jag kväll efter kväll och skrev. Efter ett par timmar i tystnaden var det som om något hände. Jag klickade in i ett nytt varvtal, allt blev tydligare, klarare, tröttheten försvann. Jag tyckte att det var praktiskt, eftersom jag blev extra pigg när jag borde vara trött. Då var utbrändhet ingenting jag skulle kunna råka ut för. Så korkat! Jag som hade skrivit flera artiklar om hjärnstress borde ha vetat bättre. Lite Panodil och kaffe så var hon på jobbet nästa morgon igen. När en lätt feber gav sig till känna ignorerade hon den. Intervjuer gick utmärkt att göra från sängen. Varje kväll lades ytterligare sidor till boken. Sedan tog det stopp.
Segar mig upp till ytan, upp ur dvalan. Sover inte men är heller inte vaken. Finns jag överhuvudtaget?
– ur boken Detta är inte jag
Det primära var att överleva
Tröttheten, rädslan, oförmågan att formulera tankar, ångesten. Med en hjärna som plötsligt inte lyder händer allt och ingenting. Att bara ta sig utanför dörren var ett dagsverke. Att känna de automatiska varuhusdörrarna sluta sig bakom och blicka upp mot hyllkilometrar av matvaror en fullständig mardröm.
– Minns att jag skulle till affären för att köpa hushållspapper men flydde i panik, berättar Eva. Hon hade lyckats med det mesta hon företagit sig. Snabb, noggrann men sällan riktigt nöjd.
– En artikel kan alltid skrivas bättre, en uppgift alltid kontrolleras av ytterligare en källa, ler hon. Det gick bra för mig, jag fick applåder och njöt. Har nog alltid varit driven av att prestera. Jag blev journalist för att förstå världen. Men nu har världen krympt och jag förstår inte ens mig själv.
– I efterhand inser jag att det började för länge sedan. Min mamma drabbades av en vänstersidig stroke som släckte ut hennes känsloliv. Hon blev likgiltig inför alla. Jag tror att jag försökte prestera ännu mer för att hon skulle se mig… Psykologer menar att det finns en stor fara i att vara ett med sina prestationer. Att uppleva sig som en lyckad människa bara om man lyckas.
– Kan jag inget så är jag ingen. Och jag kunde verkligen ingenting, säger hon sakta. Det fasansfulla med denna sjukdom är att du behöver omvärdera dig själv och hela din identitet för att överhuvudtaget kunna gå vidare. Hur det ska gå till är omöjligt att se när det är som värst.
– Jag behövde hjälp men det förstod jag inte riktigt, mediciner kändes alldeles onödigt, jag var ju bara lite trött…, säger hon och skrattar lite torrt åt sig själv. Enligt henne själv var antidepressiva läkemedel en av de fyra avgörande faktorer som fick henne tillbaka till livet.
– När jag nästan fick förföljelseidéer förstod jag att något inte stämde. Misstänkte att folk talade bakom ryggen på mig. Var rädd för människor, vågade inte lita på någon.
Tidningen påstår att det är sommar. Ljudet från gatan sipprar in. Vad gör alla människor? Handlar de gräsklippare eller äter de glass? Varför? Snart är vi ju alla döda.
De första veckorna med antidepressiv medicin kan ångesten bli värre.
– Det blev den, det kändes som om någon proppat halsen full med plastpåsar. Dygnet runt, berättar hon. Små framsteg blandades med lika många bakslag men så plötsligt hände något. – Kanske var det medicinen, det var som om alla nervtrådar som tidigare spretat rakt ut hade kroknat och istället mötte världen på ett lite mer trubbigt vis, säger hon. Det gick långsamt.
– Skriva hade varit mitt liv, en stor del av mig själv. Nu kunde jag inte ens formulera meningar. Jag tror att det var bland det mest skrämmande med att vara sjuk, säger hon. Hon berättar att hon blev både rädd och fly förbannad efter att ha läst en artikel om en man som gått in väggen och som var ”fit for fight” efter tre månader.
– Jag var rädd för att inte klara av tillvaron igen. Det kändes så otroligt avlägset. Det var som om alla intryck blev lika stora och snurrade runt i huvudet som i en tombola. Och jag blev bara trött, så otroligt trött. Tänk om jag är hjärnskadad? Jag som alltid använt cykelhjälm och bara cyklat på tvåans växel. Kan man bara sitta rätt upp och ned på en redaktion och bli hjärnskadad? Efter sex månader med antidepressiv behandling inledde hon det som kom att bli nästa livlina, kognitiv beteendeterapi.
– Behandlingen styr verkligen in tanken i nya banor. För min egen del handlade det mycket om att bli medveten om mina svarta tankar om mig själv, säger Eva. Jag kände mig förfärad av dem. Över hur svart jag egentligen var… Jag fick i läxa att vara skriva ner tankar som inte var fullt medvetna, då slog det mig att min bild av mig som mamma var så oerhört negativ.
Efter att ha fångat tankarna fick jag hjälp att realitetsanpassa dem, så småningom insåg jag att jag inte var så värdelös egentligen.
– Min egen mamma hade det svårt med sig själv. Som vuxen saknade jag förebilder. Utan ramar kan allt göras bättre, säger hon.
Varför tål jag inte ljud? Tänker på alla år jag satt på centralredaktionen – polisradio, radio och TV ständigt på. Mycket blev rätt. Hur var det möjligt?
– Min läkare sa åt mig att bara göra sådant som var roligt. Det som är roligt? Får man det? Det kändes alldeles främmande, säger Eva och fortsätter berätta om sin tredje livlina.
– Var den ingivelsen kom ifrån har jag ingen aning om, men en dag kände jag bara att jag måste brodera! Jag hade inte broderat sedan gympapåsen i syslöjden. Färdigtryckta mönster och färdigvalda färger, det var viktigt.
– Jag kunde inte välja. Kunde inte fatta beslut. Kände i alla fall att det inte fick vara korsstygn, dels är det fult och dessutom skulle jag tvingas räkna stygnen för att bilda mönster, det kunde jag inte, ler hon.
– Jag läste om en före detta VD i samma situation som jag, som visserligen kom upp och i morgonrocken på morgonen men inför valet mellan kaffe och te till frukost bröt han ihop och var tvungen att gå upp och lägga sig igen. Det låter ju inte klokt men jag känner så väl igen det. Folk vill ha upplevelser. Kick-off med hundspann och forsränning. Det bygger hela eventindustrin på. Jag vill inte uppleva någonting. En bra dag är när det inte händer någonting alls.
– Någonting hände inne i huvudet när jag satt där och sydde. Efter en tid kunde jag foga ord till ord på samma sätt som jag sydde stygn för stygn. Det är som om handens rörelser väcker någonting i hjärnan. Jag började ha anteckningsboken i beredskap på soffbordet. Minns att jag tänkte, ”jag skriver – alltså är jag”.
– Det fanns mycket som var kravlöst i broderiet. När det var klart var det klart. Jag slapp välja och behövde inte vara kreativ. Det blev som en fristad. Dessutom var jag närvarande för prat eller sällskap men inte fullt tillgänglig. Man far inte runt som tidigare, man sitter ner.
– Förr samlades ju kvinnorna en stund på kvällen för att handarbeta, jag undrar om inte det hade fler betydelser än att bara laga och stoppa kläder. Kanske var det ett sätt att gå ner i varv, att vara närvarande och fokusera på en enda sak istället för tio uppgifter samtidigt.
Jag har ramlat ur civilisationen. Ligger som ett litet ludd i tvättmaskinens mörka innanmäte. Kommer jag någonsin in i trumman där alla andra ickecentrifugerade är? Vill jag verkligen in igen?
– Jag såg ett program på BBC som jag tyckte förklarade kognitiv beteendeterapi så bra. Våra tankebanor symboliserades med ett stort sädesfält med upptrampade stigar. Av samma enkla skäl som väljer att gå på stigar väljer vi också samma slags upptrampade tankebanor. Men med lite hjälp kan vi så småningom förändra våra tankar, välja nya vägar och trampa upp nya stigar. Finessen är att de gamla upptrampade spåren då växer igen.
– Drabbades jag av ångest, hjärtklappning och fick svårt att andas så tänkte jag blixtsnabbt att jag fått hjärtattack och nu kommer att dö. Men nu tar tankarna automatiskt den nya stigen och jag intalar mig att det är hjärtklappning, ofarligt och jag kommer inte att dö eftersom alla mina
fysiologiska värden är utmärkta. Även om jag är frisk så är jag nog mer stresskänslig än andra men jag har accepterat att jag lättare blir uppjagad, att jag är den modellen. Promenerar hem i stark sol. Snart ska jag brodera fritt. Ta ut svängarna och välja vilda färger.
– När jag såg andra i funktion och arbete trodde jag inte att det skulle vara möjligt att komma tillbaka. Allt gick så fort, krävde så många beslut, det fanns så många valmöjligheter. Den vanliga världen var bara ett enda stort brus. Ligger som ett litet ludd i tvättmaskinen inre, tror man inte att man ska fungera i den världen, säger hon och ler. Att de lösryckta meningarna som formade med broderiet i knäet så småningom skulle bli boken ”Det här är inte jag” kunde hon aldrig föreställa sig då. Hon är fast bestämd över att det inte skulle ha gått utan en kombination av medicin, terapi, broderi och fysisk träning. Och som en trygg grund fanns familjen, vännerna och arbetskamraterna.
– Alldeles nyligen gjorde jag ett försök att tänka som jag gjorde förr, mest som ett test, säger Eva. Det slog mig att jag inte minns hur jag tänkte. Då kändes det osannolikt att jag skulle hamna där igen. Det kändes så tryggt.
